Har ni också svårt att få till det?
Nej, nu menar jag inte på det sättet som skulle förpassa den här bloggen till de barnförbjudna sidor -utan mer att det är så svårt att få saker att hända.
För ca två timmar sedan åkte en av mina äldsta kompisar härifrån. Hur många veckor (månader?) det gått sedan hon senast var här vet jag inte. Minns inte heller när jag var hemma hos henne senast. Var faktiskt bjuden hem till henne förra helgen, men då kräktes ju Lillebror och vips var agendorna fullproppade igen. Före jul (!) hade vi bokat att vi skulle fika nu på torsdag tillsammans med en annan kär motorsågsfantast, men nu verkar det som om jag hade nåt annat. Vi får skjuta på det... i några veckor - för sen är det ju Melodifestivalen, nåt bröllop här och en födelsedag där och innebandy och jobbmöten och män som ska göra nåt och ja, ja...
Ta det här med grannarna t ex. Vi har många härliga grannar som jag gärna umgås med. De närmast är det kanske 10 meter till, men det krävs mail för att vi ska hålla kontakten! Idag träffades vi i alla fall vid postlådorna av en slump och bestämde att vi kanske skulle kunna ses på söndag... mellan det ena och det andra... Får se om vi får till det!
Samma sak är det med härliga hästfamiljen, som vi senast såg på deras bröllop den 7 juni förra året. Nej, de bor inte långt bort. Nej, de har inget konstigt liv. Vi får bara inte till det!
Och då ska vi ju inte ens tala om människor ännu närmare som man inte heller hinner se röken av.... "Det blir alltid lättare på sommaren" säger man, men det är ju nu när det är kallt och kolsvart som man verkligen behöver få till det!
Helt fantastiskt konstigt tycker jag att detta fenomen är, särskilt om man betänker hur ofta man råkar eller tvingas träffa på såna som man inte alls gillar eller har något gemensamt med!
Från Sälhuset kom en utmaning om vilken plats hemma som man gillar bäst. Se mitt förra inlägg och kommentarer är överflödiga! Vilken är din favoritplats hemma och hur får du till det?
fredag 30 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Min nya kärlek.
Världens snällaste mamma och pappa gav igår världens finaste Laminofåtölj till världens gladaste och extremt bortskämda 30-åring. Nu står den där och jag måste bara gå förbi och stryka på den lite då och då. Helt normalt. Eller?
tisdag 27 januari 2009
Livet börjar nu...
...eller?
I går kväll, när jag hade spenderat sista kvällen i tjugoårsåldern med att baka, städa köket äckligt noga och handlat på en affär som tackgodenågon har öppet till kl 22, slog det mig att jag nog redan hör hemma i trettioårsåldern. Antagligen har jag gjort det en längre tid.
När jag var liten tyckte jag att de som hade körkort var väldigt gamla, idag kan jag inte fatta hur barn kan få köra bil!? Att bli 30 år föreföll nog som något lika avlägset som att räkna ATP-poäng. Nu är man där.
Inget känns annorlunda mot i går.(Bortsett från att i går VET jag att köksgolvet var rent, efter en förmiddag med lillebror känns det inte lika troligt längre...) Däremot känns vissa saker annorlunda mot för när man just kommit in i tjugoårsåldern:
När jag var 20 var jag säker på att lärare var rätt yrke för mig. Inte så säker any more.
När jag var 20 tyckte jag att det gick jättebra att sova två människor i en 105 cm bred säng. Helst inte.
Kring 20 kunde jag fortfarande äta pommes-låda. Eller så inte? Kring 20 åt jag nog inget alls när jag tänker efter...
Kring 20 tänkte jag att det kan väl inte vara så svårt att se till att ungar har rena kläder och är snutna! Där fick jag.
Kring 20 tänkte jag att när man har hus och barn vet man hur saker ska vara. HA, ha, haaa!
Kring 20 tänkte jag att det är väldigt långt till 30. På ett sätt har resan nog varit lång också, trots att den har gått så himla fort. Vet inte om någon liknande förändring äger rum någon annan tioårsperiod i livet som den som sker när man gifter sig, skaffar barn, hus och ett riktigt jobb?
Vet inte heller om jag ser fram emot den heller.
Nu ser jag fram emot att leva i rätt ålder!
Kram till er alla.
I går kväll, när jag hade spenderat sista kvällen i tjugoårsåldern med att baka, städa köket äckligt noga och handlat på en affär som tackgodenågon har öppet till kl 22, slog det mig att jag nog redan hör hemma i trettioårsåldern. Antagligen har jag gjort det en längre tid.
När jag var liten tyckte jag att de som hade körkort var väldigt gamla, idag kan jag inte fatta hur barn kan få köra bil!? Att bli 30 år föreföll nog som något lika avlägset som att räkna ATP-poäng. Nu är man där.
Inget känns annorlunda mot i går.(Bortsett från att i går VET jag att köksgolvet var rent, efter en förmiddag med lillebror känns det inte lika troligt längre...) Däremot känns vissa saker annorlunda mot för när man just kommit in i tjugoårsåldern:
När jag var 20 var jag säker på att lärare var rätt yrke för mig. Inte så säker any more.
När jag var 20 tyckte jag att det gick jättebra att sova två människor i en 105 cm bred säng. Helst inte.
Kring 20 kunde jag fortfarande äta pommes-låda. Eller så inte? Kring 20 åt jag nog inget alls när jag tänker efter...
Kring 20 tänkte jag att det kan väl inte vara så svårt att se till att ungar har rena kläder och är snutna! Där fick jag.
Kring 20 tänkte jag att när man har hus och barn vet man hur saker ska vara. HA, ha, haaa!
Kring 20 tänkte jag att det är väldigt långt till 30. På ett sätt har resan nog varit lång också, trots att den har gått så himla fort. Vet inte om någon liknande förändring äger rum någon annan tioårsperiod i livet som den som sker när man gifter sig, skaffar barn, hus och ett riktigt jobb?
Vet inte heller om jag ser fram emot den heller.
Nu ser jag fram emot att leva i rätt ålder!
Kram till er alla.
söndag 25 januari 2009
Någon annan.
När allt är pest och piss har jag väldigt lätt för att önska att jag levde någon annans liv. Vet att de kanske inte håller med, men just i dag verkar min syrras liv eller min morfars för den delen så himla mycket bättre än mitt...Om jag inte kan få någon annans liv kan jag önska att jag levde mitt liv, men var någon annan. Någon som inte bryter i hop över kräknätter och obstinata snart5åringar. Jag vet några såna.
Har de senaste 2 åren haft förmånen att jobba, plugga och dricka te tillsammans med coola VW. Inte bilen. Denna människa är bara marginellt äldre än undertecknad och har fyra barn. Hon är en sådan som kan amma, steka plättar och prata i telefon samtidigt. Hon stressar inte upp sig, och om hon någon gång mot förmodan skulle bli stressad så syns det eller hörs inte. Hon blir bara lugnare! Om dessa egenskaper inte vore nog så är hon den som gör det där lilla extra bara för att det är kul eller fint; pluggar en kurs i provkonstruktion på distans, slår in fina paket, skickar ett handgjort litet kort till någon som behöver det, stämplar ett fint mönster på vanliga fula kuvert osv. Allt detta mellan de obligatoriska tvättmaskinerna, skjutsning till aktiviteter, febersjuka barn och egentid på badhuset okristligt tidigt.
Om hon levde mitt liv idag skule hon säkert inte sura, utan bara konstatera att det är ju bra att Lillebror BARA kräks på nätterna och att det hade kunnat vara värre. Vårt hus hade ju kunnat brinna ner. Bara en sån sak.
Men i dag är jag jag i mitt vanliga liv, och om självömkan vore en dödssynd skulle jag ligga risigt till. Frosseri håller jag ju på med konstant och jag vet inte om det är så bra att stapla de där dödssynderna på hög? (Det skulle i så fall vara för att få hamna i en film med Brad Pitt då, men jag vet inte om jag skulle stå ut med honom heller i dag. Han har ju typ 100 barn och verkar inte tycka det är jobbigt när de kräks. Eller?)
Självömkan var ordet.
Har de senaste 2 åren haft förmånen att jobba, plugga och dricka te tillsammans med coola VW. Inte bilen. Denna människa är bara marginellt äldre än undertecknad och har fyra barn. Hon är en sådan som kan amma, steka plättar och prata i telefon samtidigt. Hon stressar inte upp sig, och om hon någon gång mot förmodan skulle bli stressad så syns det eller hörs inte. Hon blir bara lugnare! Om dessa egenskaper inte vore nog så är hon den som gör det där lilla extra bara för att det är kul eller fint; pluggar en kurs i provkonstruktion på distans, slår in fina paket, skickar ett handgjort litet kort till någon som behöver det, stämplar ett fint mönster på vanliga fula kuvert osv. Allt detta mellan de obligatoriska tvättmaskinerna, skjutsning till aktiviteter, febersjuka barn och egentid på badhuset okristligt tidigt.
Om hon levde mitt liv idag skule hon säkert inte sura, utan bara konstatera att det är ju bra att Lillebror BARA kräks på nätterna och att det hade kunnat vara värre. Vårt hus hade ju kunnat brinna ner. Bara en sån sak.
Men i dag är jag jag i mitt vanliga liv, och om självömkan vore en dödssynd skulle jag ligga risigt till. Frosseri håller jag ju på med konstant och jag vet inte om det är så bra att stapla de där dödssynderna på hög? (Det skulle i så fall vara för att få hamna i en film med Brad Pitt då, men jag vet inte om jag skulle stå ut med honom heller i dag. Han har ju typ 100 barn och verkar inte tycka det är jobbigt när de kräks. Eller?)
Självömkan var ordet.
lördag 24 januari 2009
När?
I går var en bra dag.
Jag gladdes åt att Lillebror, för första gången på snart en månad, bara vaknade och åt EN gång på natten och sedan somnade om utan att först gallskrika eller leka i ca två timmar.
Gladdes åt hur bra och smidigt det är att cykla till jobbet,
och att det faktiskt var en relativt opestig dag med mina finurliga små adepter.
Tyckte det var skönt att komma hem till en dammsugad stuga och käka mellis med mina fina killar.
Lyckades till och med handla på Ica Maxi i kritisk middagstid utan att vara helt vansinnig. Gladdes (heter det verkligen så börjar jag undra nu?) istället åt att Prinsen för första gången vågade vara i det där lekrummet på affären och mamman slapp söka honom mellan pastan och och läsken. Inte ens en vansinnigt torr middag kunde grusa mina positiva tankar om en Stracciatella som väntade i frysen.
Då.
Kräks.
Lillebror.
Och helt plötsligt blev allt bara hur pestigt som helst.
Han hade ju knappt blivit återställd efter nyårsomgången!
Näe, nu skiter jag i alla försök att tänka positivt!
Det är orättvist!
När ska vi få sova?
När ska Lillebrors mage sluta vara en vulkan?
När ska Prinsen lyckas vara två veckor i rad på förskolan?
När ska våran tvättstuga sluta svämma över av lakan och kläder?
När ska vi umgås med någon, utan att behöva smitta deras barn?
När ska mitt jobb kännas ok? (Ja, nu kommer allt!)
När ska Siw Malmqvist förbjudas i underhållningsprogram?
Det fanns en man på stadens badhus - vaktmästare om jag inte misstar mig- som gärna deklarerade att "Nu sno' e!" och med detta informerade kollegor och badgäster redan kring midsommar om att en mörkare årstid nalkades. Samma sak i december, fast med något mer positiv annalkande vändning.
När dyker Egon (?) upp här och berättar att de' snott?
Jag gladdes åt att Lillebror, för första gången på snart en månad, bara vaknade och åt EN gång på natten och sedan somnade om utan att först gallskrika eller leka i ca två timmar.
Gladdes åt hur bra och smidigt det är att cykla till jobbet,
och att det faktiskt var en relativt opestig dag med mina finurliga små adepter.
Tyckte det var skönt att komma hem till en dammsugad stuga och käka mellis med mina fina killar.
Lyckades till och med handla på Ica Maxi i kritisk middagstid utan att vara helt vansinnig. Gladdes (heter det verkligen så börjar jag undra nu?) istället åt att Prinsen för första gången vågade vara i det där lekrummet på affären och mamman slapp söka honom mellan pastan och och läsken. Inte ens en vansinnigt torr middag kunde grusa mina positiva tankar om en Stracciatella som väntade i frysen.
Då.
Kräks.
Lillebror.
Och helt plötsligt blev allt bara hur pestigt som helst.
Han hade ju knappt blivit återställd efter nyårsomgången!
Näe, nu skiter jag i alla försök att tänka positivt!
Det är orättvist!
När ska vi få sova?
När ska Lillebrors mage sluta vara en vulkan?
När ska Prinsen lyckas vara två veckor i rad på förskolan?
När ska våran tvättstuga sluta svämma över av lakan och kläder?
När ska vi umgås med någon, utan att behöva smitta deras barn?
När ska mitt jobb kännas ok? (Ja, nu kommer allt!)
När ska Siw Malmqvist förbjudas i underhållningsprogram?
Det fanns en man på stadens badhus - vaktmästare om jag inte misstar mig- som gärna deklarerade att "Nu sno' e!" och med detta informerade kollegor och badgäster redan kring midsommar om att en mörkare årstid nalkades. Samma sak i december, fast med något mer positiv annalkande vändning.
När dyker Egon (?) upp här och berättar att de' snott?
torsdag 22 januari 2009
The truth
Glöm alla överdrivna och falska rykten. det var inget gäng-slagsmål, inte någon uppgörelse i den undre världen. Den osminkade sanningen må göra ont, och kanske är den inte särskilt vacker: Låt mig få måla bilen av en kämpe med okuvligt mod, redo att kasta sig in i nästan vilket äventyr som helst. En kämpe som gav sitt öga för en väns 30-års fest, men som inte fått den cred han förtjänar. You rule, DK! Hoppas att du mår bättre?
tisdag 20 januari 2009
Att åka buss...
...är att få ofrivillig insyn i andras liv. Nu vet jag att en är sur på sin kille och att deras bil inte gick igenom besiktningen. En annan har en son som ska fara och åka slalom ikväll, och hans skidor står i matkällaren! Att åka buss är oxå att bli nyfiken. Snett över gången sitter en relativt ung tjej och virkar små... ja vad ska det bli? När man åker buss får man dessutom lära sig hur viktigt ljudet är till filmer. Det är sällan några storfilmer som visas på den kassa skärmen, och har man inga hörlurar så... Utöver dålig kost-hållning har jag också en benägenhet att sova med öppen mun då jag åker buss- men nu är jag vaken och kan konstatera att jag inte är ensam om det fenomenet;) Håll till godo med en bild på pojkarna som jag stoppade hit enbart för att jag inte vet hur man bloggar från mobilen utan bild!
söndag 18 januari 2009
Nya erfarenheter
Gårdagen blev inte som jag hade tänkt mig.
Inget plugg.
Ingen fika på stan med A.
Ingen middag med lax och pressad potatis.
Istället så mycket annat;
När jag väl hade listat ut vart jag skulle och lämnat bort pojkarna, hade min kära vänner förberett det ena spektaklet efter det andra.
Fick prova cheerleading.
Iförd världens coolaste dräkt och uppbackad av vänner med varierande talag och utstyrslar genomförde vi vissa "bygg" och en dans som jag tror triggade fanatsin hos många.
Gå gärna in på http://www.stingrayscheer.se/ som visar hur det hade kunnat se ut.
Extremt rolig, men farlig sport. Den verkar främst vara farlig för ögonen då resultatet blev ett blåöga med svullet ögonlock samt frätskador på näthinna hos deltagare som stod felplacerad vid dansmomentet...
Efter detta blev det utmaning av lugnare slag då vi alla skulle genomföra ett yoga-pass.
Den stackars ledaren hade nog inte förstått att hon skulle få 8 tävlingsdjävlar att djupandas, men hon påpekade gång efter annan att yoga inte var någon tävling...
Vi lyckades böja våra stela delar till både hundar och krigare, samt eld-andas så att lokalen nästan fattade eld. Tror inte att någon blev så värst skadad av detta, mer än kanske lite stukad självkänsla när stelheten bevisades...
Vidare bjöd kvällen på god mat och dryck, avhandling av seriösa ämnen med expertpanel och rafflande frågesport med olika kategorier som undertecknad fick vinna.
Mycket trevligt tycker jag och är otroligt tacksam över att jag har så fina vänner som hittar på massa saker bara för min skull!
Tack ska ni ha,
även om jag fortfarande är förbannad över det där med Stockholms gator...
Inget plugg.
Ingen fika på stan med A.
Ingen middag med lax och pressad potatis.
Istället så mycket annat;
När jag väl hade listat ut vart jag skulle och lämnat bort pojkarna, hade min kära vänner förberett det ena spektaklet efter det andra.
Fick prova cheerleading.
Iförd världens coolaste dräkt och uppbackad av vänner med varierande talag och utstyrslar genomförde vi vissa "bygg" och en dans som jag tror triggade fanatsin hos många.
Gå gärna in på http://www.stingrayscheer.se/ som visar hur det hade kunnat se ut.
Extremt rolig, men farlig sport. Den verkar främst vara farlig för ögonen då resultatet blev ett blåöga med svullet ögonlock samt frätskador på näthinna hos deltagare som stod felplacerad vid dansmomentet...
Efter detta blev det utmaning av lugnare slag då vi alla skulle genomföra ett yoga-pass.
Den stackars ledaren hade nog inte förstått att hon skulle få 8 tävlingsdjävlar att djupandas, men hon påpekade gång efter annan att yoga inte var någon tävling...
Vi lyckades böja våra stela delar till både hundar och krigare, samt eld-andas så att lokalen nästan fattade eld. Tror inte att någon blev så värst skadad av detta, mer än kanske lite stukad självkänsla när stelheten bevisades...
Vidare bjöd kvällen på god mat och dryck, avhandling av seriösa ämnen med expertpanel och rafflande frågesport med olika kategorier som undertecknad fick vinna.
Mycket trevligt tycker jag och är otroligt tacksam över att jag har så fina vänner som hittar på massa saker bara för min skull!
Tack ska ni ha,
även om jag fortfarande är förbannad över det där med Stockholms gator...
lördag 17 januari 2009
Beteendeanalys.
Jaha kära vänner.
Tro inte att jag inte trodde att det skulle hända.
För det trodde jag.
Kanske bara inte just idag.
Fast jag fiskade faktiskt igår kväll...
Kommer jag att hinna plugga i morgon?
Ja, varför skulle du inte hinna det???
Ja, och se nu hur det gick!
Tur för er att jag är så himla strukturerad att redan är klar. Typ.
Men det hindrar inte kontrollfreaket att freaka ur.
Svetten började rinna i samma sekund som jag såg hennes illmariga leende.
Dessutom hade hon fixat till sig i håret tyckte jag.
Av hennes himla ritning fattar jag ingenting.
Har en puls som inte skulle beskrivas som hälsosam.
Måste nog raka benen i all hast innan jag försöker lista ut var jag ska befinna mig om exakt 72 minuter...
You really got me now.
Tro inte att jag inte trodde att det skulle hända.
För det trodde jag.
Kanske bara inte just idag.
Fast jag fiskade faktiskt igår kväll...
Kommer jag att hinna plugga i morgon?
Ja, varför skulle du inte hinna det???
Ja, och se nu hur det gick!
Tur för er att jag är så himla strukturerad att redan är klar. Typ.
Men det hindrar inte kontrollfreaket att freaka ur.
Svetten började rinna i samma sekund som jag såg hennes illmariga leende.
Dessutom hade hon fixat till sig i håret tyckte jag.
Av hennes himla ritning fattar jag ingenting.
Har en puls som inte skulle beskrivas som hälsosam.
Måste nog raka benen i all hast innan jag försöker lista ut var jag ska befinna mig om exakt 72 minuter...
You really got me now.
fredag 16 januari 2009
Tema i veckan?
Ja, jag lever - tack till alla som har undrat!
Det har varit en tung vecka, men igår vände det.
Fick ork, inspiration och en liten spark i arslet.
I går fick jag kloka ord av en man, som förvisso tenderar att vara allt för filosofisk och religiös ibland, men som dock har hjälpt mig både fysiskt och psykiskt under ett antal år.
Han sa till mig att vid prövningar i livet måste man fokusera på det som är positivt.
(Halleluja)
I morse när jag gick till jobbet funderade jag på vad jag skulle skriva, och när jag sedan kollar läget här bland vänner så inser jag att det är fler som har tänkt samma sak.
Så jag hänger på vännen och listar vad som är positivt en dag som denna:
Det är fredag - bara en sån sak!
Prinsens värden har denna vecka nått oanade höjder och han har fått vara på förskolan.
Lillebror har bara varit vaken några gånger i natt.
Jag har, för första gången på typ 2 veckor, inte vaknat med huvudvärk.
Det finns folk som saknar mig när jag inte har skrivit på en vecka.
Jag är gift med världens finaste man.
Vårt hus har inte brunnit ned.
Jag har ett arbete.
Så där ja, nu har jag fyllt en bank med lite positiva grejer -
då har jag ju råd att komma tillbaka nästa gång och vara vanliga mamman; trött, sur och lagomt bitter ;)
Vad har du att vara positiv över idag?
Det har varit en tung vecka, men igår vände det.
Fick ork, inspiration och en liten spark i arslet.
I går fick jag kloka ord av en man, som förvisso tenderar att vara allt för filosofisk och religiös ibland, men som dock har hjälpt mig både fysiskt och psykiskt under ett antal år.
Han sa till mig att vid prövningar i livet måste man fokusera på det som är positivt.
(Halleluja)
I morse när jag gick till jobbet funderade jag på vad jag skulle skriva, och när jag sedan kollar läget här bland vänner så inser jag att det är fler som har tänkt samma sak.
Så jag hänger på vännen och listar vad som är positivt en dag som denna:
Det är fredag - bara en sån sak!
Prinsens värden har denna vecka nått oanade höjder och han har fått vara på förskolan.
Lillebror har bara varit vaken några gånger i natt.
Jag har, för första gången på typ 2 veckor, inte vaknat med huvudvärk.
Det finns folk som saknar mig när jag inte har skrivit på en vecka.
Jag är gift med världens finaste man.
Vårt hus har inte brunnit ned.
Jag har ett arbete.
Så där ja, nu har jag fyllt en bank med lite positiva grejer -
då har jag ju råd att komma tillbaka nästa gång och vara vanliga mamman; trött, sur och lagomt bitter ;)
Vad har du att vara positiv över idag?
torsdag 8 januari 2009
Slingrar mig.
Min första och stora blogginspiratör är Fröken Soof.
Hon skriver på ett sätt som jag verkligen berörs av, tar superfina foton och delar min smak när det gäller vad man lyssnar på i radion, ser på tv och vilka man gärna fikar med.
Dessutom har hon en egen spalt i Norran, det känner jag bara en till som har!
Att säga att jag är lite smygavis på Soof ang hennes kreativa förmåga vore en underdrift och ett sätt att inte hålla det på smygnivå längre, och oops nu stod det visst där i alla fall. Ok, det får jag väl bjuda på en dag som denna.
Men,
Soof skickade vidare en utmaning på sin blogg som gällde att man skulle publicera ett snajsigt självporträtt på sin blogg. Brukar ju bli tävlingsdjävulen personifierad när det kommer till utmaningar, men i dag tror jag att jag bangar.
Ni vet ju ändå hur jag ser ut, eller hur?
Dessutom finns det inga såna där här-är-jag-jag-ser-så-himla-naturlig-ut-foton på mig.
Kanske mognar jag efter 30 och kan ta mig an även såna här utmaningar?
Ni kommer väl i håg att det redan är fredag i morgon?!
Hon skriver på ett sätt som jag verkligen berörs av, tar superfina foton och delar min smak när det gäller vad man lyssnar på i radion, ser på tv och vilka man gärna fikar med.
Dessutom har hon en egen spalt i Norran, det känner jag bara en till som har!
Att säga att jag är lite smygavis på Soof ang hennes kreativa förmåga vore en underdrift och ett sätt att inte hålla det på smygnivå längre, och oops nu stod det visst där i alla fall. Ok, det får jag väl bjuda på en dag som denna.
Men,
Soof skickade vidare en utmaning på sin blogg som gällde att man skulle publicera ett snajsigt självporträtt på sin blogg. Brukar ju bli tävlingsdjävulen personifierad när det kommer till utmaningar, men i dag tror jag att jag bangar.
Ni vet ju ändå hur jag ser ut, eller hur?
Dessutom finns det inga såna där här-är-jag-jag-ser-så-himla-naturlig-ut-foton på mig.
Kanske mognar jag efter 30 och kan ta mig an även såna här utmaningar?
Ni kommer väl i håg att det redan är fredag i morgon?!
tisdag 6 januari 2009
Lägg-dax
Lägg ner. Lägg dig. Lägg på.
Avlägg. Pålägg. Fläsklägg.
Lägg ut. Lägg om. Lägg dig i.
Lägg an. Lägg bort. Lägg över.
Lägg in.
Oss.
Nu.
Lägg in klimpen med dropp så att han får i sig något.
Lägg in Prinsen så de där förbollade Trombocyterna slutar åka berg - och dalbana.
Lägg in mamman på Prozac, Valium eller vad som helst.
Lägg in pappan på spa.
Lägg av...
Avlägg. Pålägg. Fläsklägg.
Lägg ut. Lägg om. Lägg dig i.
Lägg an. Lägg bort. Lägg över.
Lägg in.
Oss.
Nu.
Lägg in klimpen med dropp så att han får i sig något.
Lägg in Prinsen så de där förbollade Trombocyterna slutar åka berg - och dalbana.
Lägg in mamman på Prozac, Valium eller vad som helst.
Lägg in pappan på spa.
Lägg av...
söndag 4 januari 2009
Värdelöst
Har en mycket fin vän, som bara bloggar när hon är arg eller sur på något.
Just nu svävar hon visst på moln, för hennes senaste inlägg kom för nästan en månad sedan.
Jag unnar henne verkligen all lycka och glädje, men jag kunde önska att mina blogg-inlägg INTE enbart handlar om hur arg och sur jag är...
Idag är allt värdelöst.
Det är värdelöst att Klimpen har kräkts varje dag sen nyårsafton.
Värdelöst hur mycket tvätt som finns i vår tvättstuga.
Värdelöst att trycka i sig snabba kolhydrater med ursäkten att magen faktiskt inte klarar av så mycket när man har kräkts... för två dagar sedan. En liten gång.
Värdelöst att Prinsens coola Spidermanbågar har gått sönder.
Värdelöst att jag inte har hunnit nåt på rean, det känns som om jag hade kunnat fynda. Not!
Värdelöst att överlåta saker till andra, ingen klarar ändå av nåt.
Det är värdelöst att börja om att jobba på ett jobb man är värdelös på.
Mest värdelöst är ändå att världens coolaste Häxan Surtant framstår som en muntergök i jämförelse med mig...
Just nu svävar hon visst på moln, för hennes senaste inlägg kom för nästan en månad sedan.
Jag unnar henne verkligen all lycka och glädje, men jag kunde önska att mina blogg-inlägg INTE enbart handlar om hur arg och sur jag är...
Idag är allt värdelöst.
Det är värdelöst att Klimpen har kräkts varje dag sen nyårsafton.
Värdelöst hur mycket tvätt som finns i vår tvättstuga.
Värdelöst att trycka i sig snabba kolhydrater med ursäkten att magen faktiskt inte klarar av så mycket när man har kräkts... för två dagar sedan. En liten gång.
Värdelöst att Prinsens coola Spidermanbågar har gått sönder.
Värdelöst att jag inte har hunnit nåt på rean, det känns som om jag hade kunnat fynda. Not!
Värdelöst att överlåta saker till andra, ingen klarar ändå av nåt.
Det är värdelöst att börja om att jobba på ett jobb man är värdelös på.
Mest värdelöst är ändå att världens coolaste Häxan Surtant framstår som en muntergök i jämförelse med mig...
lördag 3 januari 2009
Förrästen...
...så fyller en fantastisk människa år idag.
En människa som har stått ut med mycket (läs: undertecknad) de senaste 30 åren.
En människa som antagligen inte själv tycker att han förtjänar stående ovationer i cyberrymden, en människa som aldrig kan förstå varför folk vill att han ska vara chef eller varför hans utbildningar alltid får så bra omdömen av deltagarna...
Pappa,
om du såg dig själv som vi ser dig skulle du förstå.
Du skulle då veta att du är en förebild nästan i vilken situation som helst - förutom när det gäller att säga nej...
Du skulle då veta att du är smart, utan att vara besserwisser.
Att du är pedagogisk, utan att vara mästrande.
Att du är en god medmänniska, utan att kräva något tillbaka.
Att du är en fantastisk morfar, fast inte utan att vara lite bortskämmande ;-)
Om jag kunde ge dig en fördelsedagspresent som gjorde att du kunde inse allt detta skulle jag gladeligen fixa ett paket, men tills dess får du hålla till godo med en låt.
Grattis pappa!
En människa som har stått ut med mycket (läs: undertecknad) de senaste 30 åren.
En människa som antagligen inte själv tycker att han förtjänar stående ovationer i cyberrymden, en människa som aldrig kan förstå varför folk vill att han ska vara chef eller varför hans utbildningar alltid får så bra omdömen av deltagarna...
Pappa,
om du såg dig själv som vi ser dig skulle du förstå.
Du skulle då veta att du är en förebild nästan i vilken situation som helst - förutom när det gäller att säga nej...
Du skulle då veta att du är smart, utan att vara besserwisser.
Att du är pedagogisk, utan att vara mästrande.
Att du är en god medmänniska, utan att kräva något tillbaka.
Att du är en fantastisk morfar, fast inte utan att vara lite bortskämmande ;-)
Om jag kunde ge dig en fördelsedagspresent som gjorde att du kunde inse allt detta skulle jag gladeligen fixa ett paket, men tills dess får du hålla till godo med en låt.
Grattis pappa!
Sen årskrönika
I Midsommarhuset härskar magsjukan, varför denna ego-krönika över 2008 kommer lite sent. Bör ses som en motvikt till alla krönikor som tar upp barnamord i Sverige, sjuksköterskestrejk och varsel...
Januari:
Mamman är höggravid, stressad, pluggar, jobbar, får en vagel och fyller för sista gången något med tjugo. Bestämmer sig för att vara ledig i två veckor innan den nya familjemedlemmen är beräknad.
Februari:
Lillebror kommer till världen mindre än tjugo timmar efter att mamman har slutat jobba. Han är två veckor tidig, finaste pappan har 39 graders feber men mamman är så nöjd och stolt. Stolt är även Storebror. Resten av månaden är alla sjuka och vissa hyser viss avundsjuka mot sin bror.
Mars:
Relativt fint väder, en Prins som är snorig och en mamma som inte vet hur hon ska klara av det faktum att Prinsen inte alls verkar gilla att inte vara det enda barnet i universum...
April:
Storebror fyller år, får ta fram cykeln - och helt plötsligt är det inte så långt till dagis längre.
Många besök på öppna förskolor, lek och bus med A, H & M och ovanligt många träffar med Mammas kusin och hennes jäntor. Mamman började träna igen, tänk att suget kan vara så starkt!
Maj:
Klimpen döps, Prinsen får helt oväntat starka glasögon, mamman och fina pappan roar sig på improviserad melodifestival och på lyxhotell i Stockholm. Mamman har ångest över det mesta och försöker sy i hop en resa till Thailand.
Juni:
Vädret vet inte om det ska vara iskallt eller fint, mamman vill sälja barn på Tradera (ja, kanske inte om jag verkligen tänker efter men...) och dessutom surar hon över att ingen engagerar sig ang Midsommarafton. Utöver det går mamman och fina pappan på bröllop och åker på en 90-års fest i Frök.
Juli:
Mamman hängde på loppis och på auktion, i övrigt mest på helpension i endera sommarstuga. Familjen gjorde lyckad årlig resa till Lycksele, dock var antalet familjer i resesällskapet decimerad till 2.
Augusti:
Fina pappan började om att jobba efter nästan 6 lediga veckor, mamman nästan dog. Förutom att hänga i lekparker och på loppis fick mamman och Lillebror åka till Göteborg på långweekend med bröllop och shopping på schemat. Sen fick mamman ryggskott, och började stressa inför resan med stort R...
September:
Tiden före den 17 kan bara beskrivas som ett enda stort kaos, då mamman för sitt liv inte kunde förstå varför hon ens ville åka någonstans. Köpa saker, packa, fixa saker, ringa folk etc. Men sen var ju allt helt fantastiskt när vi väl kom fram till Ao Nang, Krabi, Thailand!
Oktober:
2 veckor fortfarande i Thailand, helt fantastiskt även om en urinvägsinfektion och viss rastlöshet inne på hotellrum uppstod. Väl hemma kändes det faktiskt också rätt ok även om det var typ tusen saker inbokade och mamman inte visste om hon skulle överleva en återträff från åk 9...
November:
Årets pestigaste månad alla kategorier; Mamman började helt oväntat jobba på ett helt nytt ställe. Allt nytt och svårt, och sedan blev Prinsen sjuk och ja... resten vet ni ju.
December:
Månaden som försvann. Jobb, sjukdom, plugg och obefintlig tid för julförberedelser. Ångest inför traditioner, julfrosseri, nyårsfester och sjukdomar.
Men nu är den månaden förbi, lixom hela 2008.
Ett år som just nu känns somm ett skitår, men när jag gått igenom ovanstående lista så inser jag att det intrycket förstås är starkt präglat av de två sista månaderna. Om mamman kunde få stryka november och december så skulle nog 2008 kunna vara ett helt ok år; lagomt med ångest toppat med en fantastisk Lillebror och en oförglömlig resa.
Att 2009 börjat med magsjuka ser jag som ett nollindex - nu kan det bara bli bättre!
God fortsättning på det nya året - om det är någon av er som orkat läsa ända hit ner?
Januari:
Mamman är höggravid, stressad, pluggar, jobbar, får en vagel och fyller för sista gången något med tjugo. Bestämmer sig för att vara ledig i två veckor innan den nya familjemedlemmen är beräknad.
Februari:
Lillebror kommer till världen mindre än tjugo timmar efter att mamman har slutat jobba. Han är två veckor tidig, finaste pappan har 39 graders feber men mamman är så nöjd och stolt. Stolt är även Storebror. Resten av månaden är alla sjuka och vissa hyser viss avundsjuka mot sin bror.
Mars:
Relativt fint väder, en Prins som är snorig och en mamma som inte vet hur hon ska klara av det faktum att Prinsen inte alls verkar gilla att inte vara det enda barnet i universum...
April:
Storebror fyller år, får ta fram cykeln - och helt plötsligt är det inte så långt till dagis längre.
Många besök på öppna förskolor, lek och bus med A, H & M och ovanligt många träffar med Mammas kusin och hennes jäntor. Mamman började träna igen, tänk att suget kan vara så starkt!
Maj:
Klimpen döps, Prinsen får helt oväntat starka glasögon, mamman och fina pappan roar sig på improviserad melodifestival och på lyxhotell i Stockholm. Mamman har ångest över det mesta och försöker sy i hop en resa till Thailand.
Juni:
Vädret vet inte om det ska vara iskallt eller fint, mamman vill sälja barn på Tradera (ja, kanske inte om jag verkligen tänker efter men...) och dessutom surar hon över att ingen engagerar sig ang Midsommarafton. Utöver det går mamman och fina pappan på bröllop och åker på en 90-års fest i Frök.
Juli:
Mamman hängde på loppis och på auktion, i övrigt mest på helpension i endera sommarstuga. Familjen gjorde lyckad årlig resa till Lycksele, dock var antalet familjer i resesällskapet decimerad till 2.
Augusti:
Fina pappan började om att jobba efter nästan 6 lediga veckor, mamman nästan dog. Förutom att hänga i lekparker och på loppis fick mamman och Lillebror åka till Göteborg på långweekend med bröllop och shopping på schemat. Sen fick mamman ryggskott, och började stressa inför resan med stort R...
September:
Tiden före den 17 kan bara beskrivas som ett enda stort kaos, då mamman för sitt liv inte kunde förstå varför hon ens ville åka någonstans. Köpa saker, packa, fixa saker, ringa folk etc. Men sen var ju allt helt fantastiskt när vi väl kom fram till Ao Nang, Krabi, Thailand!
Oktober:
2 veckor fortfarande i Thailand, helt fantastiskt även om en urinvägsinfektion och viss rastlöshet inne på hotellrum uppstod. Väl hemma kändes det faktiskt också rätt ok även om det var typ tusen saker inbokade och mamman inte visste om hon skulle överleva en återträff från åk 9...
November:
Årets pestigaste månad alla kategorier; Mamman började helt oväntat jobba på ett helt nytt ställe. Allt nytt och svårt, och sedan blev Prinsen sjuk och ja... resten vet ni ju.
December:
Månaden som försvann. Jobb, sjukdom, plugg och obefintlig tid för julförberedelser. Ångest inför traditioner, julfrosseri, nyårsfester och sjukdomar.
Men nu är den månaden förbi, lixom hela 2008.
Ett år som just nu känns somm ett skitår, men när jag gått igenom ovanstående lista så inser jag att det intrycket förstås är starkt präglat av de två sista månaderna. Om mamman kunde få stryka november och december så skulle nog 2008 kunna vara ett helt ok år; lagomt med ångest toppat med en fantastisk Lillebror och en oförglömlig resa.
Att 2009 börjat med magsjuka ser jag som ett nollindex - nu kan det bara bli bättre!
God fortsättning på det nya året - om det är någon av er som orkat läsa ända hit ner?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)