Ihållande.

Nej, jag menar inte regnet.
Inte frustrationen i en vuxen människas kropp heller.
Det ihållande idag är att Prinsens värden även den här veckan var över 200!
Hurra för bra saker som håller i sig,
hurra för att det finns fina bekantas mammor som jobbar på barn och ringer på kvällstid för att ge goda besked och hurra för att det blev en bokad weekend till Warszawa till slut!

Undantagstillstånd

Har för tredje året i rad besökt den fantastiska tillställningen Improviserad Melodifestival. Enligt mig förstklassig humor när den är som bäst, och faktiskt något som jag kan känna mig lite sugen på att testa. Ja, kanske inte på en scen framför 350 pers - men faktum är att enda gången som mitt kontrollbehov kan ställas åt sidan är när det kommer till humor.

Då känner jag att fixar (viss) improvisation. Be mig inte att improvisera en maträtt, en hastigt påkommen fest eller ett läskigt telefonsamtal. Be mig inte ens improvisera middag till min egen familj kl 16.22 en tisdagafton efter jobbet, då blir det tvärnit. Men be mig vara lite halvrolig, lätt improviserande toastmaster eller värd - och jag har gjort det på svenska, engelska och spanska.
Med viss spänningshuvudvärk, men dock.

Men detta är också det enda tillfället då planering och kontroll inte styr till absurdum, vilket jag idag kom på då jag insåg att jag stod och lagade morgondagens middag samtidigt som dagens lunch; eftersom-imorgon-kommer-de-och-installerar-vårt-nya-fläktsystem,
och-då-är-det-ju-bra-att-ha-middag-färdig-för-att-värma-i-mikro-så-man-slipper-matos...
Man kan ju bli trött på sig själv för mindre!

Nu ska jag gå och lägga fram kläder till i morgon- ve och fasa om man skulle måsta improvisera kl 07.00 ;-)
Hoppas din helg var bra!?

Motvind.

Den som inte vill läsa ett surt inlägg kan sluta nu, för även om Mamman är glad över sonens fantastiska värde och solen som värmer både kropp och själ, så blåser det motvind.
Det går trögt.
På jobbet blåser det så Mamman blir helt trött i huvudet,
hemma ska installeras nån ny fläkt som inte ens är inköpt,
i Warszawa verkar det inte finnas några lediga hotell när vi skulle lyxa med en weekend och när Mamman har planerat sommarfest i sitt huvud så blåser det plötsligt andra vindar.
Är det nåt jag hatar så är det motvind.

Bingo och åksjuka.

Mamman startade första arbetsveckan efter påsklov med att vara hemma med sjukt barn. Förra veckan var sonens värde 28, vilket innebär ingen vistelse på förskola.
28??? Han har ju legat stabilt kring 60-70 sedan jul. Mamman fattar ingenting, målar upp scenarios i sin trånga hjärna men Doktor A säger att man inte ska bryta ihop. Det kan svänga. Allt är normalt. Han kommer snart att vara frisk igen och bla bla bla som Mamman knappt hör.

Nytt prov idag, Mamman hoppfull, sonen varken särskilt blå eller hängig.
Doktor A meddelar dagens värde. Till Fina Pappan.
295
Tvåa - nia- femma BINGO!!!
Är det nån som fattar nåt? Mamman blir glad, lycklig, förvånad - och åksjuk som vanligt när saker svänger för fort. Vad betyder det här nu då? Att han är frisk? Att det kan vara under 10 nästa vecka? Att nån tappade bort en nolla på förra provet? (Sånt händer, det har jag sett på Grey's!)

I kväll firar vi, men till emotionell åksjuka kommer ju vissa bieffekter:
Mamman vill ha kontroll, och får därför lite ångest över nåt annat som hon (i motsats till en konstig sjukdom) KAN göra något åt. (Typ att det var länge sedan hon sprang en mil, eller att det är för skitigt hemma eller...)
Har därför nu skurat alla golv i hela huset. Det tar jättelåååång tid!
När hinner ni göra sånt i ett vanligt liv?

Back on Track.

Tillbaka på banan. Inte starkare, inte klokare. Inte smalare, inte snyggare. Bara med insikten om att det ibland gör ont, men att man överlever i alla fall. Detta borde Mamman har lärt sig för länge sedan, men det känns alltid lika svårhanterligt när det slår till. Livet.

Brukar ju ha en förkärlek till att sätta sound track till mitt liv; låtar som på något sätt speglar en sinnesstämning eller händelse. De senaste 2 veckorna har bjudit på en nykomling: Depeche Modes senaste singel. Den heter Wrong, och varje strof i låten inleds med detta ord - precis så har det mesta känts:

Fel ord från fel mun till fel person.
Fel person på fel jobb.
Fel hy på fel kropp, fel tårar på fel kind.
Fel hjärna i fel huvud. Fel Mamma, fel fru.
Fel lossnade kristaller i fel öra.
Fel trombocytvärde i fel unge, fel feber på fel Lillebror.
Fel jä-la bowlingklot på fel bana.
Fel inställning, fel väder.

Åsså kan jag fortsätta i all oändlighet. För när det gör ont finns det inget rätt...
Men när det börjar lossna kan man ju ändå se de där glimtarna;
Rätt middag hos rätt vänner.
Rätt lov för rätt person. Rätt gott godis.
Rätt promenad runt rätt broar med rätt folk.
Rätt man, rätt mycket asfalt.

När man har skrivit orden FEL och RÄTT väldigt många gånger börjar de se väldigt konstiga ut...
Vad är rätt för dig idag?

Även fast...

...jag är allt för trött på ord, på mig själv och på livet i största allmänhet,
även fast jag hade lovat mig själv att inte ens skriva ett ord på ett litet tag
och även fast jag egentligen inte vill ha den här mannen på ett forum som är MITT-
så kom den till mig så uppenbart:

Den här låten skrev han till dig, mamma. (Och kanske till mig, han vet nog inte att jag inte älskar honom lika mycket längre. Knappt alls, faktiskt...)
Håll ut!

Om du kan din Carola...

Gloria, du bränner dina broar
och du springer i cirklar,
men inte för det roar.

Du måste sakta ner nu,
du står för nära kanten
och när du ser att det går utför
ska du akta dig för branten.

Men du kan inte minnas -var det nånting som han sa?
Alla röster som du hör ropar Gloria...
Gloria, har du riktigt lyssnat?
Du måste väl ha somnat, för signalerna har tystnat.
Du behöver inte svara, låt dom sitta där och vänta -ah ah ah och ropa Gloria.

Gloria, ditt nummer har du lämnat.
Nu ekar det i tystnaden av murarna som rämnat.

Tystnaden kommer nu att eka på den här sidan ett tag,
stor kram till er.

Fem.

I dag blev han fem. Hela handen full.

Idag för fem år sedan sken solen.

Det var lördag, tjock mage under tjock tröja och fotboll för hela slanten.

Idag var det ingenting sånt.

Inget blev sig likt efter den där timmen på lördagskvällen då han valde att göra entré med buller och bång. Denna fantastiska varelse som vände upp och ned på mitt liv.

Som gör det värt att leva, och som ibland gör det så förbollat svårt.

Som är en avbild av sin far till utseendet och en avbild av sin mor till humöret.

Som kan driva mig till tårar av glädje och tårar av frustration.

En unge som är så himla smart, men ändå inte kan kan få på sig en overall.

En filur som inte lämnar någon oberörd, men ändå är så lättsam.

(För det här är platsen där man FÅR skryta!)

Världens största grattis till min fine, smarte, tjurige, omtänksamme, funderande, late, sprallige, nyfikne och fantastiske förstfödde son!