I-landsbesvikelser.

Vet att man ska vara tacksam, och bla bla bla men ibland blir man bara sååå besviken. När man har ansträngt sig och det inte ger nåt. När man har kommit igång med träning och försökt undvika det mesta som är gott - åsså visar vågen ännu MER än den någonsin gjort i ickegravidt tillstånd.
Besviken i i-landet.
Eller när det fanns ett jobb man ville ha, och man hade förlikat sig med tanken att man inte ens var kallad till intervju - åsså kommer jobbet ut på platsbanken igen! Besviken igen. (Särskilt som hon som jag talade i telefon med bokstavligen sa att det inte krävdes några särskilda kvalifikationer - hur kass är man då som inte ens får komma på intervju?)
Värdo.

Ord från Lars.

Det är lite sorgligt nu.
Mamman har vänner som har det tufft, och det smärtar oss alla. Tids nog kanske förändringen kommer visa sig från sin bättre sida, men just nu känns det mest overkligt och sorgligt.
Och då kan jag ju inte ens föreställa mig hur det ska kännas för dem.
Nej Lena Ph, kärleken är inte alltid evig.
En era, nästan ett halvt liv, kommer nu att förändras. Jag önskar av hela mitt hjärta att alla inblandade kommer ut på andra sidan från kylan in i värmen.
Här får ni ord av Lars, för han kan alltid säga det liiite bättre:

Är det jag som drömmer
Du är bättre än du vet
Mycket större än du vet
Men det klär dig att du tvivlar på din duglighet
Det gör man där vi kommer från
jag förstår dig bättre
Vill du nåt så vet du vart jag finns

Ibland så var du ensam och då gick vi hem till mig
Två små delar av något stort
För att natten hade bett oss
Du har säkert hört historien
Från kylan in i värmen

Helgens lärdomar.

I helgen var Fina Pappan och sprang långt i landets huvudstad, så resten av familjen tog in på all inclusive hos bästa svärföräldrarna. En lugn och bra helg, med många lärdomar.
Från den här helgen tar jag med mig...
...att man ska vara rädd om sina nära och kära. Världar kan rasa där man minst anar det.
...att det bör vara varmare än 5 grader om man ska måla om stolar. Färg kan bli otroligt seg, både bokstavligt och torkningsmässigt.
...att man bör ha stort tålamod om man ska måla pinnstolar högblanka. Färgblind fick just en helt annan innebörd.
...att man inte bör stå och måla högblanka svarta pinnstolar i samma luftrum som svärfädrer som kapar brädor. Även om man gillar prickigt!

Vad har du lärt dig i helgen?

Back to normal.

Alla skriker.
Mackan med leverpastej åker luftfärd och landar på köksgolvet - något som tydligen är helt acceptabelt om ens arma moder är så korkad att hon tror att man vill ha leverpastej som pålägg!? Idag.
Ett smärre världskrig utbryter gällande ett par hittills aldrig använda flipflops med döskallemönster som Lillebror har lyckats rota fram ur nån badpåse som Gud glömde, och som Storebror förstås bara måste ha. Just nu. Och det är faktiskt hans. Och allt är orättvist. Och varför har ingen sagt till honom att det var KALLT ute? Och Lillebror vill inte lämna snutte hemma och inte vill han åka cykel och inte vill han bli lämnad på förskolan. Och Storebror kommer på att han knappt har ätit någon frukost, och varför har vi inga apelsiner hemma och Mamman försöker i sitt stilla sinne återskapa gårdagens morgon i studentstaden med tystnad, varm dusch och behaglig promenad till föreläsning vid 9snåret...
Borta bra, men hemma... som vanligt.

Ha en skön helg!

Positiva negationer.

Idag var ingen vanlig morgon.
Ingen skrek, ingen grät. (I alla fall inte innan vi kom till förskolan:)
Inte regnade det heller, och ingen förkylning satte stopp för en inte helt oangenäm intervallrunda i el-ljusspåret. (Ännu ej löparfrälsta kan eventuellt inte se tjusningen med en sådan runda innan klockan blivit 8, men när du väl är där -med morgonsolen som kompis i den obesudlade höstluften och dina ben fungerar som de ska - då är det inte svårt att bli euforisk!)
Chansen är inte heller stor att någon ska kasta bestik, skrika eller välta ut ett mjölkglas i kväll då middag ska intagas i studentstaden med Kusinvitamin, och inte känns det särskilt illa inte!

Det är inte varje dag som man börjar med lite vardagslyx!
Hur har din morgon inte varit?

Ung sångare.

Lillebror sjunger för full hals. Helt plötlsigt känner man igen en liten strof, men har har verkligen en personlig touch på sin repetoar:

Ga- Ol-la-la, ga Ol-la-la - Ola-la!!! (Lady Gagas Bad Romance)

Bä bä vita lamm, hördu du du, hördu du du!

Gubben Noak, heja Noa, heja Noa!

Vill inte längre vara robot.

You’ve been acting awful tough lately
Smoking a lot of cigarettes lately
But inside, you’re just a little baby
It’s okay to say you’ve got a weak spot
You don’t always have to be on top
Better to be hated than love, love, loved for what you’re not

You’re vulnerable, you’re vulnerable
You are not a robot
You’re loveable, so loveable
But you’re just troubled

Guess what? I’m not a robot, a robot
Guess what? I’m not a robot, a robot

My precious.

Har en egen. Signerad.
Har inte hunnit missbruka den tillräckligt länge för att älska den som den förra, men tids nog...

Säkert - Facit

Dessutom har jag fått upp lite färg i hallen med de här fina tavlorna från Katrinb. Hatar verkligen att montera i RIBBA, men vill man ha fint får man lida pin...

Höst hemma.

I godisskålarna.

 

I trädgården.

På farstukvisten.

I sovrummet.

Airport menu?

Att äta middag hemma hos oss är för tillfället en upplevelse. Och nu pratar jag inte om den kulinariska kokkonsten. Nej, det är mer känslan, atmosfären.
Det är som att äta middag på... typ Heathrow.
Folk reser sig, sätter sig, kommer och går, det plingar och skräller och kommenderas ut meddelanden i allt för högt tonläge. Dessutom finns det ofta någon som är för restrött, stressad eller bara less på just den här platsen. Det är bara bagagebandet som fattas.
Please go to gate!

Älgkläder.

Grabbarna hade turen att vara hos farfars just när jaktlaget sköt sin första älg. Mamman hade turen att inte vara där. Prinsen ser mycket stolt ut, och har nog sett det förr, medan Lillebror var något mer skärrad:

"Falfal tog av äljen klädel. Kniven Bloood. Hänga uppe taket. Äljen."

My ASA.

Idkar för närvarande grav studieflykt. Veckan som gått borde ha producerat att välformulerat syfte, men har mestadels ägnats åt ASA (Avoiding Study Activities). Helt plötsligt blev man huslig på kuppen. Förutom fönstertorkning har det blivit en del annat också:

Brieostpaj - hoppas den smakar bättre än den ser ut!

Groddat egna mungbönor - mums!

Äppelkaka med ingefära och kanel.Var godare än den såg ut...

Städning och höst outfit i grabbarnas tv-rum.

Halkigt.

Nej, det är inte isbana på vägarna ännu, tack och lov.
Metaforen vill mer belysa känslan av att halka runt i livet. Att inte ha kontroll, att tappa fotfästet.
Att inte ha greppet är det värsta som finns.
Att känna att höstens uppgift känns övermäktig och svårhanterad, att bara famla runt bland ord och teorier utan att att veta vart man ska ta vägen.
Att ligga sömnlös över saker man inte vet något om, för att sedan få veta att den som brukar veta ska jobba i Umeå under hösten.
Att inte känna sig frisk, att bara vänta på att komma igång med sitt liv och leverne utan snor och halsont.
Att känna att man inte räcker till.
Så gör livet slirigt.
Gillar ju torr asfalt bättre!

Önskar att jag var lite mer som dagens födelsedagsbarn.
Finaste, goaste, klokaste svärmor som fyller år i dag, går aldrig att fira tillräckligt.
Hoppas att du vet hur mycket du betyder för så många, och hur tacksam jag är över att du alltid finns där.
Grattis!

Snörvlig söndag.

En av mina sämre sidor är min förmåga att gräva ner mig. Konsten att få allt, och då menar jag allt, att se svart ut. Ibland kan det räcka med att det är söndag. Är det dessutom en söndag med förkylning, feber, sår i gommen, skitiga fönster, problemformuleringar, sand på golvet, risiga uteblommor som borde plockas bort, damm överallt och tomt kylskåp är underången ett faktum.
Maken har varit med förr. Han försöker sätta saker i ett perspektiv och beta av listan med undergångsfaktorer en efter en, lyckas se dem som enheter istället för en enda stor harmageddon. När det inte lyckas gör han som nu.
Avviker. Med boysen.
Låter mig ligga och sova och snora och älta mitt tragiska leverne och otacksamhet i ensamhet.
Och jag är honon evigt tacksam.
Mitt i allt elände måste jag också le åt min nyckfulla hjärna - för lika bra som den är på att älta vissa skitsaker, lika bra är den på att sända ut barnsliga lyckoimpulser över andra skitsaker.
Här får ni Robbie och Gary i en fantastisk video,
blir man inte lycklig av det så - Shame!

Being Blogged: Musikvideo: Robbie Williams & Gary Barlow - Shame