Tack och hej!

Nu är det över.
Skitåret 2010.
Tack och hej - känn inget behov av att komma tillbaka.
Årets sista inlägg skulle kunna bli en deprimerande empiri över sjukdomar, besvikelse, ångest, krossade drömmar och upprivna äktenskap.
För att visa god vilja får dock det här året en sista chans.
Det måste väl ha hänt nåt bra också?
Här kommer best of 2010, månad för månad.

Bäst i
januari: Att det på något sätt tog stopp. Att månader (år?) av ångest, tårar, ilska och trötthet kom fram och presenterade en väldigt liten människa med så många fina vänner. Tack till er som fanns här!
februari: Nils hem helskinnad från sitt broäventyr i Spanien, Lillebror fyllde 2 år och att sista kursen påbörjades i Umeå.
mars: Kommunhälsans stresshanteringskurs. Vilket härligt gäng människor!
april: Påskhelgen som bjöd på slalom, solsken och 6-årsdag i Nalovardo.
maj: Det fina vädret, ny matta och piff i uterummet samt bra träningsstatus.
juni: Fantastisk vecka med all inclusive på Mallis, galen möhippa och fotbolls VM.
juli:  Oförglömlig bröllopsfest i Ragvaldsträsk.
augusti: Härlig tripp till huvudstaden med Lindis.
september: Morgonsol i ellujsspåret med P3 i öronen.
oktober: Middag i Kankberg med nya och gamla damer.
november: Myshelg med syrran och svägerskan i Stockholm.
december: Nya influenser och ny energi på nytt jobb.

Se där!
Det fanns ju bra grejer 2010 också, bara man letade ordentligt.
Trots det
Bye bye 2010 - please do not come back!

Lite bilder också:

Malliga Mamman.

Mamman är ganska mallig.
I år har hon tillverkat 3 klappar själv.
Hon tycker själv att hon är ganska bra, men inser också att det är lite tantvarning på hemsydda presenter.
Här får ni en smakbit.
Inte är de lika snygga som hos min kreativa inspirationskälla, men det var ju första gången...

Note to myself: Välj kanske ett ljusbrunt tyg för att kanelbullarna ska se lite mindre motbjudande ut...

Julstämning?

Prinsen: Mamma? Vill du ha lite julstämning?
Jag: Ja...?
Prinsen (med radioröst): Då tycker jag att du ska fara på Staoil. Där får man kaffe och Lussekatt för endast 20 kr!

Hmm, måste nog byta radiokanal i hans rum...

Det blir ju alltid tvärtom.

Inför julen har jag alltid vissa regler gällande hur mycket gott som får intas, och visioner om att jag minsann ska gå på det där skivstångspasset på juldagen... Allt för att inte midjemåttet ska vara obehagligt i januari.
Men det blir ju ändå alltid så! Tvärtom.
Så i år kör jag motsatt filosofi:
ska äta det jag vill och ta de medföjlande kilona.
Och hoppas på att det ändå inte blir som jag har tänkt ;)

Les Miserables.

Några hektiska veckor tar ut sin rätt.
Efter Dagen D för uppsatsen kommer verkligheten i kapp.
Den är inte snygg.
Den är en febersjuk make, ett hem som borde städas, pyssel överallt, månadens andra munsår, ont i halsen och utebliven träning. Misären genererar således irritation över det mesta, och barn som ropar Mamma!? konstant från kl 06.12 kostar inte så många kronor.
Tur att det finns nåt bra kopplat till misrabel:

Jultradition.

I måndags var det dags.
Och jag pratar inte om Lucia.
Utan om Musikhjälpen.
Den nya tidens jultradition.
Lyssna på några av P3s bästa radioröster, dygnet runt. Skänk en slant och önska en låt,
allt för att visa att "Barn är inte till salu"!

En mening som jag hatar:

Det känns som jag ska kräkas.

Jag hatar den meningen. Alltid.
Men särskilt när den kommer halvvägs till skolan när klockan är lite för mycket och det hänger istappar från kroppen för att det typ är 100 grader kallt.

Jag hatar den meningen av många anledningar, men de grundar sig alla i att det alltid är jag som är förloraren.
Om han nu kräks - vilket sällan är fallet - så blir det ju jag som får ta hand om det. Alternativt blir det jag som är en kass mamma som har tvingat i väg mitt sjuka barn till skolan. Om jag låter honom gå hem igen kan jag varken klippa mig, skriva min uppsats eller jobba idag. Och om det då är så att han inte kräks när vi har gått hem så har jag givit honom en ledig dag men också lillfingret som gör att han vet att det funkar utmärkt att använda den ursäkten de dagar som han inte vill vara på skolan.
Och som det är nu så sitter jag och oroar mig för att han ska kräkas på skolan...

Who's dead?

Radion är på i bilen:
...och det där var låten 'Hang with me' med Robyn...
L: Robin? Robbie Williams, mamma! Mamma, lever Robbie Williams?
Jag: Ja... Det hoppas jag!
L: Men... vem var det som var död då?
Pappan: Elvis, kanske?
L: Nej! Inte han. Det var ju... Jack Sparrow?
Jag: Michael Jackson?
L: Ja! Han var det! Vad sa jag då?

Det är inte lätt det här med namn. Eller så bör vi kolla hans hörsel igen?

Tacksamhet.

I dag är jag tacksam över att mina barn har fungerande kroppar.
Över att de kan säga vad de vill (ibland lite väl högt) och att de kan röra sig (ibland lite väl fort).
Över att de kan äta och leka och sjunga. Över att de inte är beroende av hjälpmedel och mediciner.

Att vara tacksam behöver väl inte betyda att man inte kan bli irriterad på dem?

Dessutom är jag full av beundran över alla som hjälper barn som inte är lika lyckligt lottade som mina. Över den apparat som finns för att de ska få ett drägligt liv med lite guldkant.

Kanske kan jag också bli en sådan?

Mammor vet så lite...

Kulinarisk middag; blodpuddig.
Prinsen: Mamma kan du skära min mat?
Jag: Nej, du kan ju skära själv!
UUUUUUUTBROTT!!!!!
Jag: Men hur ska det gå om du ska på date med en tjej eller blir bjuden på middag hos en kompis om du inte kan skära?
Prinsen: (Blixtsnabbt) Men Mamma! På date och på middag hos kompisar äter man ju oftast fingermat (låtsas äta hamburgare) inte bestikmat!

Ja, det var ju ett tag sen man var på date...

Freaky Friday.

Fredagen var en galen blandning av sött och salt, väntat och oväntat.
Kyla, en uppsats lika rödrandig som en polkagris och ett nytt jobb.
På tisdag ska jag börja på en särskola där jag ska jobba under våren. Känns bra. Känns läskigt. Känns spännande och skräckinjagande.
Vid middagstid kom en ny diskmaskin in i mitt liv, och sedan var det dags för en utekväll med tjejerna.
Vi gick ut hårt och ökade sedan. Varulvar, släthet, sopsäckar och mambos varvades med Minttu black, veckostatistik och tidigare erörvringar. Jo, det låter kryptiskt och det finns anledning.
Innan utgång släpptes några elefanter ut i det fria.
Ni vet, "det står en rosa elefant i rummet men ingen låtsas om den".
Nu är elefanterna rastade, medans vissa inte släpptes lösa förrän idag!
Hur kan man bara hålla sig sådär???
På Lokal var det mindre skoj, men det fanns plats på dansgolvet och bilfärden hem blev ett minne för livet.
I alla fall för han som var chaufför...

Till veckan är det fullt upp.
Släpp elefanterna fria!

PS, Sorry för den patetiska bilden här uppe i högra hörnet, kunde inte låta bli...

Överkurs.

Såna här hemgjorda gå-bort-presenter är väl lite överkurs?
Hur som helst ska jag lyxa på en sådan gobit om mina barn somnar någon gång i kväll...