Som så många gånger förr lovar jag mig själv att vara tacksam för det jag har. Inte ska man bråka och skrika, man ska bara vara glad att ingen är sjuk.
Pratar med Storebror, som genast vill läsa tidningen. Han klämmer också fram en tår, ska skänka hela sin spargris till forskning och vill berätta för alla att han är otroooligt ledsen för att någon vi känner är sjuk. (Han har en viss tendens att överdriva, vart kan den genen komma ifrån????)
Lillebror uppfattar också stämningen, men bearbetar den på ett annat sätt:
Någon är ledsen. Det är tråkigt. Tråkigt betyder att det måste hända något.
Om man retar gallfeber på en eller flera runt omkring sig, händer det något...
Ergo sker flertalet aktiviteter inom en kortare tid, medans min hjärna hela tiden repeterar
var glad att han är frisk, var glad att han är frisk! men efter att han har rivit ut alla sängkläder och lagt dem på (det mindre rena) hallgolvet, doppat telefonen i gröttallriken, försökt skjuta ut ett kokt ägg ur sin mun, retat upp Storebror genom att försöka klippa sönder hans tröja för att sedan slå honom med ett plastsvärd så är det bara lögn att vara lugn och tacksam.
Det hela kulminerar i att den inte längre så tacksamma Mamman plockar ihop alla husets vapen medan hon skäller på sönerna för att de inte är rädda om varandra, varpå Lillebror slår Storebror med dammsugaren i brist på annat och Mamman lyfter, under sparkar och hot, in den yngre odågan i sitt rum och talar om för honom att han inte kommer att få några vänner och säkert hamna i fängelse om han fortsätter så här! Basta!
Sen får jag jättepanik när han säger att han har ont i armen...
