Sentimental & Tacksam.

Har en svaghet för sammanfattningar. När ett år, en termin eller en resa tar slut kommer lusten att gotta ner sig i det som varit, hitta röda trådar och gruppera i teman...
Top down perspektiv. Eller blir det bottom up?

Vårterminen sjunger på sista versen och sentimentaliteten osar.
Det finns så många tåtar att dra i.
Jämfört med vt 2010 är årets dito något helt annat. De tårar som har runnit i år har varit så få, och i de flesta fall orsakade av glädje. Det jobb som för ett år sedan tyckes leda rätt ner i graven har tagit en mycket trevligare väg, och jag är glad över att jag vågade svänga.

Glad, och framför allt Tacksam.
Tacksam att jag fick möta två fina kommunkvinnor på K, som varken dömde eller bedömde.

Tacksam för att rektor Hanna (kanske i brist på annat?) var modig för oss båda;
Hon visste inte vad hon fick, jag visste inte om eller vad jag kunde. Tack för att du trodde!

Tacksam mot alla fina och duktiga kollegor, som trots vikarietrötthet tog emot en ganska tilltufsad själ med öppna armar och sinne. Tack för allt ni lär mig och alla skratt ni ger!

Tack också till alla som stod kvar när det var svart och grinigt.
Som vanligt, stort tack till världens finaste make och pappa för att du är den du är - oavsett vem jag är för dagen.

Snabblärd.

Lillebror har redan lärt sig att skylla i från sig:

-Vem är det som har rivit sönder det här tyget på soffan?
-(Blixtsnabbt) Inas bäbis!!!

Ja. Det känns mycket troligt att det var grannens minikille som har vaknat upp från sin slummer, krypit ur Babybjörnselen för att mirakulöst förflytta sig hem till grannen och där riva sönder en soffa, för att sedan försvinna hem lika mirakulöst....