Kan ingen sätta P för det här?

Pågående pestig pessimism präglar privatlivet.
Påtaglig pmskärring påverkas av postpenicillinisk plufsighet, pikar partner planlöst partiskt.
Plockande prepedant  på permis plågas av pojkars partikelspridning på parkett och pissoar.
Positivism påkallas.
Pronto!
Por favor...

Man behöver inte...

...vara olyckligt kär för att älska David Gray.
Det räcker med att att man har varit olycklig.
Nån gång.
På nåt sätt.
Eller bara lite blek ;)

Inget gott som inte har nåt ont med sig.

I dag är jag mindre medvetslös.
Det är ju bra, tack kära penicillin!
Har ätit både ris och frostskadade korvbröd idag, inte illa.
Min nyfunna vakenhetsgrad gör dock att jag ser saker som jag inte har sett de senaste 4 dygnen.

Typ hur skitigt och sunkigt allt är här hemma.
Det verkar typ ha legat ett lik både i soffan och i sängen!?
Och liket verkar ha haft besök, för det är damm och smulor och kladd och skräp och tvätt typ överallt! Och i kylskåpet luktar det illa och herrekors vad mikron skulle behövas torkas ur, synd bara att liket själv inte orkar...
För frisk för att må dåligt över misären, för sjuk för att orka göra något åt den.

Och på tv visas denna...
http://www.tvins.com/products/h20mopx5/h20mopx5.php

På Alla hjärtans dag...

Foto: http://www.fotoakuten.se/

...ska man ha köpt nåt fint, bakat något gott eller i allafall skicka handskrivna kort.
Inget av detta har skett, det närmaste kärleksfull handling jag har kommit i dag är att min käre make fick skjutsa mig på romantisk tur till Apoteket, via vårdcentralen...
Därför.
Får ni här några rader, alla ni som jag tycker så mycket om:

Min finaste, bästaste make. Om jag kunde skulle jag ta ned månen till dig, som en motpol till allt du gör för mig. Du är bäst!

Mina pojkar, mina gullgossar och grå hår. Utan er vore jag så mycket mindre. Mommy Loves ya!

Min föräldrar, och mina svärföräldrar. Har sagt det förr, men det tål att upprepas; det skulle inte gå utan er! Puss och tack för att ni finns.

Min syster. Den bästa, finaste och klokaste. Nu vänder det!

Världens bästa arbetskamrater. Ni gör skillnad. Varje dag. Sträck på er, ni är bäst!

Mina fina vänner; ni som får mig att skratta, ni som får mig att lyfta arslet ur soffan, ni som får mig att tänka efter och ni som får mig att ta ett djupt andetag. Jag är lyckligt lottad!

No Nightingale...

Jag blir aldrig sjuksköterska.
Nog för att jag numera kan sätta sond och se en spruta utan att börja kallsvettas, men tyvärr är det precis som min käre far sa till mig för flera år sedan:
Du är precis som din farfar; han var inte särskilt bra på att ta hand om de som var sjuka.
Hepp!
Jag har inget tålamod med ömkliga små eller stora varelser som kvider vatten från soffan där de ligger under en filt med sina oduschade feberhärjade kroppar.
Bit ihop! Säger jag.

Nu konstaterar jag att det även gäller mig själv.
I två dagar har jag legat overksam, drabbad av a manflu from hell.
Jag har inget tålamod med mig själv heller:
Visst borde jag åtminstone kunna pallra mig in i duschen eller få i mig nåt annat än glass?
Nej, det är bara att bita i det sura, ligga här och kvida och hoppas att övriga i huset släktar på farmor Gunborg...

I want it all...

Ett plötsligt ha-begär har drabbat mig.
Som så många gånger förr. Mycket vill ha mer.
Det här är vad jag vill ha mer av just nu:

Färg.
Mer färg i ansiktet, färgglada träningsläger och kanske man skulle ha en ny färg på nån vägg? För att inte tala om att en ny väska i nån fin färg skulle göra susen...

Ljus.
Ge mig skidåkarväder, längre dagar och lite sol, tack!

Delikatesser.
Ge mig en god ost på ett grovt bröd, tillsammans med en stor kopp dyrt te.
Lite räkor och en avokado tillsammans med ett glas vitt. Efter det kan jag tänka mig en lyxig choklad.
Nåt mer behöver jag inte.

Ja det skulle väl vara en massage då.
Eller en semester...
Vad vill du ha?