Som räven skulle ha sagt.

Surt.
Surt ute, surt inne, surt i hjärta och sinne.
Veckan har varit sådan.
Och har det inte varit surt, så har det varit täppt.
Täbbt i däsan.
Men nu är det helg, och tänk vad lite färg och flärd kan göra...

Helt plötsligt har Mamman sovit några extra timmar, fått håret färgat och humöret boostat av feel good bio. Och några magrutor kan göra vem som helst glad, och det gör inte så mycket att det regnar och tänk vilken mysig Mamma man kan vara om man kryper ned under en filt framför brasan och myyyser med sin Fina familj.
Tänk...
Synd bara att det är midnatt och Fina familjen har flytt huset för att Mamman har varit som rönnbär hela veckan, och vissta kan man förstå dem och i morgon regnar det säkert igen och Mamman är otränad och har dålig hy.

Surt, sa räven.

Bortom all sans och förväntan.

Det var långt i från optimal uppladdning.
Det var veckor av träningsuppehåll, förkylning och huvudvärk.
Det var överdosering av piller och gel.
Nattliga hostattaker och en reskamrat som var kall och stel.
Det var en värdelös starttid efter en hel dags vånda och pastaladdning.
Fantastiskt väder och kunglig startplats.
Det var sista startgrupp och Bajamajakö.
Adrenalin och kilometertid,
förlorad satellitkontakt i tunnel.
Men inget tunnelseende.
För allt överträffade förväntningarna.
Det var dryga 2 mil av ren urkraft.
Det var ben som bar och pump som hängde med.
Onda fötter och njutning på samma gång.
Aldrig har 1 tim och 52 min varit längre. Eller bättre. Eller mer beroendeframkallande.
Bästa drogen håller i sig länge, både som rus och som träningsvärk!
Just DO it!

Scary movie - En Mammas vardag.

Nattningen från hell övergick i svettig sömn och en morgon värdig en rättegång i Krigsdomstolen i Haag. Denna främst gällande huruvida 7-åringen hade lovat sin mor att ta vindbyxor i stället för de obligatoriska (grå) mjukisbyxorna eller inte, då dagen skulle spenderas på det lokala bergsmassivet...

Lillebror, som hade gjort en kort natt, var inte heller sen att dra sitt strå till stacken (- men ville INTE till Stackens förskola) och en mors tålamod var redan  töjt bortom viss gräns vid ankomsten till arbetet - bara för att upptäcka att distriktsmästerskapen i nejsägande tydligen gått av stapeln samtidigt som talangjakten "10 sätt att rymma i en skog".

Dagen flyter dock på, men intrigen tätnar och vid middagstid utspelar sig en 30 min lång episod av gallskrik då Lillebror för sitt liv inte tänker ha på sig några kläder, och den petiga Mamman helst vill slippa inmundiga blodpudding garnerad med lingonsylt och snorre.

-Men hur petig får man vara? undrar den unge herrn, som tillslut kapitulerar och äter tillräckligt för att orka dra igång striden om att gult linne med tillhörande shorts a la Brasilien (VM -06) samt sandaler är en passande outfit för Finaste Farmors 70-årskalas.

Det var en fungerande klädsel, och inget gick sönder på kalaset.
Det som inte var en fungerade strategi var uppställningen tårta+läsk+trött Mamma+barn som ska läggas.

Det var inte vackert.
Det känns inte bra.
I morgon är en ny dag - men jag kan fortfarande inte riktigt känna mig till freds med den ständiga väntan. I morgon, då blir det bättre. Till helgen kanske? Inte det. Nästa år kanske? När dom är större? Tonåringar? Knappast.
Vad tusan är det som är värt att vänta på?

Misströstan vs Förundran.

Har i dag misströstat lite.
Över vädret, det ofrånkomliga faktum att det blir kallt nu.
Över långdragna förkylningar, både hos barn och vuxna samt i ett längre perspektiv den stress som uteblivna träningspass och eventuella vab-dagar skapar.
Över barn som är osams, högljudda och kladdiga.
Över make som ska jobba borta i veckan, över ensamma läggningskrig och tålamodsprövande middagshärdsmältor.

Har dock också fått tillfällen att förundras.
Över vad folk köper på en loppis, och vad de inte tycker är något att dra hem.
Över hur mycket röda äpplen fascinerar, och hur mosiga de kan bli på en uppfart.
Över hur mycket ost man kan trycka i sig utan att bli äcklad och över hur snabbt två überspeedade barn trots allt kan somna.
Över hur mycket det är värt att åtminstone slippa jobbångest på söndagar mitt i all misströstan.
Förunderligt hur mycket det betyder att trivas på jobbet!

Så... undrar vem som vann - Misströstan eller Förundret?