Önskar...

...att jag inte hade förträngt alla vetenskapliga, specialpedagogiska grundföreställnigar och kontext. Tydligen var det sånt man skulle veta. Alltid.
...att jag inte hade kommit på att sönerna skulle bada. Någon måste tydligen dränera badrummet nu.
...mig 25 lax. Skattefritt. Tydligen drar man inte in pengar när man är sjukskriven.
...att alla redan sov sött i sina sängar. Utom jag. Och möjligen maken.
...en riktig schlagerlåt. Tydligen är detta året som schlagergudarna glömde.
...er alla en skön kväll!

Fjärilar.

Mamman ska bli student igen.
Har väl aldrig riktigt slutat vara det, bara haft studieuppehåll en miljon gånger.
Det är kul att plugga. Det är inte jobbigt.
Det gör inget att jag inte kan läsa eller hålla koncentrationen längre än 20 minuter.
Det är heller ingen big deal att jag inte känner en enda kotte i den grupp där jag ska stånga mig in efter att de redan läst 30 veckor tillsammans.
Hör ni att jag försöker vara positiv?
Fjärilar i magen har heller ingen dött av. Sägs det.

Aningar.

Jag har haft mina aningar. Varit dem på spåren ett tag. Kännt vibbarna, men inte riktigt vetat vad det innebar. Nu vet jag.
Efter att ha spenderat dryga två timmar av gårdagskvällen i ett inferno av teak, bakelit, syntet och äkta rock n' roll står det solklart:
Borde ha levt på 1950-talet!

Blasphemy.

What's so great about the Great Depression?

Vad är meningen?

När man bara är sur, när man säger otrevliga saker till de man tycker om. Du fina fantastiska varesle som får stå ut med allt. Önskar jag kunde skärpa mig.

I can't behave.

I know it's not the heaten in me, it's just that I've been bleeding lately. Interanally. Don't turn to me.

Ingen färg.

Ni som tycker att Mamman är en bitter surpuppa kan sluta läsa nu.
Det blir nämligen inte bubbelgum och hoppsasteg idag. Heller.

"Svart är ingen färg,
det är så man känner sig."
Han är genial, Krunegård. Prinsen av Peking säger det som det känns.
Svart.
Svart när man inte orkar, när man blir slut av inget.
När man inte vill, inte har lust.
När det känns som att inget blir bra.
När man får bära en skrikande 2-åring hela vägen hem från föskolan.
När han som ska fylla 6 år inte vill, allt är knöligt och han spottar på golvet.
När favoritkoppen går i två delar i diskhon och den förberedda middagen verkar innehålla mask.
När man äter korv för miljonte dagen i rad.

Svart är ingen färg.
Tror jag måste införskaffa illgröna handdukar.

På alla hjärtans dag.

Puss och kram till alla ni fina!

Till Maken som är mitt allt.
Till Prinsen och Lillebror som gör livet större.
Till Mammsen, Pappsen, Leffe och Gumpan som gör att vardagen snurrar och att vissa kvällar får guldkant. Ni vet att det inte hade gått utan er.
Till syster och svägerskan som är bästa sällskapet på resor.
Till moffe och momme för att ni alltid fanns där för mig när jag var liten, och nu gör det i repris för mina egna barn.

Till Ankan för din entusiasm.
Till Frasse och Hustomten för all skottning.
Till Lindis för att du är som du är.
Till vännerna som har ringt, kommit förbi och skickat meddelanden nu när livet är lite tyngre.
Till alla er som jag tycker så mycket om, men inte alltid hinner med.

Jag hoppas att ni får en fin dag!

Family Living.

En fin vän deklarerade på Facebook att hennes son hade ett Family Living-rum. (För er oinvigda ett rum som skulle platsa i en inredningstidning.)
Många som Mamman umgås med har såna rum till sina barn.
Mammans barn har inga såna rum.
Inte för att Mamman inte gör sitt bästa.
Hon har många ideér och kreativa lösningar. Men sen blir det liksom ändå inte...
Prinsen och Lillebror bryr sig nämligen inte om inredning. Eller städning.
De - ve och fasa - LEKER i sina rum. Med alla grejer. Samtidigt. Och sen får man absolut inte riva Legobyggen eller gubbar av toarullar och frystejp. Man ska spara tecknigar med ett monster, papper från en apelsin och skrumpiga ballonger som har sett sina bättre dagar.
I vilka matchande märkta förvaringboxar från Rice då?

Februarivinter.

Den är kall. Gör näsor rinniga, hår frissigt och huden narig.
Gör oss deprimerade, less på att skotta.
Less på overaller, less på långkalsonger och fleece.
Men den kan också vara alldeles, alldeles underbar.
Hur fint var det inte idag? I dag har Mamman en ny frisyr, en kemiskt peelad hud, blivit försökskanin och upptäckt Asha Ali. Vad har du idag?

Seg Pandemi.

Jo, han är hemma nu.
Det är bra.
En Pappa i Spanien ska man inte ha. (Fast det har jag just nu - förvirrande, va!?)
Han tog dock med sig lite kräksjuka.
Inte vet vi än om vi också ska få den eller om det räckte med den VANLIGA.
Den som alla verkar ha.
På dagis är det inga barn, alla kräks.
På Facebook handlar var och varannans status om VAB med kräktorkning.
Antar att det är årstiden.
Men det är segt. Även om den går över fort.
Seg. Segare. Kräksjukan. Mamman.
Seg som sirap.

Önskar mig en semla.

Today.

Today will be the day when mourning ends

It'll wash away with the early summer rain

Så sjunger bästa Marit Bergman och fortsätter:

I'll say

So long to selfpity

Goodbye blues

You ran out of time, I'm leaving you

I'll chase the deamons back where they belong

Jag kan inte lova att bluesen och självömkan kommer att försvinna, men i dag är en bra dag. Hoppas jag. I dag kommer han hem, han med stort H.

Han som lämnar ett sånt tomrum efter sig, han som har varit i Spanien och spikat på en bro sen 15 januari. Han som är den bästa människa jag känner, pappa till mina barn och min trognaste vän. Alla klyschor är sanna; jag är halv utan dig, du ger mig bra vibrationer, det finns bara en av dig och det är du etc etc...

Nu hoppas jag bara att det varken är magsjuka eller snökaos på Arlanda.

Foto: Martinssons Träbroar

Grattis lilla skorv!

I går blev han två år.
Vår skatt som ger oss så mycket glädje, och lika många gråa hår.
Motsägelsernas lilla krabat.

Han som aldrig är tyst, men som inte sagt många ord någon fattar.

Han som älskar att vara ute, men som hatar att klä på sig.

Som säger Pappa till alla som han tycker om, som är glad som en lärka men tjurig som sin mor.

Som gärna vill ha tutte och snutte, men sällan vill sova.

Som säger "Japp" till allt på förskolan, och "Nae" till allt här hemma.

Kram på dig nu när du har blivit 2 år.

Kan man bli trotsigare?

Foto: Patrik Stenlund