Ha den äran!

I dag är ingen vanlig dag, för det är mammas födelsedag.
Alltså Mammans mamma. Min.
Den som har lärt mig saker som mammor kan.
Den mamma som har lärt mig att ha med mig sittunderlag, att städa med klorin, alla Tomas Ledins hits och att sommaren är tusen gånger bättre än vintern.
Den mamma som, precis som jag, gärna har både täckbyxor OCH långkalsonger och som skulle kunna äta minst lika mycket ost som jag.
De säger att vi är lika, och det är säkert så. Ibland när jag öppnar munnen hör jag henne, och för två veckor sedan när jag tittade mig i spegeln såg jag henne.
Mamma e lik sin mamma...
Stort grattis mammsen!
Du får den här fantastiska sången av mig. Vet att jag kan ha haft den här tidigare, men den här mamman är bara helt otrolig. Och vanlig?

Årskrönika 2009.

Ännu ett år lider mot sitt slut. Mamman vill göra en avrundning, sammanfatta och lägga undan. En snabb titt i backspegeln ger inte intrycket av det blir det här året som vinner pris för bästa huvud-år. Inte ens bästa bi-år. Nej, den snabba blicken över axeln ger mig känslan av att det här var året då vi väntade på att det skulle bli bra.

Det skulle väl bli bättre med Prinsens sjukdom, va?

Det skulle väl kännas bättre på jobbet, va?

Det skulle väl bli en bättre sommar, va?

Det skulle väl bli bra på Prinsens nya förskola, va?


För att inte kasta 2009 helt ned i skiten tar jag mig därför i kragen och lägger fram de bra sakerna som trots allt hände...



Januari: Mamman blev 30 med den äran och fick både en finfin fest och en lovely Lamino.

Februari: Lillebror fyllde 1 år, och på alla hjärtans dag var det klackarna i taket på magiskt roligt bröllop.

Mars: Bågskyttepremiär för Mamman och slalompremiär för Prinsen.

April: Prinsen fyllde 5, och vi skrattade åt en blåsfisk på improviserad melodifestival.

Maj: En månad som i sista stund räddades av tokvärme och ett trevligt bröllop med hobbitfötter.

Juni: Warszawa, midsommar och till slut värme. Sommarlov!

Juli: Tripp till Skånebröllop, ett nytillskott i fam Aldred och en hysterisk husvagnspremiär.

Augusti: Cykelfest och Stockholmsresa med rekordtid på tjejmilen.

September: 80-tals fest med galna grannar, i övrigt rätt miserabel månad.

Oktober: Middagar med härliga vänner och loppisturnéer på helgerna.

November: Startade med en galen helkväll på club 27 och slutade med att alla var vaccinerade mot svininfluensan.

December: Besök i Modo-land, Luciafester och tvåspråkigt dop,
och helt plötsligt hade hela 2009 gått. Nu hoppas Mamman på att det år som kommer ska vara bara aningens bättre. Aningens ljusare. För mig och för er alla.

Gott nytt åt önskar jag er!

Är det bara jag?

Med risk för att bli utesluten ur det mesta, så undrar jag om det bara är jag som saknar julkalendern?
En superhjälte som är rädd för gråsparvar och är beredd att gå omkring i tunnt nattlinne, det är precis lagomt knäppt och kasst för att jag ska uppskatta det. Att han sen har en fru som kan bli jättearg känns på nåt konstigt vis helt rätt.

Vad sa du att jag var sa du?

Saker som jag gillar:

Min man.
British English.
Choklad.
Lätt, ren pudersnö.
Saffranskorpor.
Musiktävlingar.
Ankan.
Supersura SunkSara.
En särskild version av "Knowing me, knowing you".
DK.
Min otroligt smarte son som har lärt sig läsa VERSALER.
När lillebror sover längre än till kl 7.
Carolas version av "Dagen är kommen".

Ja, jag vet att det hela är mycket ointressant. Men dock inte negativt.
God jul!

Å så bra!

Jag vet att ni är less på det här gnällandet. Därför gör jag i dag en kraftansträngning och ska skriva saker som är bra. Bara bra. Oj, oj...

Å så fantastsikt bra att Prinsens tromboytvärde var 241 i fredags! Börjar likna all time high.
Å så gott det var att äta julbord i går.
Å vilken kul julgympa som Friskis hade ordnat igår.
Å så bra att det blev lite kallare.
Å så bra filmer det finns att se kring jul.
Å så bra att det endast är kvar några få arbetsdagar.
Å så bra att badhuset har erbjudanden hela jullovet.

Ja, ni ser ju. Man får vara glad åt det lilla (men badhuset???)....

Learning By Doing?

Som den pedagog som jag tydligen är borde jag väl kunna det där med LBD? Att lära genom att göra. Det verkar dock som om den här Mamman är den mest oläraktiga eleven som ever gått i livets skola. För jag lär mig ta mig f-n aldrig.

Jag lär mig inte att december är märkligt mycket kortare än alla andra månader, att eleverna och lärarna ändå tycker att den är oändlig och att det inte är en god idé att starta dieter just inför den här månaden.

Inte heller lär jag mig att mina söner är jordens bästa stress-seismografer och att de kan framkalla utbrott från ett nästan obefintligt litet skalv, eller att saker som fungerar fin-fint när Fina Pappan gör dem är helt omöjliga för Mamman att ro i land.

Jag lär mig inte att det behövs en ansenlig mängd Robbie Williams i mitt liv för att jag ska fungera, att broddar på löparskorna medför ont i fötterna eller att jag ska komma i håg att torka bort Lillebrors snor från alla husets möbler omgående...

Inte heller kommer jag i håg att bara för att det känns som att man inte ska överleva, betyder det inte nödvändigtvis att man inte kommer att göra det.
Efter uppförsbacke kommer tydligen en nedförsbacke. Men det lär jag mig aldrig. Trots att jag har gjort det här ett tag nu.

Äntligen.

Äntligen...
...tar jag mig tid att plita ner några rader. (Tack ni som troget väntar på ingenting alls.)
...har Prinsens rum fått bättre färg och längre säng.
...har julgardiner och juleljus kommit fram i Midsommarhuset.
...är tiden fram till jullov inte outhärdlig.
...har någon sagt det utan krusiduller.

Men inget är slut bara för det. Motvinden vill blåsa. Lillebrors immunförsvar verkar inte klara en hel vecka på föris och Mammans julpynt verkar inte klara Lillebrors terrorattacker. Tårar bryr sig inte om att det är jul och skumtomtar blir skum även i midjetrakten.

Föräldrar.

Förra veckan dominerades av föräldrar.
Mötte oroliga, arga, ledsna, besvikna och tacksamma föräldrar.
Var själv allt däremellan och lite till.

Funderade på de egna föräldrarna och de ingifta föräldrarna.
Konstaterade snabbt att det inte skulle gå runt utan dem. Det där livet som vi kallar vårt.
Eller vad tycker ni om förra veckans "ställa-upp-status":
Måndag: Heldag barnvakter med Maxbesök på menyn.
Tisdag: Barnvakt i övergångstid mellan två träningar.
Onsdag: Hämtning, middag och hemskjutsning.
Torsdag: Lämning och hämtning.
Fredag: Välförtjänt vila.
Lördag. Barnvakt med middag och övernattning.

Ja, vad säger man?
Världsklass. Bortskämd. Lyx. Förmån. Inte själv vuxen.
You name it.
Själv säger jag bara TACK!

Motvind.

Förra veckan fick Mamman prata med en klok människa.
En sån där som är sträng, men samtidigt mån om att man ska må bra.
Hon sa att det måste vara stopp nu.
Omgående.
Så nu ska Mamman lyssna på henne och sluta med en massa saker.
Sluta tro och känna efter gamla mönster.
Sluta straffa.
Sluta älta.
Sluta ha dåligt samvete.

Det låter inte så svårt. Men det är det.
Särskilt som det blåser motvind från alla håll.
Man blir så himla rufsig när det inte är vindstilla nån stans.

Hur har du det idag?

Röra.

Mamman älskar röror.
Kalla.
De som innehåller gräddfil, créme fraiche, fetaost, kanske räkor och en rödlök.
Eller varför inte guacamole?
Men just nu är det inte sån röra.
Det är en annan jä*la röra som Mamman inte gillar.
Men likafullt är hon fast i den.
Seg och brun tror jag den är.
Säkert varm också.
Blä!

Undersökning och underhållning.

Till att börja med skulle jag vilja göra en högst oventenskaplig undersökning bland eventuella läsare:

Hur ofta går det sönder saker hos er?

(Fina Pappans fina kusin behöver inte svara, hon har haft sönder allt som går ha sönder den här ånaden tror jag...)

Men ni andra?

Är det bara i Midsommarhuset som statusen ligger på i genomsnitt en sak per dag?

I veckan har det gått sönder

minst ett dricksglas,

en spargris med döskallemönster,

ett trollspö med massa glittervätska i,

en ljussläckare av glas

och det måste vara mer som jag inte kommer ihåg för jag vet att jag konstaterade att det var massor.

Och då hade jag ändå inte räknat med att de här förb*** stropparna under fötterna på Prinsens galonbyxor är trasiga. Varje dag.

Appropå Prinsen så står han faktiskt för underhållning rätt ofta också. (Jo, det låter förvånande men det är sant!) För det första så verkar han ha kommit på en ingång till det här hockey-intresse-problemet:

Med sin alldeles egna professorstil har han gjort AIK till sitt. Han är intresserad av hur ismaskinen fungerar, samt vilka nummer spelarna har. Så nu går han omkring och ropar

Nummer elva - Pavel Skerrrrrrbeck!

För det andra har han många djupa tankar.

Igår kväll tände vi ljus på Mammans farfar och farmors grav. Prinsen tittar på alla ljusen och utbrister:

-O, mamma vad det är vackert- jag nästan önskar att jag var död!

Hmm, makabert men lite skoj.

Dessutom slog han huvudet på spiken idag när Mamman sa till Fina Pappan att Lillebror inte hade fått nån ny blöja.

-Mamma, när du säger att du inte har bytt på F, menar du då att vi ska göra det?

5 år och har redan förstått det komplicerade i män och kvinnors kommunikation!

Ha en fin kväll!

Efterlysning.

Hallå?
Kan man få nån kontinuitet i det här livet, eller?
Upp och ned, ned och upp, grisen gal i granens topp.

Igår var en jättebra dag som startade med lyxmorgon för en trött Mamma.
(Hon behövde inte lämna på dagis innan jobbet, kom inte och säg att kraven är högt ställda!)
Sedan följde ett medarbetarsamtal av den braiga sorten, där framtidstron ändå fick sig en push i rätt riktning. Tankar om att det eventuellt kommer att bli bra det här jobbet nån dag i alla fall väcktes, mycket välkomna!
Vidare innehöll arbetsdagen tre mycket effektiva möten på rad, vartefter Mamman fick massage och tillknycklad rygg innan middagen.
Onsdag betyder som vanligt middag hos finaste svärfars, och igår innehöll den även tårta för att fira världens finaste make som fyllde 35. (Ännu ett plus var väl att någon faktiskt hade köpt presenter åt honom...)
Som vanligt avslutades onsdagen med Grey's. Lovely, även om Mammans tårkanaler varit torrlagda i två hela avsnitt. What?

Idag är det inte onsdag.
Idag vabbar Mamman för att Lillebror hostar. Igen. Och inte är han tillräckligt sjuk för att inte vara terrorist, och inte kan Mamman låta bli att småäta och vara Anna Skippers önskeprojekt och så är det grått och kallt och ont i huvudet och allmänt boooring!

Som sagt, lite kontinuitet kanske?

Manad.

Soof skickade en utmaning, och med idétorka så tog jag gärna emot.

Det här är jag
Tacksam: Över en fin make, företagsamma barn och bra föräldrar.
Fundersam: Över vem jag är, vart jag ska och hur vägen dit kommer att vara.
Glad: Över alla fina som jag har fikat med och ätit med de senaste veckorna.
Irriterad: Ganska ofta. Just nu på 5-åring som spelar över.
Ledsen: I perioder .
Fnissig: Redan efter ett glas rött.
Lycklig: På Ikea. På biblioteket. På ett roligt step-pass.
Orolig: För svininfluensa. För ekonomi. För framfall och Prinsens skolstart.
Lugn: Sällan.
Varm: Under armarna och vid cykling.
Kall: Om händerna. Om fötterna. Nästan alltid.

Så där har ni mig, välkomna att anta utmaningen!

(Måste bara tillägga att Lillebror har börjat säga ord på förskolan.
Han säger SKÅL! när de äter lunch...)

HABEGÄR

Saker som Mamman bara måste ha just nu:

En ny klipptid.
Fler middagar av typen igår, fler fikastunder av typen i torsdags.
En sån där fantastisk familjealmanacka för 2010.
Mörk choklad.
Minst en ny stor kofta.
Några träningstimmar.
Skavlans program från gårdagen inspelat.
Pengar att försörja studier nästa år.
En stor dos självdisciplin.

Vad måste du ha i dag?

Som en fortsättning...

...på det förra inlägget så har Mamman i kväll blivit medbjuden att fika med de skönaste av mammor. Grönt te, (lite) skvaller, allmäna konstateranden och en oväntad avslutning var inget annat än totalt lovely. Om igen, det finns så många härliga människor som jag hinner träffa allt för sällan!

Uppspelt och tefylld kollade jag nu mina mail och fick veta att min liv under kommande vårtermin i alla fall inte får någon skjuts av statliga bidrag. Inte oväntat, men surt. Nu måste jag ju ta alla beslut själv och dessutom gräva djupt i fickorna för att kunna finansiera det beslut som sedan tas.

Kan ingen bara ge mig paketlösningen "Livet 2.0"?

People.

Trots att Mamman är en krass och stundom pessimistisk varelse som påstår att hon vill jobba med att hacka sallad vissa dagar, kan hon inte värja sig inför det faktum att hon älskar människor. (Kanske mest vuxna, men...)

Har under årens lopp fått lära mig att man inte KAN hålla kontakten med alla, hur mycket man än tycker om dem. Ni vet hur det är:

Man går gymnasiet tillsammans, delar allt från fylla och diverse debuter till betygshets och nästan-vuxen-förvirring. Man är varandras viktigaste personer i hela världen men sen glider man långsamt iväg åt olika håll.
Börjar på högskola, blir vuxen på papperet och tycker att man har träffat de bästa vännerna ever-som man sen nästan bara skickar julkort till...

En resa till Costa Rica kan vara lång både fysisk och mentalt, och ge vänner för livet. Vänner som är spridda över hela världen och som man inte klarar av att hålla nära hur gärna man än skulle vilja. Sen börjar man jobba, och träffar ännu mer härliga och goa vänner. Man delar slitet i vardagen, goda och dåliga nyheter. Man träffas nästan mer tid än man träffar sin familj. Så byter någon jobb och är borta. Inte från jordelivet förstås, men från vardagen.

Och så rullar det på. I perioder kan jag sörja att vissa kontakter runnit ut i sanden, men idag är inte en sån dag. I dag har jag varit på stor föreläsning och träffat gamla godingar från både här och där. Förra torsdagen fick jag äta middag med världens finaste x-kollegor, och i lördags var vi bjudna till gamla bekanta i en ny konstellation - så många människor det finns som jag gillar!
Vem gillar du i kväll?

Mucho, mucho.

Det är mycket på nu.
Mycket som är segt och trist, mycket tvätt, mycket icke fast hud på valda kroppsdelar, mycket kallt och mycket svårt att vara 5 år. (Vilket genast renderar i mycket problem att vara en bra förälder...)

Men också mycket skoj som mamman ser fram emot:
Mycket dråplig humorgrupp på Idunteatern i morgon, mycket fina damer från gammalt jobb på torsdag och mycket efterlängtad middag med gamla och nyfunna vänner på lördag. En middag som bokades för MYCKET länge sedan.

Dessutom eventuellt middag med mycket bra grannar fredagen därpå och en mycket överraskande (eller inte?) förlovningsmiddag nästa lördag.
Hoppas jag.
Mamman är ju naturligtvis också mycket förkyld också.
(Om det var någon som hade trott att jag skulle avsluta ett blogginlägg positvt så hade ni mycket fel;-)

12 månader.

Man ska inte leva i det som varit.

Man ska inte älta.

Man ska inte fastna i svunna tider.

Mamman kan inte låta bli. Ett år har gått, och på nåt sätt blir det så tydligt.

Det där med före och efter.

B T and A T. Before Thailand. After Thailand.

När Mamman är krass tycker hon att A T kanske inte har varit de 12 bästa månaderna.

Men just i dag väljer hon att bara se 12 månader tillbaka i tiden:

Redan.

-Mamma, varför är jag inge bra på hockey?
- Jamen, det är ju för att du inte har tränat så mycket.
(Eller så är det för att du är helt ointresserad, vill helst vara domare, tycker att skridskor är hala och att puckar är hårda, att det smäller de fem minuterna som du tillbringar på hockeyplan och att din mamma är helt ointresserad.)

Det är hårt att inte vara hockeykille i den här stan. Redan när man är fem. Mammans hjärta lider lite med honom, samtidigt som hon hoppas att han ska hitta sin grej här i livet. Kanske blir det Lego? Kanske hockey eller fotboll? Vem vet? Det enda jag hoppas är att han ska få vara den han är, oavsett om han är bra på hockey eller inte.
Även i den här stan.

Nytt ledmotiv.

Trogna läsare vet att Mamman gillar att ha soundtrack till sitt liv.

"No Surprise" är inte helt övergiven, men Winnerbäck har återkommit som en trogen vän. En sån som man inte pratar med varje vecka, men ringer lite då och då - och det känns alltid som att det var nyss vi sågs... Hur geniala och pricksäkra är inte meningarna som inleder ref:

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Det kan va så förfärligt (idag!) det kan va så bra (igår!)

Word, Lasse!

Superman.

Grattis världens bästa farfar, svärfar, biltvättare, barnskötare, älgjägare, gräsklippare, skjutsare, fixare, tidningshämtare och tidigsomnare på din födelsedag!

Och grattis även till den lika fantastiska farmodern som fyllde år i måndags.
Vårt liv vore ännu mycket svårare och fattigare utan er!

Grattis!

Så många frågor...

Varför
...ska man spara pengar nu till en pensionsålder man inte ens vet om man kommer att uppnå?
...är jag så sugen på choklad all vaken tid?
...försöker jag lura mina barn att jag tycker det är jättemysigt att grilla korv till middag?
...är det så skitigt här? Jämt?
...är Försäkringskassan such a pain in the **?
...blev äppelmoset mer som äppelsås?
...är debaklet med tvbänk kontra tvkoloss fortf olöst?
...är Peter Nilssons sanningar så klockrena?

Vilka frågor har du idag?

Uppsträckning.

Det är bara att vika upp hakan.

Ungefär så sa hon, en fin bloggbekant som jag mötte häromdagen.

Fick mig att tänka efter, att bli lite skamsen. Kanske måste Mamman bara skärpa till sig, inte bara gräva gropen djupare för var dag. För det finns ju dagar som är bra! Måste lära mig att se det som är gott, att komma i håg att den senaste tiden ihärdiga gråtande även har varit kantad av fantastiska sociala event; cykelfest, härlig Stockholmtripp, heldag hemma hos min fina A och nu senast en 40-årsfest.

40-årsfest - när blev Mamman så gammal? Hur som helst så var det 80-talstema, hårsprejen var lika frekvent som myggen på midsommarafton och allt var sååå genomtänkt:

Från Hubba Bubba, Lp-skivor, Synthflätor, Räkcoctail, Hot shot och Flygande Jacob, till senilsnören på vita solglasögon och delande på 500 g GB-glass! Makalöst!

Mamman vek upp hakan, rättade till axelvaddarna och sopade banan i Diggiloinspirerad textremsatävling.

Nu väntar ny vecka, med hakan liiiten bit ovanför gyttjan?

Saltstänk.

Antar att det inte undgått läsare; Mamman är inte riktigt stabil. Måste få skriva bort lite. Just nu är det de där salta dropparna som rullar ner över kinderna som är värst.
I tid och otid. Ofta kvällstid.
Det finns (tydligen) så mycket saker man kan gråta av/för/över:

Av trötthet och glädje över ett personbästa på Tjejmilen.
Av oro för en Prins som "inte är sig själv" på förskolan och som helt plötsligt har ont överallt.
Av ett fint sms från en far som bryr sig.
Över det orättvisa i att en 31-årig mamma fått cancer och en 2-åring helt oförklarligt ryckts bort från livet.
Över att ett jobb inte är som man skulle vilja att det var.
Över att man själv inte är som man skulle vilja att man var.
Av snälla, fina hemgjorda paket från en vän.
Av 30-årskrisig Stockholmslängtan.
Av skratt på live stand up med roliga komiker.
Av, av, av...

Nya hjulspår

Först har Mamman städat huset i omgångar i en dryg vecka - för att fyra okända personer ska komma hit i en timme. Till och med undertecknad hör ju att det låter lite osunt.
Förbereda, Förbereda.
Stor grusplan, massor med cyklar och (förväntans)fulla.
Listor, hur tusan tolkar man dessa? Vart ska vi? Med vem?
Hjälp! Cykla.
Förrätt hos bekanta tillsammans med okända, gott och trevligt.
Cykla.
Varmrätt hos än mer bekanta med grannar och pratkvarnar.
Husesyn med nära-tappa-andan-känsla.
Trevligt värre! Cykla.
Vem ska komma hem till oss?
Bjuder Lillebrors fröken på avec, skrattar åt obekanta och känner att det går vägen.
Cykla.
Dansa, dricka, dråsa, spilla, falla, sjunga, tjoa.
På jobbet!? (Måste byta snart...)
Helt plötsligt slut?
Låst cykel. Ingen nyckel. Helt plötsligt lååångt hem.
Fnittra åt granne med än större promillehalt, rolig och trevlig som få.
På det hela taget var cykelfest en mycket angenäm ny bekantskap.
Dock inte lika angenäm dagen efter...

No surprise

Det finns mycket att skriva.
Mycket att göra.
Mamman har börjat om att jobba, Prinsen har börjat på ny förskola och Lillebror skapar ett eget liv på sitt ställe. Pappan har ju varit borta, kommit hem igen och sagt ett fult ord på fotbollsplan.
Det har hänt hemska saker i min omgivning och mindre hemska som får mig att känna att personalen på vårdcentralen tycker att jag slösar med deras tid. Det ska vara en spännande fest på lördag. Mamman borde städa, göra scheman, planeringar och efterrätter. Men det gör hon inte. Hon känner sig inte riktigt på topp.
No surprise, den här Mamman kan vara lessen för så mycket verkar det som.
Men det känns lite bättre om jag lyssnar på den här låten om och om igen. Lägg inte allt för stor vikt vid texten, kenske endast refrängen i såna fall.
Kram på er!

Papegoja

En sån som upprepar sig.
Det här inlägget har ni troligtvis läst förut, men det bara måste ut. Annars går nåt sönder.
Fina Pappan jobbar borta.
Mamman och Prinsen är ovänner. 07-21. Hela tiden.
Hur f-n kan det vara så här? Han är ju det finaste vi har (ja, den andre med) men det känns som att jag ska explodera hela tiden. Det låter inte trevligt hemma, Mamman fattar inte var den där häxan kommer ifrån som vill komma ut och spöa skiten ur någon.
Vad är det för fel på mig??????????

När Mamman är som mest arg, frustrerad och opedagogisk säger den lille filosofen:
-Du vet inte hur mitt liv är!
-????
-Jo, det är som en labyrint i mitt huvud, och det blir bara fler och fler gångar - och jag kommer nog aldrig att hitta ut...

Och kände man sig inte vilsen i föräldraskapet innan så gör man det efter en sådan utläggning.
Vad har jag gjort med honom?

När orden känns små

Min fine make, pappan till mina guldklimpar.

Oftast räcker inte orden till,

så idag när vi har varit gifta i 4 år tar jag hjälp av en favorit:

You're one of God's better people

And you don't know

That's why you're special

And I cry so I can talk like this

From my downbeat existence

And I know that you can make my wish

If my wish is pure

But I don't know

I just don't know

I don't know

Let me love you so

Now I can't live this without you

I'd die without you

Without you, without you

You're one of God's better people

And you don't know

That's why you're special

It must hurt to see your favourite girl

Lose herself again and again

And I know that you're my only friend

När regnet faller.

När regnet öser ner och man sover fyra personer i en friggebod och Lillebror vill att alla ska vakna kl 06.00 får man glädjas åt andra saker:

Åt att Bästaste bästisen och hans fina familj kom hit och grillade korv.
Åt att man trots allt kan stiga upp och leva en hel dag.
Åt att man inte har drabbats av fruktansvärda tragedier.
Åt att man kan lösa medlodikrysset.
Åt att nagalrna växer bra på sommaren.
Åt mobilt bredband.
Åt att man inte har mjölkstockning.

Vilka saker kan du glädjas åt idag?

Hemma? Borta?

Vi trodde inte att du var hemma för du har inte skrivit nåt på bloggen.

Nyblivna Dolly Parton-mamman hade alldeles rätt.
Ingen uppdatering så långt ögat kan nå.
Men i dag har Mamman faktiskt varit hemma.
I mer än ett dygn nästan.

Den här sommaren lider Mamman av i-lands stress mer än någonsin.
Det är ju lyx att ha två sommarställen att bo på.
Det är en gåva att ha många bekanta som vill besöka/besökas.
Det är smickrande att så många vill ha oss med på sina bröllop.
Det är mysigt att åka till Lycksele med fina kompisar och göra premiär som husvagnsfamilj.
Det är perfekt att vara gift med en snickare som kan fixa saker.
Det är värt mer än guld att vi alla är relativt friska.

Dock stressigt.
Önskar att jag kunde njuta.
Önskar att sommaren var lång, och allas ledighet lika lång.
Skäms över att jag ändå är som jag är, trots alla gåvor.

I morgon drar vi vidare.
Tills nästa inlägg hoppas jag att ni kan njuta av sommaren, vad ni än gör.

Drar

Det händer inte mycket nu.
Är nåt som kan ta knäcken på Mamman så är det regnet.
Genast blir pulsen hög, stressen kommer och de bittra tankarna dyker upp:

Jaha, var det där allt vi fick? Och då hade sönerna minsann feber! Nu är Fina Pappans semester snart slut! Och hur ska det gå på jobbet till hösten? Kommer vi att ha råd med en utlandsresa så vi får se solen NÅN gång?

Mamman har det efter mor sin. Och hon i sin tur av sin mamma.
Mamma e lik sin mamma.
Bli inte ledsen nu, du som känner dig träffad - det är väl bara ett faktum!?

Självklart kommer sol efter regn.
Självklart är det minst tre veckor kvar innan han med stort H ska börja jobba igen och jo, Mamman kommer att överleva!
Till att börja med kommer Mamman att överleva för att hon i afton får dra söder ut med Fina Pappan. Familjen J snittar ju 3 bröllop per år, och nu ska Skåne besökas för årets tredje event.
Mamman ser fram emot att dra till mysigt B & B, grillkväll med beachvolley samt troligtvis en fest med god mat, värmande dryck och dans fram till stängningsdags.
Så brukar det vara, tycker nästan vi kan kolla oss proffs vid det här laget!

Vart vill du dra i dag?

Snälla, snälla, snällla...

...stanna kvar hos mig!
Kom tillbaka nu!
För jag behöver ju dig!
Mannen, värmen - nu kan ni komma tillbaka.
Nu har jag fått en dag i kyla, en dag i ensamhet.
Nu vet jag att jag mår mycket bättre när det är varmt, både ute och i sängen.
(Och att shopping är bättre än terapi;-)

Det verkar som om inne och ute vill varandra någonting.

Ovanstående klassiska Ernst-citat skulle kunna kompletteras med meningar som "gränsen mellan inne och ute blir flytande" eller "huset och trädgården harmonierar fint tillsammans".
Precis så brukar det stå i allehanda inredningstidningar som Mamman då och då tittar i.

I dag har jag dock kommit fram till vad den verkliga innebörden av att gränsen-mellan-inne-och-ute-blir-flytande är.
Nämligen att ingenting är där det brukar vara.
Det är helt fantastiskt med sol och vackert väder, men helt plötsligt hittar jag saker där jag minst tycker att de ska vara.

Till att börja med så är det de oundvikliga djuren. Alla djur bör vara ute. Särskilt de som flyger, men helt plötsligt verkar alla flugor, getingar, myggor, knott och såna där stora blåsvarta saker tycka att de ska vara inne.

Sen kommer mysteriet med alla köksprylar. Man kan numera hittar muggar i bilen, hushållsrullar i cykelkorgen och tallrikar på gräsmattan, och gränsen för var man lämnar ej uppäten mat verkar också den vara mycket flytande.

Badkläder hittas också de i bilen, hängandes på cyklar, i badkaret, hos grannen osv.
Har man dessutom en snabb 18 månaders röjandes hemma så hittar man tröjor i toaletten, bollar under bilen och klockor i rabatten...

Gränsen mellan komik och sinnesjukdom blir allt mer flytande ;-)
Hoppas att ni har det gott i sommarvärmen!

Juni i bilder

Med bravur går juni mot sitt slut, och Mamman anammar det faktum att en bild säger mer än tusen ord. Här kommer en sammanfatting av vårt juni:

Shopping och mer eller mindre normal mat i Polen.

Midsommarafton med varma kläder.

En uppskattad leksak.

Till slut blev det helt fantastiskt badväder!

De e mycke nu...

Fint väder, sol som värmer Mamman ända in i själen.
Fantastiskt.
Men så mycket som ska hinnas med, det är som om man inte kan vara säker på att sommaren har börjat - eller är den kanske bara här just nu så att man måste skynda sig att göra alla de där sommarsakerna?
On top of it;
en Prins med feber och ont i mage, och som följd av det lite för låga värden. Får vi bada i bassäng?
En pappa som jobbar mycket, hur kan du orka Fina du?
En Lillebror som slår sig en miljon gånger per dag, hur mycket klarar ett litet huvud?
Ett dygn med allt för få timmar.

...men nu är den här, så ta för er - solen skiner idag...

Jamen okej då!

Mamman skriver på Face book att hon "hatar midsommar, precis som alla andra högtider!" och får genast en massa kommentarer. Herr E förstår ironiskt att man absolut inte kan gilla fint väder och att umgås i glada vänners lag, och nej det är inte det som Mamman ogillar. Inte heller ogillar Mamman god mat, skratt och dryck med de närmaste eller det obligatoriska fikat i Bonnstan. Mamman är faktiskt inte helt onormal.

Men, Mamman ogillar lååånga köer i affärer, jordgubbar för 4o kr/litern, det faktum att man inte kom i håg allt när man var i affären, mixtrande med packing i bilar, planerande av bord och stolar, stress och press (som ingen annan än Mamman själv har lagt på sig) och en vääldigt stor förhoppning om att det ska bli trevligt och att man inte ska frysa ihjäl eller bli uppäten av myggen. Fär ärligt talat - när var det varmt och skönt på midsommarafton????

Jamen okej då - det brukar alltid bli trevligt, och regnar det kan man sitta inne, och spriten värmer har jag hört och myggen kan man slå ihjäl.
Jamen okej då, det är väl kanske inte själva midsommar i sig som Mamman hatar, utan allt där före...
Men i dag är ju inte före, utan i dag är det Midsommar så jag får väl passa på att önska er alla en riktigt trevlig helg och hoppas att ni får det bra,
för det lär jag få!

Svamliga konstateranden

Men fy så ful den där nya bakgrunden som jag valde var!

Det behövdes verkligen städas hemma hos oss, men fy vad det tar lång tid innan man är klar.

Det var onekligen helt fantastiskt med skolavslutning i fredags, och även en helt fantastisk kväll hemma hos härliga kompisar - nu är det en tradition!?

Nu är det tydligen sommar i almanackan - men det verkar inte som om vädret har läst den?

Joy peak är som vanligt en höjdare, både för små hoppfantaster och större loppisgalna mammor.

Hittade världens coolaste pirat i Norran, han måste ha väldigt stolta föräldrar ;-)

Lååååångfil

Men herre kors, vad allt är segt!
Vore det inte för att den där välsignade skolavslutningen, som jag helt oförklarligt nog överlevde ända fram till, är i morgon så skulle jag nog fastna under en bordskiva. Som tuggummi. Så segt känns det!

Borde gå och lägga mig, borde tvätta, borde dammsuga, borde inte gnälla, borde vara nöjd för det var mindre än en vecka sen jag var på en rolig weekendresa, men still. I alla fall.
Det är segt, i kropp och själ.

Men i morgon kväll vankas sommarlovsfirande hos fina vänner, och på natten kommer mannen i mitt liv hem från brobyggande i Skåååååne och sen på lördag hägrar storloppis och hoppborg för att sedan topppas med middag hos bästa grannarna.
Å den ljusnande (eller ljusande eller vad man nu sjöng) framtid är kanske min i alla fall!?

KOM IHÅG

Idag måste Mamman komma ihåg följande saker:

1. För mindre än två dygn sedan LÄNGTADE jag efter mina barn. En dag som denna är det viktigt att komma ihåg.

2. Det har funnits dagar då jag har LÄNGTAT efter att fara ut och springa. Efter kvällens miserabla kilometrar känns det rätt overkligt.

3. Det finns människor som tycker att min äldre son är helt fantastiskt finurlig. Det tycker ju jag också, det gäller bara att komma ihåg det när han använder hela sin finurlighet MOT sin mor...

4. Alla mammor måste komma ihåg att de gör sitt bästa. Det måste även Thyllan komma ihåg. Och jag.

5. Det är alltid bättre när Fina pappan är i närheten, inte typ i Skåne. Det är ju nåt som jag (och alla som läser denna blogg) vet, men jag måste komma ihåg det när han handlar fel nötter oxå...

6. På fredag är det skolavslutning - det är inte så svårt att komma ihåg!

Lärdomar från Polens huvudstad:

Arga, äldre människor kan vara mycket roliga utan att veta om det.

Polska taxichaufförer kan vara mycket roliga (och kanske arga?) utan att veta om det.

Polsk mat kan vara mycket äcklig och rolig (utan att kyparen vet om det).

Bajs kan vara mycket roligt (och äckligt om det kommer från en fågel inomhus).

Polskt väder är mycket flexibelt, med en viss dragning åt storm.

Det är vikitigt att kunna uttrycka sig rätt om gas.

Två kilo jordgubbar från bakluckan på en Lada är billigare än en liter Verum hälsofil.

Ekorrar på Arlanda tycker det är äckligt när någon delar på en pizza.

Liten rättelse..

Känner att jag måste förtydliga att jag inte har något emot min sons kompisar, hur de än uttalar ljud, men att det var rätt skönt att få vara i fred när man är lite trött i håret efter ett bröllop.
Så nu behöver inga andra mammor var upprörda på mig...

Sammandrag...

... av trevligheter som har drabbat Mamman på sistone:

Lördagens fantastiska bröllop.
Vilket väder. Vilket snyggt brudpar. Vilken härlig bordsplacering. Så mycket dans. Vilka läbbiga Hobbit-fötter Mamman hade när hon hade stängt festen efter x antal timmars dans.

Söndagens fantastiska väder.
Vilken bra dag att inte ha några barn hemma på. Vilken bra idé att sola på husets baksida så man slapp Prinsens läspande kompisar en gång i kvarten. Vilken skön morsdagsmiddag på restaurang.

Tisdagens tjejmiddag.
Vilken god mat. Vilken duktig syster. Vilka pratkvarnar vi är. Va härlig att få veta att vi har en nybliven avdelningschef mitt i bland oss.

Onsdagens Grey's anatomy.
Jag säger bara: Alex Karev.

Torsdagens stora äventyr:
Mamman drar med Fina pappan och AA till Polen. Vilken idé? Vad månne bliva?
Fortsättning följer!

Fredag, en sån dag...

...när man kommer hem efter en arbetsvecka och slås av hemmets lugn.
...när man kan njuta av att man städade på torsdagen.
...när man lagar en god middag och dricker något gott tillsammans med sin fina familj.
...som avslutas i soffan tillsammans med den fine maken framför någon trevlig film.

Eller nej, det där var visst i nåt parallellt universum.

För hemma hos mig fick jag skotta mig in genom gruset i hallen, samt börja med att röja upp all disk på diskbänken innan jag fick försöka laga någon middag av det lilla vi hade hemma eftersom ingen hade hunnit handla. Detta samtidigt som en 5-åring kan säga "Mamma?" minst 57 gånger i minuten och en 1-åring vill vara ute eller äta på allt som finns samt att jag tänkte ta fram dammsugaren som visst behövde en ny dammsugarpåse och en handlingslista borde skrivas.

Efter en mkt snabb sväng på stan (för det skulle visst bli varmt i morgon, och Prinsen har inga sommarkläder) och en läggningsritual från hell krävdes det sedan 9 km i elljusspåret samt ett fotbad innan den där sköna fredagskänslan kanske kommer att infinna sig - och nu känns det lite sent för den mysiga filmen...

Det ser dock ut att bli en bra helg ändå. I morgon vankas Pingstbröllop och värme, och kanske får jag någon till bordgranne som kan säga mig var det där parallella universumet håller till ;-)

Igår kväll.

Onsdag kväll var en mycket bra kväll.
Förutom att det var Grey's (som spelades in) och att Messi gjorde ett snyggt nickmål när Barca vann Champions League, så var Mamman ute och svirade.
Åt mat, drack vin och pratade skit med två gamla kollegor.
Två fina människor, två goa tjejer som Mamman tycker så otroligt mycket om.
Egentligen var samtalen inte på djupet, men innerliga på det där sättet som jag verkligen behöver. Mamman studsade och var glad när hon kom hem, och fick med sig några fina visdomsord på köpet:


TRO PÅ DIG SJÄLV
Varför är det så svårt
att tro att man är bra,
att känna att just jag
är den jag helst vill va

Nån annans kvalitéer
är sånt man bara vet.
Men uppskattning från andra
tas emot med tveksamhet.

Tänk om vi bara kunde
byta plats ett litet tag
och genom andras ögon
se oss själva för en dag

Då skulle du få veta
det du inte tror på nu
- att det är helt fantastiskt
att det finns någon som du!

Koppor och ordning.

Lillebror klättrar och klättrar, för att sedan falla ned. Att han har "bonkat" huvudet är liksom inget ovanligt, därav noll reaktion från Mamman när han tidigare i veckan hade en liten bula ovanför ögonbrynet. Dock uppkom någon dag senare fler bulor, och på VC upplystes Mamman om att detta nog var vattkoppor. Uppmärksamt...

För en gångs skull känns det inte katastrofalt (förutom att jag ber om ursäkt till alla er som vi nu har smittat utan at veta om det) med lite sjuka barn. Mamman fick dock missa måleri +fylleri hemma hos svensk/brittiska fam A tidigare i helgen. Trist, men ändå givande.
Mamman, som laddat för en skön ensamkväll med en kopp te och inspelat Grey's, drabbades efter Hell hour (då man skulle duscha och lägga två trötta, snoriga och djäv***kt arga barn) av den fantastiska åkomman sorteringsmani.
Det är fantasktiskt att rensa i tvättstugan, ordna i högar, lägga städmaterial i märkta korgar i städskåpet osv!

Lite ordning kan få oss att må bra, synd bara att den där manin så sällan dyker upp.

Som vanligt tycker jag att det är fantastiskt med helger som är 4 (!) dagar.
Hoppas du har haft det gott?

Oväntat.

Tänk så mycket en positiv kommentar kan göra.
Är den positiva kommentaren dessutom oväntad så blir effekten liksom ännu starkare.
Tack
du fina, duktiga, erfarna kollega som i all enkelhet idag kom med en mycket värmande kommentar vid lunchbordet!
Antar att du inte vet vad du gjorde, men det gör din storhet än större.
I dag får jag sträcka lite på mig.

Sträck på dig du med, och kom ihåg att säga det där lilla till en kollega som du oftast bara tänker.
Jag lovar, för den som får höra det gör det skillnad!

Fascinerande.

Tänk att det finns vissa saker som är så fantastiska på ett visst ställe, för att sedan bli så in i vassen irriterande på i princip alla andra ställen!?

Sand.

Mjuk, varm sandstrand.

Obetalbart.

Sand i vår hall, i sonens fickor, i min säng, under mina fötter, i bilen, i soffan, på plattorna, i cykelhjälmar - you name it.

Obetalbart irriterande.

Ändå är det samma sak!

Fascinerande...

More than a feeling.

"Det är inte fruktansvärt. Det är en känsla."

Läste i dag en krönika om någon som hade fått dessa visdomsord slängda i ansiktet av en psykolog när det kändes som mest jobbigt. Först hade personen i fråga blivit arg och ledsen, men krönikan handlade om att psykologen egentligen velat ta udden av smärtan. För vad som än hade hänt så var det inget fruktansvärt, men det kändes...

Om det nu är så som den där psykologen ville påskina - är då inte det som känns verkligt?
Kanske är det inte fruktansvärt på jobbet- utan bara en känsla?
Kanske har jag inget tryck över bröstet och svårt att sova - det bara känns så?
Kanske är inte jeansen för tajta, och gruset i drivor i vår hall- det bara känns så?
Kan hända att jag egentligen orkar med mina barn - det bara känns som om jag vill emigrera ett år till ett avlägset land?

Men även om det inte är fruktansvärt, så är det ju en känsla. Och det känns.
Positiva göre sig icke besvär.

Stolta föräldrar.

Efter mycket om och men så bestämde sig unge herr J att han i dag skulle vara med på den stora dansavslutningen, framför stor publik.
Behöver jag säga att han var kung?
Behöver jag säga att mamman var så stolt så att hon grät?
Behöver jag säga att Fina pappan är nöjd när sonen följer i hans fotspår som king on the dance floor?
Tänkte väl inte det...

När jag en dag blir teknisk ska jag föra över lite film så att ni alla kan få njuta av härligheten!

Åsså var det torsdag...

... och Mamman har hittat sin nycklar och känner att det bara MÅSTE bli bättre nästa termin.

... och den latenta Barcelonasupportern vaknar till liv i medgång.

... och någon vill att Mamman ska vara med på ett möte som hon inte alls vill vara med på efter arbetstid och Mamman tänker sura tankar om att det tydligen inte ska vara så förbollat svårt att säga nej.

...och den eventuella diet som påbörjats ca 300 gånger den här våren, höll inte idag heller.

... och nu måste den här varelsen få något vettigt gjort. BASTA!

Intet nytt.

Känner mig i princip 100% frustrerad ca 99% av tiden.
Egentligen vet jag inte varför.
Det är så mycket som stör, så lite kan göra så mycket fel.
Trodde för ett ögonblick att det nästan var härligt efter ett beslut på jobbet,
men vips kom jag hem och insåg att nycklarna som jag trodde låg hemma inte gjorde det
-åsså fanns den där igen. Den där malande, gangande lilla tingesten innuti som jag inbillar mig ser ut som ett skabbigt marsvin. (Ingen har väl undgått att jag inte är så het på djur?)
Vill bara kasta ut den där skitsaken.
Lyckas dåligt, får endast gråa hår och en surrynka mellan ögonen på köpet.

Positiva klubben, när f-n har de vårmöte?

Summan av kardemumman.

På minuskontot:
Oväntad överraskning vid torsdagens dagishämtning.
Mycket tvätt.
Vågen.
I morgon är det måndag igen.

På pluskontot:
Vädret.
Städat och invigt uterum.
Ny fläkt och nystädat kök.
Löpning och promenader utan underställ.
Grillat 3 middagar i rad.
Middag med trevliga grannar.
Snart ingen snö på gräsmattan.

Och när man gör en lätt överslagsräkning kan man ju faktiskt se att det har varit en helt ok helg!
Tycker inte du också att helgen borde vara tre dagar?

Ihållande.

Nej, jag menar inte regnet.
Inte frustrationen i en vuxen människas kropp heller.
Det ihållande idag är att Prinsens värden även den här veckan var över 200!
Hurra för bra saker som håller i sig,
hurra för att det finns fina bekantas mammor som jobbar på barn och ringer på kvällstid för att ge goda besked och hurra för att det blev en bokad weekend till Warszawa till slut!

Undantagstillstånd

Har för tredje året i rad besökt den fantastiska tillställningen Improviserad Melodifestival. Enligt mig förstklassig humor när den är som bäst, och faktiskt något som jag kan känna mig lite sugen på att testa. Ja, kanske inte på en scen framför 350 pers - men faktum är att enda gången som mitt kontrollbehov kan ställas åt sidan är när det kommer till humor.

Då känner jag att fixar (viss) improvisation. Be mig inte att improvisera en maträtt, en hastigt påkommen fest eller ett läskigt telefonsamtal. Be mig inte ens improvisera middag till min egen familj kl 16.22 en tisdagafton efter jobbet, då blir det tvärnit. Men be mig vara lite halvrolig, lätt improviserande toastmaster eller värd - och jag har gjort det på svenska, engelska och spanska.
Med viss spänningshuvudvärk, men dock.

Men detta är också det enda tillfället då planering och kontroll inte styr till absurdum, vilket jag idag kom på då jag insåg att jag stod och lagade morgondagens middag samtidigt som dagens lunch; eftersom-imorgon-kommer-de-och-installerar-vårt-nya-fläktsystem,
och-då-är-det-ju-bra-att-ha-middag-färdig-för-att-värma-i-mikro-så-man-slipper-matos...
Man kan ju bli trött på sig själv för mindre!

Nu ska jag gå och lägga fram kläder till i morgon- ve och fasa om man skulle måsta improvisera kl 07.00 ;-)
Hoppas din helg var bra!?

Motvind.

Den som inte vill läsa ett surt inlägg kan sluta nu, för även om Mamman är glad över sonens fantastiska värde och solen som värmer både kropp och själ, så blåser det motvind.
Det går trögt.
På jobbet blåser det så Mamman blir helt trött i huvudet,
hemma ska installeras nån ny fläkt som inte ens är inköpt,
i Warszawa verkar det inte finnas några lediga hotell när vi skulle lyxa med en weekend och när Mamman har planerat sommarfest i sitt huvud så blåser det plötsligt andra vindar.
Är det nåt jag hatar så är det motvind.

Bingo och åksjuka.

Mamman startade första arbetsveckan efter påsklov med att vara hemma med sjukt barn. Förra veckan var sonens värde 28, vilket innebär ingen vistelse på förskola.
28??? Han har ju legat stabilt kring 60-70 sedan jul. Mamman fattar ingenting, målar upp scenarios i sin trånga hjärna men Doktor A säger att man inte ska bryta ihop. Det kan svänga. Allt är normalt. Han kommer snart att vara frisk igen och bla bla bla som Mamman knappt hör.

Nytt prov idag, Mamman hoppfull, sonen varken särskilt blå eller hängig.
Doktor A meddelar dagens värde. Till Fina Pappan.
295
Tvåa - nia- femma BINGO!!!
Är det nån som fattar nåt? Mamman blir glad, lycklig, förvånad - och åksjuk som vanligt när saker svänger för fort. Vad betyder det här nu då? Att han är frisk? Att det kan vara under 10 nästa vecka? Att nån tappade bort en nolla på förra provet? (Sånt händer, det har jag sett på Grey's!)

I kväll firar vi, men till emotionell åksjuka kommer ju vissa bieffekter:
Mamman vill ha kontroll, och får därför lite ångest över nåt annat som hon (i motsats till en konstig sjukdom) KAN göra något åt. (Typ att det var länge sedan hon sprang en mil, eller att det är för skitigt hemma eller...)
Har därför nu skurat alla golv i hela huset. Det tar jättelåååång tid!
När hinner ni göra sånt i ett vanligt liv?

Back on Track.

Tillbaka på banan. Inte starkare, inte klokare. Inte smalare, inte snyggare. Bara med insikten om att det ibland gör ont, men att man överlever i alla fall. Detta borde Mamman har lärt sig för länge sedan, men det känns alltid lika svårhanterligt när det slår till. Livet.

Brukar ju ha en förkärlek till att sätta sound track till mitt liv; låtar som på något sätt speglar en sinnesstämning eller händelse. De senaste 2 veckorna har bjudit på en nykomling: Depeche Modes senaste singel. Den heter Wrong, och varje strof i låten inleds med detta ord - precis så har det mesta känts:

Fel ord från fel mun till fel person.
Fel person på fel jobb.
Fel hy på fel kropp, fel tårar på fel kind.
Fel hjärna i fel huvud. Fel Mamma, fel fru.
Fel lossnade kristaller i fel öra.
Fel trombocytvärde i fel unge, fel feber på fel Lillebror.
Fel jä-la bowlingklot på fel bana.
Fel inställning, fel väder.

Åsså kan jag fortsätta i all oändlighet. För när det gör ont finns det inget rätt...
Men när det börjar lossna kan man ju ändå se de där glimtarna;
Rätt middag hos rätt vänner.
Rätt lov för rätt person. Rätt gott godis.
Rätt promenad runt rätt broar med rätt folk.
Rätt man, rätt mycket asfalt.

När man har skrivit orden FEL och RÄTT väldigt många gånger börjar de se väldigt konstiga ut...
Vad är rätt för dig idag?

Även fast...

...jag är allt för trött på ord, på mig själv och på livet i största allmänhet,
även fast jag hade lovat mig själv att inte ens skriva ett ord på ett litet tag
och även fast jag egentligen inte vill ha den här mannen på ett forum som är MITT-
så kom den till mig så uppenbart:

Den här låten skrev han till dig, mamma. (Och kanske till mig, han vet nog inte att jag inte älskar honom lika mycket längre. Knappt alls, faktiskt...)
Håll ut!

Om du kan din Carola...

Gloria, du bränner dina broar
och du springer i cirklar,
men inte för det roar.

Du måste sakta ner nu,
du står för nära kanten
och när du ser att det går utför
ska du akta dig för branten.

Men du kan inte minnas -var det nånting som han sa?
Alla röster som du hör ropar Gloria...
Gloria, har du riktigt lyssnat?
Du måste väl ha somnat, för signalerna har tystnat.
Du behöver inte svara, låt dom sitta där och vänta -ah ah ah och ropa Gloria.

Gloria, ditt nummer har du lämnat.
Nu ekar det i tystnaden av murarna som rämnat.

Tystnaden kommer nu att eka på den här sidan ett tag,
stor kram till er.

Fem.

I dag blev han fem. Hela handen full.

Idag för fem år sedan sken solen.

Det var lördag, tjock mage under tjock tröja och fotboll för hela slanten.

Idag var det ingenting sånt.

Inget blev sig likt efter den där timmen på lördagskvällen då han valde att göra entré med buller och bång. Denna fantastiska varelse som vände upp och ned på mitt liv.

Som gör det värt att leva, och som ibland gör det så förbollat svårt.

Som är en avbild av sin far till utseendet och en avbild av sin mor till humöret.

Som kan driva mig till tårar av glädje och tårar av frustration.

En unge som är så himla smart, men ändå inte kan kan få på sig en overall.

En filur som inte lämnar någon oberörd, men ändå är så lättsam.

(För det här är platsen där man FÅR skryta!)

Världens största grattis till min fine, smarte, tjurige, omtänksamme, funderande, late, sprallige, nyfikne och fantastiske förstfödde son!

O, en sån dag.

Ofräsch. Oduschad.
Ond. Onyttig. Otränad.
Ostädat. Orivet.
Oekonomisk. Oplanerad.
Osmart. Omotiverad.

Oförmögen att omdirigera opositva ord och tankar.

O, dessa dagar som gick.
Inte visste jag att de var livet.

Berg-och dalbana.

Lördag:
Strålande väder. Löptur med asfalt under sulorna.
Teater med härligt kroppsspråk.
Clownfika. Nyklippt, lycklig son.
Mamma på stan.
Fina vänner på middag.
En avslappnade timme i mörker och tystnad.
Äkta make smyger hem i lagom tid.

Söndag:
Brutalt uppvaknade av gäll telefonsignal.
Orolig röst. Tårar.
Snöslask.
Baksmälla, trötta ögon.
Stress, mera oro.
Steka köttbullar allt för sent en söndagkväll.

Mamman har alltid haft lätt för att bli åksjuk av för tvära svängar.

Litet som gör stort.

I går var dagen där det lilla gjorde så mycket.
När något smått kan vända det värdelösa:

K-dag. Viktig tid för vettiga saker?
Nja, men mitt i bredrövelsen kunde man skoja lite med några kollegor som inte heller tyckte att en namndiskussion var vårt största bryderi så här i besparingstider.
Helt plötsligt blev det lite minre plågsamt.

Dagishämtning, före mellis - mitt i kristid både för Mammor och barn.
Nära sammanbrott då fina tvillingmamman bjöd in hela familjen på lite fika och lek.
Tänk vad en macka och lite nya saker kan göra för två barn och en mammas humör!

Middagstid, borde vara mysigt en fredagkväll.
Men i Midsommarhuset var en Lillebror trött, en storebror speedad och en mamma störd på den förbannade solen som bara borde skina ute - inte inne hos oss och avslöja allt damm och skitiga fönster.
Då, plötsligt kommer blombud till Mamman!
Fina svägerskan i Huvudstaden kom ihåg att mamman sagt för två månader sedan att det var trevligt att få blommor en helt vanlig fredag istället för att få tio buketter när man fyller år...

Hon kunde inte ha valt en bättre dag,
snacka om att det lilla (fast det var en redig bukett!) kan göra saker så mkt bättre!

Vilka småsaker kan du glädjas åt idag?

Yin och Yang.

Mamman har spenderat 3 dagar med att lapa sol, pumpa puder och lägga åttor.
(Kanske var det mer Stig-Helmerstil och pulka, men solen sken i alla fall...)
Härligt, härligt.

Samtidigt har hon konstaterat att hon saknar både karaktär och längdskideteknik, samt att det gör riktigt ont inuti när man vet att man har gjort nåt dumt.

Livet är aldrig bara det ena eller det andra.

Have a break

Pausbehov.
Varför är vi så många?
Så många som inte hinner med, som springer för fort, som behöver en paus.
Varför trillar tårar över hörna med damm och oputsade fönster?
Över den nyttiga middagsplaneringen och inköpen som inte hinns med.
Varför är vi så många som tycker att vi är fula och feta?
Att vi inte duger och inte är värda något bra.

Nej, så borde det inte vara!
Nu tycker jag att vi gör uppror alternativt skärper till oss ordentligt.
Själv ska jag dra till inhyrd stuga vid högre berg och spendera några dagar i ett sällskap där man alltid duger. Och alltid äter.

Hoppas det kan bli min paus.
Ta en du med!

Ps: Visste inte att Will Smith var så eftertraktad...

I dag

Stel nacke. Slut på idéer.
Stressad. Oroad för vår fina Thylla.
En packningslista som känns oändlig. Ett golv som är täckt av makaroner, snöslask och damm.
I behov av en fling. (Nej, inte på det allvarliga sättet)

Ändå.
Slösar tid vid datorn. Fixar mig in på Tradera igen.
Kollar vilken kändissvensk man är mest lik, samt vilken "celebrity boyfriend" man skulle få.
Svaret känns så avigt att Mamman inte kan låta bli att le:
Carola, Divornas diva - alltid på topp.
Boyfriend: Will Smith...
Va?

En dag som denna.

Solen skiner, Lillebror har fixat att vara ensam på fsk och Prinsen har varit relativt hanterlig. Helt plötsligt blir allt lite mindre avskyvärt och man kan nästan inte låta bli att vara glad för alla andra som verkar vara så glada över en svart sak som åker in i nät efter vad som kändes som en evinnerlighet...

Fler medgångssupportrar?

Som så många gånger förr.

Trodde att jag inte brydde mig. Många var ju bra!
Men... som så många gånger förr fattade jag inte vad som hände.
Fel låt vann. Som i fjol, som året före. Som så många gånger förr.

I helgen har jag blivit nykterist. Igen.
Som så många gånger förr har kroppen bevisat att jag inte tål att ha kul. Surt.

I morgon börjar jag mitt nya liv. Utan socker.
I kväll proppar jag i mig allt som skulle kunna påminna om godis, för att i morgon bli en ny människa. Som så många gånger förr.
Kanske blir det annorlunda om jag outar det i detta forum - ni blir fler som kan bevittna mina misslyckanden. Redan på onsdag om jag känner mig själv...

Som så många gånger förr gick den här helgen allt för fort.

Idag tycker jag

...att det är liiite för ljust ute.

...att 3 st 4-åringar som leker klig, lövare och suvar leker lite väl högt.

...att Sambucca gör gott för stunden, men inte dagen efter.

...att nästan alla låtar i kvällens final funkade på dansgolvet igår.

...att krokiga pekfingrar kan vara roliga.

...att härliga kollegor på dansgolvet kl 02.00 är en fröjd.

...att min syrra är fantastisk som hämtar 4 fnittriga pedagoger 02.30 utanför Max.

...att jag borde tillåta mig själv att ha så där kul oftare!

Höga krav?

Nej, det handlar faktiskt inte om de skyhöga krav som jag i bland ställer på mig själv. Idag handlar det om att jag upptäckt att jag faktiskt ställer krav på andra. Det trodde jag nästan inte - om man bortser från de krav som jag ställer på min man och på min äldre son...

Hur som helst - en enda kort fråga:
Visst f*n kan man svara på mail???????????

Eller är det för höga krav att ställa på sina kollegor och andra tjänstemän inom den kommunala inrättningen? Har jag hamnat för långt in i datavärlden när jag tycker att det hör till hyfs att svara?

Vad tycker ni?

Lite blödig.

Har inskolat Lillebror på förskolan under två dagar. I morgon är det Fina pappans tur.
Känns bra. För Mamman.
För Lillebror lär det nog inte spela någon roll, han är ju helnöjd med att stappla runt efter de andra barnen och stoppa alla nya leksaker i munnen.

Men Mamman är som vanligt bräcklig. Tycker det känns hemskt. Han är ju så liten.
Som en baby! De större barnen (som jag fram till förra veckan titulerade 'de små tjejerna') vill leka med honom, dra i honom, bära honom som en docka. Det är bara barn överallt, fattar inte hur den stackars personalen ens ska kunna se min lilla skatt i det där myllret.

Missförstå mig inte, jag är jättenöjd med både förskolan och personalen, men mitt eget dåliga samvete slår i stora klockan.
Ding, dong - han är alldeles för liten!
Ding, dong - du borde inte ha börjat jobba allt för tidigt!
Ding, dong - hans storebror var 6 månader äldre!
Ding, dong, ding, dong - kom i håg att märka alla kläder!
Ding, dong, ding dong dong dong i all evighet om jag inte kan sluta skuldbelägga mig själv för allt!

Det här är jag...

Hos Herr E hittade jag en utmaning som var lagomt lätt att anta.
Instruktionerna var följande:
Googla ditt namn plus "är" inom citationstecken.
Kopiera de fem första träffarna och lägg in dem på din blogg.

Ok, det här är vad jag är i dag:
1. Nyfiken på Linda Bengtzing.
2. Mig lik.
3. En mycket fin goja.
4.En *****slav.
5. Snygg.

Ja, vad säger man?
Snygg, det var ju trevligt att höra.
Snäll goja? Kan jag också ta.
Att jag är mig lik lät ju förtroendeingivande (och lite boooring) men sen vet jag inte vad som är värst; att vara nyfiken på Linda Bengtzing eller slav med mörk hudfärg?
Jag väljer slav, de hade nog i alla fall någon inre stolthet.

Utmaningen går vidare - eventuellt kan det bli svårt att hitta träffar på Thyllan. Tur att du har ett riktigt namn ;-)
I övrigt är Mamman idag glad för att hon har lyckats med både ett besök hon Prinsens ögonläkare och inskolning av Lillebror på förskolan - utan att ens ha höjt rösten!
Hon gör vissa framsteg, som dock inte kommer att dölja hennes pinsamma fadäs på jobbet igår...

Vad är du idag?

Halleluja här med!

Min kära Thyllan frågade i dagens inlägg om vi hade upplevt några Halleluja-moments på sistone, och som av en slump hade Mammans inlägg i dag ett visst drag av hänförelse!
Plötsligt händer det - det som händer nästan varje år vid den här tiden - för att sedan glömmas bort i några månader till.

Jag talar förståss om ASFALT.
Detta fenomen som i för stor skala upplevs som hårt, fult och deprimerande.
Som ödelägger skogar, ängar och mjukt gräs.
Och som, efter månader av endera slask eller djupsnö, är så fantastiskt att känna under sulorna på väl insprungna löparskor.

Igår var dagen då solen bröt igenom och asfalten låg bar under Mammans fötter när hon, med god draghjälp, hasade sig runt Tuvan.
Halleljua, jag går igång på ASFALT!

(Jo, jag har redan numret till psyk...)

Orkar du inte gå och träna?

Då tycker jag att du ska göra som Mamman gjorde igår:
Se till att du har en fin vän som vill bjuda dig på massor med god mat på fin restaurang.
(Om du vill kan du hoppa över att bli raggad på av 60-åring servitör med spansk brytning - även om brytningen är trevlig...)
Sen ska du gå och se en fantastisk film!

Vad har då detta med träning att göra undrar någon.
Ja, om jag inte helt har missuppfattat det hela så är poängen med träning, i alla fall till viss del, att man ska höja pulsen så att hjärtat ska få jobba?
-Och efter att ha haft en puls på ca 200 slag/minut i 2,5 timme så tror jag att man nästan kan räkna detta biobesök som ett träningspass. Eller?

Hel igen.

Han är tillbaka.
Jag är tillbaka.
Är liksom bara halv när han är borta.
Då blir det såna där hemska dagar som i måndags och tisdags.
Tack alla som bryr sig.

Har sagt till sonen att "när pappa är borta är det du som får vara Herre i Huset". Han tyckte det lät bra, men kanske tog han det som en förevändning till att styra och ställa? Gorma och vilja bestämma. Inte alls det som den vanliga Herrn i huset brukar göra.
Nåja, det är tur att man har andra fantastiska Stand-ins.

Har funderat hur jag ska göra för att visa den här personen uppskattning. Först tänkte jag blommor, men insåg att det skulle vara overkill i ett hus som redan är fullproppad med sånt. Kanske skulle den här personen hellre uppskatta om jag gjorde palt?
Fast det blir ju svårt att överträffa den som gör det i vanliga fall.

Nehä, n'Leif får nog nöja sig med dessa skrivna stående ovationer!
Ett helt fantastisk människa är vad du är, Fina Pappan upphöjt i 2.
Eller vad säger ni övriga om veckans insatser so far:
Söndag - går till Midsommarhuset och eldar så det är varmt och skönt när vi kommer hem.
Måndag- tvättar Mammans bil som mest ser ut som Salt & Blandat efter 30 mil på Europaväg.
Tisdag - får en välbehövlig fika med övriga gubbs.
Onsdag- leker med Lillebror en timme så att Mamman får fara ut och springa.
Torsdag- tar med sig Prinsen till sommarstället för att skotta och grilla korv.

Jag fattar nu varför Prinsen är så snabb när det går en säkring eller liknande att fråga:
-Mamma, tror du vi ska ringa till farfar eller?

Tack, jag är extremt bortskämd.

Borde inte ens bekänna.

Det här blir ett sånt där blogginlägg som jag kanske inte ens borde skriva.
Ett sånt där som Fina Pappan brukar läsa hos andra och sedan fråga mig:
Varför skriver folk sånt där? Vill de att vi ska tycka synd om dom eller?

Jag säger samma sak nu som jag gör till honom. Det handlar inte om att andra ska tycka synd om en. Det handlar om att slippa härberga allt inom sig. Enkel psykologi när det kommer till sånt som gör ont.
Nu gör det ont.

Tidigare idag var det rätt bra. Fina värden. Lov.
Nu gråter Mamman.
Mamman är ikväll kanske världens sämsta mamma.
Nej, jag är inte ute efter att ni som läser ska skriva kommentarer och säga att jag inte är det.
Jag vill bara bli av med känslan.

En gathering med några av de andra "ensamma" mammorna och barnen urartade. Mammans två Prinsar var speedade, griniga, slamsiga och högljudda om vartannat. Mat var överallt, barn var överallt, Mamman ville prata med de andra mammorna. Det blev allt för sent och fika i trötta barn och gråt och tandagnisslan och Mamman hade den arga rösten och allt blev bara hemskt och fel. Prinsen grät och Lillebror hostade och Mamman gormade och skrek och tog i armen och allt var bara sååååå långt ifrån hur jag ville att det skulle vara.

Behöver jag tillägga att ingen av de andra mammorna lät som jag?
Behöver jag tillägga att vissa andra barn kom in i vardagsrummet och rapporterade hur Prinsen absolut INTE gjorde som man skulle?

Bekanta går på Familjeverkstan.
Är det nån som skulle behöva det är det Mamman.
Mamman skulle inte ens våga gå dit.
Kvalar nog inte ens in.
Borde inte få ha barn.

Sportlov och rekord.

Lov.
Det är ett vackert ord.
Klingar fint i öronen på en trött mamma/pedagog.
Trots det var Mamman sur och tvär redan innan dagen hade startat. Nästan.
Vad är det som gör det så himla invecklat att få i en 4-åring frukost och få på samma barn kläder? Vad är det som gör att min stubin är kortare än min meritlista inom simhopp (?) när han börjar veva runt med skeden i filtallriken och helt plötsligt säger att han minsann inte äter fil idag?
GRRRRRRR, Morrrrrrr och GAAAAAA!

99.
Nästa ord (jag vet att det är ett tal) som klingar fantastiskt i Mammans öron.
Sonens värden har idag slagit nytt rekord.
Nej, man kan inte dra några slutsatser.
Nej, vi vet ju ändå inte om det är mycket lägre nästa vecka.

Men idag är det nästan en hel veckas lov kvar och lika lång tid tills vi tar ett nytt prov.
Så idag tänker vi bara på det!
(Och att vi slipper laga middag själva.)

Eftersom...

...det här en en sida tänkt för bekännelser så tänkte jag nu bekänna det säkert så många redan känner till.
Men det är bra att få det i skrift.
För mig själv alltså.
Ok, nu händer det (kanske för enda och sista gången):

Min man gör typ allt här hemma.

Eller nej, kanske inte det som medför psykisk stress som typ planeramatsedelochhandlingslistaochsetillattallakläderkommertilldagisochsetillattviharköptpresentertilldesomfyllerårochpackaväskor och liknade, men typ allt praktiskt och lite halvjobbigt.

Nu är han borta.
Inte helt försvunnen, men likväl inte hemma och det är pissjobbigt att bära in ved och tända brasan och hämta tidningen och skotta snö och ta in tidningen och tvätta bilen och kanske borde nån dammsuga och skaka ihop välling och, och....

Kom hem!
Om du inte redan visste det så fungerar jag lite sämre när du inte är hemma.
Och så hörs det konstiga ljud när jag ska sova.

Så var det out there.

Helgmys

När Fina pappan drar till Fotbollsland med kompisar drar Mamman med sönerna till Foppaland med barnvakter. Efter en tuff bilfärd med nerspytt baksäte sista halvtimmen och dålig nattsömn har den här dagen bjudit på strålande vinterväder, en fantastisk son både på stan och på äventyrsbad samt en skön kväll med nåt och Mello. Man kunde inte ha det bättre just idag. Det skulle väl ha varit om Fina Pappan hade varit här då. Antar att han inte känner likadant;) Hoppas ni har haft en bra lördag!

Bekännelser en fettisdag.

Jag bekänner: semlor är något av det godaste jag vet...
Dessutom har jag för tillfället ett enormt sötsug, som antagligen grundar sig i stress och korta nätter. Jo, jag vet att det är då man ska äta ännu nyttigare. Jo, jag ska börja.
Bara inte just idag.
Idag ska jag äta en semla.
Precis som jag gjorde igår!

Jag bekänner: Jag är en Melodifestival-diggare.
Fråga mig om hitsen och vinnarna från 80-talet, då är jag på tå. Mitten av 90 är dock borta.
På 2000-talet är jag på banan igen. i år känner jag mig lite vilsen då jag skålade på ett bröllop istället för att kolla in Skellefteås startfält.
Lyckligtvis verkar min son föra arvet vidare.
Mig veterligt har han bara sett två låtar från årets festival (och säkert ytterligare några när han sov hos mormor och morfar) men det hindrar honom inte från att vifta med sin "festival-lysare" och ropa: E jag i Leksand eller e jag i Leeeeksaaaand?
Dessutom sjunger han Rigos "I got you" och tycker att Molly är vacker.
Visst smolk i bägaren uppstår ju när han envisas med att köra "Kebabpizza" och "I love Europe" från fjolårets musikaliska bottenskikt på repeat inne i sitt rum...

Sista bekännelsen: Idag har jag varit äckligt huslig.
Före normal lunchtid (ja, vi hade ju redan ätit klockan 11 men...) har jag dammsugat så att centraldammsugaren har brunnit, bytt en säkring till följd av detta, bytt sängkläder i Lillebrors säng, kört en tvättmaskin, lagat lunch, lagat köttfärssås som vi ska ha till middag samt suttit alldeles för länge vid datorn.

Usch, jag blir trött av mig!
Ät en semla eller två idag och håll en tumme för att min syrras arbetsintervju var en hit!

Allt och inget.

Precis som min kära vän FruE så har skrivandet blivit försatt på sparlåga.
Tidigare nämnda ordkulspruta förklarar det med att hon nog är en pratmänniska mer än en skrivmänniska. I hennes fall är det nog nära sanningen, i mitt fall är det nog 50-50.
Vanligtvis BÅDE och.
Just nu inget.
Känner mig bara så himla seeeeeg.
Orkar inte skriva, har lite att prata om.

Skulle kunna bekänna ångesten ang försvinnadet av ett aktuellt åtgärdsprogram, men kanske skulle det kosta mig jobbet (åt kommunen-knappast troligt) så jag låter bli.

Skulle kunna skriva om fina vänner, vars liv och leverne mest liknar en dokusåpa.
Häpnar, tänker att mitt liv är väldigt innehållslöst- turligt nog- och avstår från att röja mindre lyckliga identiteter.

Skulle kunna skriva att jag vill vara Johan Wester för att han är komplett, men det skulle kunna klassas som inte-riktigt-friskt. Under samma rubrik sulle jag säkert hamna om jag skrev att jag vill vara fröken Sanden som antagligen fick hångla med Snygg-Erik efter Melodifestivalen igår.
Så jag avstår.

Skulle kunna fulblogga om saker som måste pillas ut ur en 1-årings mun, en livrädd snart 5-åring som hoppar från badhusets högsta trampolin eller mammor som sammanstrålar i en härlig löprunda medan barnen hoppar runt inne i kall gympasal en lördagmorgon i februari.
Men vem vill läsa sånt?

Av alla ovanstående skäl är det nog bäst att jag ligger lite lågt, det verkar inte finnas mycket vettigt att komma med just i dag!

Någon som har receptet på hur en mamma ska bli mindre seeeeg?

Tomt.

Nu vet jag hur de känner sig. Mina små adepter på jobbet.
Den onda fröken säger att de ska skriva. Deras ögon blänger på den onda, som tror att ord bara ska spruta ur dem.
Jag vet inte vad jag ska skriva, vågar sig någon av dem att yppa.
Den onda menar att man bara ska låta pennan gå, det spelar inte så stor roll vad det står.

Fy vilken häxa hon är.
Ibland finns det ju lixom inget att skriva.
Det är tomt.
Eller fullt?
Fullt av snö, påbyltad så att man nästan inte ser eller syns.
Fullt av funderingar, oro över att bry sig för mycket eller för lite.
Fullt av kärlek till människor runt omkring, och av saknad efter de som inte är lika nära.
Det är inte så konstigt då, att det inte kommer några ord.

Men vad var det jag sa?
Jag visste väl att det du hade nåt att skriva om!
Klart Fröken vet bäst.

Ont i håret.

Mamman och Fina Pappan kom hem 02.40 i natt - eller om det var en timme senare?
Stängde stället.
Dansade till DJ:n vägrade spela mer Po-Po-Po-Poker face, ABBA och Kicki D.
Var på ett fantastiskt trevligt bröllop, åt god mat, drack god dryck och dansade natten lång med härliga vänner.
Saknade faktiskt inte Melodifestivalen. (Ja, kanske liiiiite då)

Funderar vad som gör skillnaden.
Efter att de senaste 4 åren varit på en hel del bröllop vill jag påstå att jag har viss koll.
Upplägget är ju oftast detsamma. Vissa tokiga upptåg kan variera, väder och mingeltid också men på det hela taget är mallen rätt likartad.
Så vad är det som gör att vissa tillställnignar är lååångtråkiga, vissa känns stela, andra helt överplanerade och de flesta helt tokroliga.
Som igår.
Kom fram till att det måste hänga på vem som är där.
Igår var det bra folk, roliga kändisar som vet hur man skapar en avslappnad stämning.

Då är det helt ok att ha lite ont i håret så här dagen efter.

Hur var din lördagkväll?

Kram på Alla Hjärtans dag..

... till Fina Pappan. Han med stort H, min bäste vän och det bästa jag har. Kan aldrig beskriva i ord allt som du gör och har gjort för mig. Puss!

... till mina föräldrar som verkar ha överlevt år av fighter och bångstyrighet. Kanske tycker ni att jag blev rätt normal i slutändan? Tack.

... till min fina syster som är den coolaste, roligaste och mest generösa jag känner. Önskar verkligen att livet gjorde dig rättvisa. Snart!

... till världens bästa svärmor och svärfar. Jag förstår hur min man blivit världens bästa människa, inte konstigt med sådana gener. Ni får livet att fungera för oss!

...till alla ni som läser och kommenterar på min blogg. Ni håller mitt bekräftelsebehov på en relativt hälsosam nivå. Allt är välkommet!

...till våra vänner som har ställt upp nu när Prinsen varit sjuk. Vet inte om ni vet hur viktigt ett telefonsamtal är?

...till min relativt nyfunna vän Anneli. Du får mig att må bra. Utan krusiduller!

...till mina barn, om jag inte hade er skulle jag nog bara tänka på mig själv. Puss puss från Mammsen.

...till alla er andra som jag kan tänkas ha glömt. Det är aldrig personligt.

Ha en bra helg!

Sångmänniskor.

Fantastiska textgeniet Annika Norlin har skrivit en låt som handlar om att människor är som sånger.
Hur då? frågar den trötte sig, och stör sig på att Mamman verkar har druckit djup-te så här just före fredagen. Mamman ber dig bara begrunda den första raderna i låten:

People are like songs, it’s true.
Some seem dull at first, but then they grow on you
Me, I’m like Can’t get you out of my head
Annoying at times, but I make you want to dance
But you are the only one I’ve met who’s God only knows
I liked you the first time I met you, and it grows, and grows, and grows.

Begrundar människorna i min närhet, och utmanar härmed trogna läsare att avslöja vilken sång de är!
Fina pappan känns för Mamman som en given "The One" med Backstreet Boys.
Säkert vill han och många andra inte höra på det örat, men motiveringen känns klockren:
Mammans favorit sedan dag ett,
lättsam,
dansant,
snyggt pojkbandsaktig,
på gränsen till 90-tal men ändå inom 200o-spannet
och en slagkraftig refräng.
Kan det bli annat än en hit?

Själv har Mamman dagen till ära en sådan hybris att hon vill påstå att hon är som nedanstående mästerverk:

Lätt schizofren med känslor som pendlar mellan falsettrock och smäktande tragedi, en som alltid går hem och har en snygg mustach ;-)


Bollen är hos er!

Insnöad och kompetent

Sommaren känns långt borta, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att detta är vackert. Vinter när den är som bäst: gnistrande snö, kring 10 grader och en glimt av solen- amazing! Gårdagen var k-dag. K som i kompetensutv... Funderar över vilka kompetenser som igår blev ett snäpp bättre. Hmm, kanske blev jag ännu bättre på att läsa text projicerad på stor vit duk? Kanske på att dricka kaffe? Ordklyveri? Idag ägnar jag mig dock av att hitta vilken säkring det är som har gått i det snöiga huset! Vad gör du idag?

Snö.

Så mycket det finns!
Vart kommer allt i från? Och ska den någonsin försvinna?
Midsommarhuset syns knappt från vägen, och själva högtiden känns oerhört avlägsen.
-Även om jag i fredags räknade ut att det bara var 11 (!) vanliga skol-fredagar kvar innan sommarlovet! Många lov och k-dagar ligger där de ska kan jag lova...

Hur som helst får Fina Pappan skotta såsom han aldrig skottat förr. Mamman har också skottat lite. Mamman gillar faktiskt att skotta. Lite. Om jag ska välja mellan att skotta snö och klippa gräset är det förstnämnda givet. Snö känns rent på nåt vis. Det sticks inte i näsan som gräs, gör inte byxorna gröna och framför allt kommer det inte en massa små flugor när man skottar snö. Bra tycker jag.

Många andra bloggar i dag om gårdagens rosa happening. Mamman såg det förståss också, men kände inte riktigt euforin. Alla låtar var rätt mediokra enligt min mening, men de som var minst sämst gick ju vidare. Rätt nöjd med det. Stackars Marie Serneholt - inte för att hon inte gick vidare utan mer för att hon någonsin kunde tro att hon skulle gå vidare... Värdo. Kan inte låta bli att skratta högt åt Herr E som skriver:
För mig kändes hon litegrann som en korsning mellan Anja Pärsson och Britney Spears ikväll.

Vad skrattar du åt i snöyran?

Wester for president!

Ingen skräll att dagens inlägg skulle handla om världens bästa pensio-program, eller hur?
Ja, vissa kan bli förvånade över att jag såg det. HON var ju trots allt med.
Dock.
Inte ens tunna skivor kan få mig att missa den coolaste. Smartaste. Roligaste.
Tänk om Sverige styrdes av någon som honom, som kan typ allt om oviktiga och viktiga ting och i nästa sekund kan leverera saker som detta:
(Jag förlåter dig för Vaxholm, men ...)

Bättre sent än aldrig.

Blev utmanad av Herr E, och som vanligt tar det en stund innan jag får tummen ur.

Uppgiften vara att gå till mappen för bilder, klicka på fjärde mappen och visa fjärde fotot. Eftersom jag är så atomiskt organiserad fick jag ju dessutom gå till fjärde mappens undermapp och sen fjärde mappen i den osv osv, men vad jag kom fram till var detta:

En vårdag i maj 2008 fick Prinsen hämta ut sina glasögon. Mamman var förtvivlad, mest över att hon inte märkt sonens grava synfel på 4 år (!) men också för att han blev så olik sig. Nu tycker jag att brillorna bara förstärker hans filosofiska personlighet. Här funderar han tillsammans med nästan lika smarta hundkompisen Rugby.

Vem tar utmaningen vidare?

Tiden går. På gott och ont.

I helgen fyllde Lillebror 1 år.

Konstigt att en baby kan vara så gammal, eller hur?

Det kändes ju som om det var nyss.

Nyss som han hade så där bråttom.

Två veckor för tidigt, ute på en timme.

Sen har tiden bara fortsatt att gå väldigt fort tycker mamman.

"Fabian kommer inte att vara så mycket bäbis längre" upplyste Storebror mig om.

Kanske var Lillebror då redan 7 eller 8 månader och mamman tyckte att babytiden gick för fort.

Men kanske är det inte enbart av ondo att tiden går fort?

Om tiden trots allt är konstant, som vissa lagar hävdar, bör den ju rimligtvis också gå fort när allt är pest och pina?

Såg i helgen en fantastisk film, där jag fick lära mig att inget är beständigt.

I filmen fick detta en lite sorglig innebörd, men om man väljer att tänka på det i negativa sammanhang så blir det ju plötsligt hoppfullt. Snurrigt? Inte alls:

Lillebror är typ sjuk hela tiden, men inget är beständigt så det kommer att vända.

Jag är också sjuk, men inte heller det är beständigt.

Den dåliga ekonomin, sömnbristen, blekfet hud, skitiga köksfönster, naglar som skivar sig, panik över ev dagisinskolning, dåliga blodvärden - inget av detta är beständigt och kommer förr eller senare att förändras.

Hoppas tiden går fort fram till dess bara.

Vad vill du ska förändras idag?

Ja, för er som undrar är bilden ovan sponsrad av Villervalla ;-)