Förolämpad eller milt överseende?

Ska bjuda på middag och bestämmer mig för att Tikka Masala är gott och enkelt.
Dock saknar jag kunskap om dryck till indisk mat.
Googlar runt och inser att trots ölens givna första, andra och tredje plats så finns också några vita viner som skulle kunna drickas till.

Beger mig till vin- och spritmonopolet, och försöker hitta de vin vars namn jag rafsat ner på ett gammal kuvert. Ingen lycka.
Väljer en expedit som ser snäll ut, frågar henne om vad man kan dricka till Tikka Masala. Efter att ha tittat i datorn, frågat typ "Evy" - som i sin tur ropar efter Veronica- kommer de fram till att det möjligtvis kan finnas två vita viner som jag kanske kan köpa.

När jag valt vin ska jag köpa lite öl. Mellan hyllorna ser jag Den snälla och Evy. Jag hör dem också:
-Jag brukar då inte äta sån där mat! Brukar du det??
- Njae... Eller nej, det brukar jag väl verkligen inte. Nej...

Hallå? Jag är fortfarande kvar här? Och det var ju typ inte hund jag tänkte tillaga.
Sån där mat!
Funderar fortfarande på om jag ska vara förolämpad eller bara milt överseende mot de mindre belevade.

Latmask och snåltarm vs. harmoni.

Jag är för motion. Har inga problem att gå. Eller cykla.
Tycker det är smidigt.
Miljövänligt.
Nyttigt.
Och billigt.
Vi bor ju så  nära allting!
Och visst är det bra om gossarna lär sig att gå.
Jo.
Javars.
Men.
Sen kommer morgonen. Varje dag.
Och det är skitkallt och jättetidigt och snöigt och kan ni inte skynda er och nu kommer Mamma försent och någon är toanödigt och den förbannade boben är trög och snöret är för kort och skridskor är tunga att bära för en 7-åring och Mamman är trött och arg och lagomt svettig på ryggen redan innan arbetsdagen knappt har börjat.

Så.
Mot alla principer och fina tankar så tror jag att vi ska köpa en till bil.
Det är helt enkelt inte värt det, inte ens för en snåljåp...

Lillebror Remix.

Lillebror har just nu en sångperiod - då han inte pratar spanska vill säga...
Som med det mesta är uthålligheten inte så lång, så det blir bara korta snuttar ur varje sång.
Dessa går på "repeat" för tillfället:

Mm-blä, sa en liten glön gloda,
Heeey Macarena!
Tingelinge tåget gål ut i vida väden -se Fabian!
Hakuna Matata, hakuna Matata!
Aj vill bi pojulaj-
Waka-waka -e- e!

Allt har en ände...

...och korven den har två.
Semestern likaså.
Den ena, the bitter end, har jag redan berört. Den kan spädas på i det oändliga,  med översnöad bil som kanske inte vill starta vid återkomsten till hemlandet, efter en resa som påbörjats kl 04.05 och säkert är det någon som ska vara kass i kistan på planet och säkert är det försenat och kanske har något frusit sönder hemma och pest och pina - JAG VILL STANNA HÄR!

Den andra änden är lite lugnare.
Det är den som börjar inse att det är slut.
Att bråken duggar tätare i takt med att nyhetens behag är över.
Att Lillebror har pyspunka på simringen och helt har dödat danskarna flytbåt, att han längtar efter farmor och har supelmycke jobb hemma med snön.
Eller att alla handdukar står själva och badkläderna alla har antagit ett klar nyans av svart sand, och att Prinsen endast vill spela biljard eller leka med Tvillingarna hemma på Junistigen. 

Kanske är det alltid så att borta är bra, men hemma är hemma?
Men, mycket vill ha mer, och som vanligt vill Mamman både äta kakan och ha den kvar.
Men visst går vi i alla fall mot ljusare tider?

Las cosas grandes de la vida.

Den har drabbat mig. 
Semesterågren.
Den som gör att man helt plötsligt sitter där på sitt hotellrum och funderar på livets stora frågor.
Varför kan man inte ha det så här jämt?
Varför lever man det liv man lever?

Visst, jag kan eller vill inte leva ett liv utan vardag. Utan jobb och måsten.
Måste tjäna pengar, måste laga mat och tvätta kläder jada jada.
Men varför måste dessa måsten ackompanjeras av trasiga täckbyxor, motorvärmarsladdar och plogkanter? Kvicksilver som hånler och en panisk skräck att varje soltimme  kan vara den sista? Har vi inte nog med det liv vi lever, utan att vädret ska vara vårt största samtalsämne?

Just dessa cosas grandes kommer till mig som ett brev på posten där jag sitter i kvällsvärmen på balkongen och vet att finaste grannen får slita med dubbla plogkanter där hemma...

Lediga nätter.

Mamman har semester. 
Sån där riktig ledighet, där man på sin höjd behöver fundera på vad man ska välja för mat. Som någon annan lagar. 
Eller om man ska dricka vin eller vatten till den där maten. Ni fattar.

Mammans hjärna verkar dock inte ha fattat. Den jobbar stenhårt. 
På nätterna. Vareviga natt är den på jobbet. 
Förvisso världens bästa jobb, men det hindrar väl inte en vanlig människa från att vilja vara helt ledig?

Härom natten var det bästa kollegan som vägrade komma tillbaka till jobbet efter lovet, och i natt var det jobb igen för hela slanten, från att jag åkte kana på rumpan hela vägen dit till att vi tillverkade påskkycklingar, satte fast ögon på utklippta huvuden och snackade skit om en stackars vikarie...
Ta en glas vin, hjärnan. Du har semester!