He's got the look.

Pappan står och spänner sig.
"Visst är pappa stark?"
Frågar grabbarna:
-Är det många mammor som kollar på pappa som är så stark och snygg när ni är på badhuset?
(Fult, jag erkänner!)
Storebror ser fundersam ut:
-Nja, sånt vet jag inget om... Men det var en tjej! Hon var typ blind och ville ha hjälp och då hjälpte pappa henne!

Tänk att han är både snygg och stark
OCH hjälpsam!

När verkligheten gör ont.

Läser morgontidningens reportage och fäller ännu en tår över det öde som drabbat en bekant och hennes son, som inte kommer att bli mer än två år.
Som så många gånger förr lovar jag mig själv att vara tacksam för det jag har. Inte ska man bråka och skrika, man ska bara vara glad att ingen är sjuk.
Pratar med Storebror, som genast vill läsa tidningen. Han klämmer också fram en tår, ska skänka hela sin spargris till forskning och vill berätta för alla att han är otroooligt ledsen för att någon vi känner är sjuk. (Han har en viss tendens att överdriva, vart kan den genen komma ifrån????)

Lillebror uppfattar också stämningen, men bearbetar den på ett annat sätt:
Någon är ledsen. Det är tråkigt. Tråkigt betyder att det måste hända något.
Om man retar gallfeber på en eller flera runt omkring sig, händer det något...

Ergo sker flertalet aktiviteter inom en kortare tid, medans min hjärna hela tiden repeterar
var glad att han är frisk, var glad att han är frisk! men efter att han har rivit ut alla sängkläder och lagt dem på (det mindre rena) hallgolvet, doppat telefonen i gröttallriken, försökt skjuta ut ett kokt ägg ur sin mun, retat upp Storebror genom att försöka klippa sönder hans tröja för att sedan slå honom med ett plastsvärd så är det bara lögn att vara lugn och tacksam.

Det hela kulminerar i att den inte längre så tacksamma Mamman plockar ihop alla husets vapen medan hon skäller på sönerna för att de inte är rädda om varandra, varpå Lillebror slår Storebror med dammsugaren i brist på annat och Mamman lyfter, under sparkar och hot, in den yngre odågan i sitt rum och talar om för honom att han inte kommer att få några vänner och säkert hamna i fängelse om han fortsätter så här! Basta!

Sen får jag jättepanik när han säger att han har ont i armen...

Verkligenheten må göra ont, men inte så ont som för de som förlorar sina barn.

The F-Word .

Fet, finnig fröken försöker förgäves få fungerande familjeliv.

Fadern far fredligt - Föga förvånande. Företagsbetald fortbildning.

Frukost, förskolevägran, fuktigt fleecefoder.

För fan, fatta! Försöker fara!

Frostig framruta, fruktpåse, fredsmäklare -förlåt?

Framåt, försoning, fritidshem. Försök fixa fint förväl. 

Fröken. 

Finn fantasin. Fånga flyktigt flit.

Frågor, förmaningar, föräldrars förväntningar.

Fantastiska, fina folk. 

Frispråkiga fruktfantasier, framtida fotopengar finansierar finlir.

Fuskar fritidshämtning, finner finingens födelsedagspresent.

Fridfull fritidspojke frontalkrockar förskoletrött Fabian.

Fasligt förödande för friden.

Fördriver, förhalar, förhandlar. Försöker fixa fläckiga familjeutrymmen. Förmodligen förgäves...

Fastnar Facebook. 

Försöker förhindra fasansfull final.

Försent. Fabian försöker förarga, faktiskt framgångsrik!

Förvånad?

Fast.

Finalmente finnes frid. 

Frustrerad fröken fabulerar framtida fantasier.

Försöker försonas, finner faktiskt flera förmildrande fakta.

Nästa vecka ska vi jobba med bokstaven F och FN-dagen...

Det är så mycket...

...som jag ogillar just nu.
Jag ogillar mörker och snöglopp och illaluktande galonbyxor och sanddränkta gympaskor.
Jag ogillar 4 kilon och huvudvärk, nariga händer och finnar i pannan.
Löss vill jag inte heller höra talas om och jag vill inte se mina skitiga fönster eller döende krukväxter eller fläckiga golv. Inte heller vill jag veta av barn som far illa i skolan eller föräldrar som förlorar sina barn, usch och nej och fy för alla hemskheter.
Och sen hatar jag att jag gnäller. Förlåt för det.
Att det sedan endast var män som fick Nobelpris finns det inga ursäkter för.

Mitt i prick.

För tillfället snurrar hjulet för fort.
Saker som egentligen är trevliga utvecklar sig till katastrofer och det dagliga knegandet i kombination med en aldrig sinande bakteriehärd tar musten ur mig.

Kollegor är stränga och vill inte se mig. Själv har jag svårt att se mig själv i spegeln utan att se en looser, en skolkare, en som inte är tillräcklig.

Så blev det av en händelse en biltur på tu man hand med maken. Många mil i bil, men också några, ack så ovanliga, timmar av ingenting. Så när jag slår upp det lokala magasinet och läser ledaren känns det som orden handlar om mig:

Virtuell kick in the ass.

Sitter på en otroligt inspirerande föreläsning om de sociala mediernas roll i världen, skolan och klassrummet. Känner att jag varit riktigt usel på att använda mitt nätverk, det som är här.

Det är ju här jag får möjlighet att strukturera mina tankar och få feed back från andra. Och det behövs.
För det är lite trögt nu.
Jag behöver struktur.
Feed back.
Kritiskt granskning.

Och idag har jag fått veta att det är här det händer. Och på twitter.

Så nu ska jag vara lite mer virtuell.
Kanske börja twittra?
Vad tycker du?

Som elskling.se?

Med åren kommer visheten, sägs det.
Kanske är jag inte tillräckligt gammal än, eller så har jag inte letat tillräckligt efter den där visheten.
Något som jag dock börjar förstå är hur viktigt det är för mig att ha bra människor runt omkring mig. Det finns allt för mycket och för många som gör mig arg, ledsen eller frustrerad. Såna som lämnar ett os av irritation efter sig och som kan förstöra stämningen.
Energitjuvar.

Har man begränsad egen energi gäller det att spara den - använda lågenergilampor eller byta elavtal - eller umgås med såna som ger energi.
Människor som inte gör mig irriterad, de som berikar och underhåller.
De som låter mig vara som jag är.
Vad kallas de - Energiboostare?

I helgen har jag sparat energi genom tre härliga energiboostare.
Fikat i skogen med tom svampkorg med en, joggat med en annan och promenerat broarna runt med den tredje.
Ni vet vilka ni är - att umgås med er är som att få ett bättre energipris ;)

Sentimental känslostorm.

Kanske är det röten?
Det kassa vädret?
Jobbångesten?
Bitterheten över att jag inte fick vara med?
Min egen pre-anniversaryfeeling?
Vad det än är som frammanar denna känslostorm,
så blir den bara större för var dag som går sedan i fredags.

Två av de finaste människorna jag känner gifte sig,
och jag blir bara så otroligt lycklig och glad för deras skull!
Dom är så sköna, så arga, så omtänksamma och så sjuka i huvudet att jag inte kan tänka mig ett bättre par och jag önskar dem all lycka!
Det har de förtjänat.
Grattis DK och Sandy!
(Ni trodde allt att jag skulle gnälla,va?)

Underhållande tal.

De är rätt underhållande i bland, sönerna. Efter en något stökig middag på restaurang sas lite hårda ord från föräldrahåll... Något senare diskuterades ett helt annat event, varpå Lillebror säger: Då ska jag följa med, och jag ska vara tyst som ett LJUS. Tyst som ett ljus, tyst som ett ljus... Senare behöver bägge bada. Syskonkärleken är stor, och Storebror skriker: Du tryckte ner mig under vattnet! Jag kan dö! Det är superfarligt! Som att äta godis... utan att betala! Jojo!

Maggio och jag.

Sedan i torsdags har jag haft FF.
Familjefritt.
Herremin, vad lite egentid har varit efterlängtat efter dryga månaden ledigt med guldgossarna; det blir liksom lite tight på bilsemester, i stugor och på filtar.
Mamman behöver lite andrum.
Tystnad.
Tid att läsa en bok, sola, bara vara.
Så fantastiskt lyxigt! Och härligt!

I en timme. I två.
En hel eftermiddag.
Sen går solen i moln och tidningarna är genombläddrade och boken är då för läskig att läsa om man ska sova själv och ingen ringer och mat lagar man ju inte till sig själv och finns det då ingen som vill umgås med mig?
Dessutom måste man ju passa på;
skura golven, tvätta mattor, rengöra diskmaskinen, råka köpa en hylla på loppis som måste fixas lite och rensa ett annat skåp så att det nya får plats och fara på Trästock och hinna springa och kära nån vad stressigt det blev att vara själv - kan de inte komma hem nu?

Aldrig nöjd.
Som Maggio.
Fast mindre glamorös, eller?

Ismer.

Cyklar med sonen.
-Mamma, vad är det där för kyrka?
-Det är katolska kyrkan, dit man går om man är katolik.
-Vad är katolik?
-Ja, du vet ju att man kan vara muslim? Och vi är protestanter - och så finns det katoliker, hinduer, buddhister...
-Ja - och turister!!!!

Sommarjobb.

Ledighet. Å så fantastiskt att vara lärare, och vara ledig hela sommaren! Funderar dock på om jag i ett svagt ögonblick har tagit på mig ett sommarjobb!? Och inte vilket som helst, det verkar vara för typ FN eller Unicef? Fråga mig inte hur det gick till men det är den enda förklaring som jag kunde komma på i förmiddags när jag hade medlat i väpnade konflikter, räddat barnsoldater från att trampa i minor, försökt hitta annan sysselsättning för att de stackars barnen skulle slippa dra ut i krig, serverat näringsdryck till svältande småpojkar och sanerat efter en översvämning i kökslåde-deltat... På mitt vanliga jobb kan jag i alla fall ropa på Conny!

På sin stång.

Idag flaggar jag för Sverige. Detta land, som trots knepig byråkrati, Jantelagen och miserabelt väder är ett rätt bra ställe att leva på. Grattis Sverige. Dessutom vill jag ta tillfället i akt och flagga för lite andra saker. Tråkiga besked påminner mig om allt som jag är tacksam över. Så, i dag vajar den mentala flaggan för allt detta: Min fantastiskt fine och duktige make. Utan dig vore jag bara halv. Våra fina killar som växer och lever rullan i en makalös fart. Mina föräldrar, svärföräldrar, morfars, syrran och svägerskan. Man är rik när det finns många som känner ens historia ( och står ut med den). Mina fina, intelligenta, galna, sjuka, duktiga ambitiösa vänner och grannar. Arbetskamrater, nuvarande och tidigare som delar mina ambitioner och grå hår.  Tänk att det finns så många att tycka om- hoppas att ni idag känner hur min flagga vajar för er! Vill också flagga för Markoolio. Jämfört med Sean Banan är han fantastisk ;-)

När jag tycker att jag inte hinner...

...ska jag minnas denna extremt långa dag. Med start i ett ösregn i norra Spanien före kl 05.00 tillsammans med en ickekines, en systermormor, en utan medborgarskap och en taxichaufför som kanske hette Julian och var trött. Följt av 4 timmar i luften, mosiga bananer och lock för öronen, sedemera en dusch och därefter helt plötsligt tillbaka i ett annat liv; En dum fröken. Skrivare som inte samarbetar. Planera. Hämta barn. Laga middag på en spik. Upptäcka nya talanger. Trösta efter talangkrasch. Bada barn. Lägga barn. Plocka upp. Plocka bort. Skratta åt sms. Kanske en till dusch? Och klockan är inte ens 21, Kanske hinner man med en tapasmiddag med lite Sangria också?

If you leave me now.

Alla som ser vädret på tv ( eller på radio eller på yr.no eller vars man får reda på siande om väderlek) säger att det ska bli fruktansvärt i helgen. Eller de säger inte fruktansvärt. De säger snö. Och det är fruktansvärt. Om ni frågar mig. Och min mamma. Blir deprimerad och lite Därför vill jag säga till den lilla vår jag trots allt mött; Jag skulle famla i det tomrum som blev över om du lämnar mig nu.

Om jag bara visste varför.

Men till dess får jag hålla tillgodo med Brett Dennens förklaring;

There ain’t no reason things are this way.
Its how they always been and they intend to stay.
I can't explain why we live this way, we do it everyday.


http://m.youtube.com/watch?v=amwVyRH2B8A

Stora frågor med bristfälliga svar.

-Mamma?
-(Lätt irriterad ton)Vad?? Du ska ju sova nu!
-Skulle jag kunna få ställa en fråga?
-Ja, ok då. Vad är det??


Ja, egentligen är det två frågor. Den första - eller vänta det blir nog tre frågor- ja i alla fall undrar jag:
Varför går klockan åt det där hållet?
Och sen undrar jag vem det var som uppfann klockan?
Å sen: Var det en apmänniska som födde den första babyn?

Jaha, inget annat?
Amen lägg dig du och sov så ska mamma fröken googla det där till i morgon!

Kungen av Peking gör det igen.

Jag har hyllat honom förr, men tycker just nu att det är brilliant.
Krunegård levererar, och att han vill låta som Jocke Berg stör mig inte i ryggen.

Hur genialt är inte detta?

Det är först när man ger upp som det blir nått nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Och även fast du inte tror det
Du kommer födas och dö, födas igen
Så länge du hör musiken

Mammas pojke.

Lillebror och jag är ute.
Vi skottar.
Han för att han älskar det, jag för att jag vill hjälpa Gumman Tö.

-Mamma, ska vi leka?
-Ja, vad ska vi leka?
-Vi leker att vi heter Vi som inte vill ha snö och i efternamn heter vi Vi som vill ha sommar.

Okej då...
;)

Om tankar och dåligt minne.

I veckan har jag blivit ordentligt påmind. Om sånt som jag redan vet, redan kan men eventuellt har förträngt.
Jag har nog lite dåligt "påminne" som Lillebror skulle ha sagt.

Först fick jag låna en bok. För att jag sa att jag ville det, men kanske också för att någon insåg att det var behövligt.
Sen fick jag återse en klok gammal bekantskap som redan hjälpt mig en gång, men vars ord jag hade förlagt i röran som jag kallar mitt liv.
Slutligen hade jag idag, ett tillsynes vanligt samtal med en nära familjemedlem, som på något sätt bekräftade veckans pågående metakognitiva insikter.

Tankar om tankens kraft.
Hur jag väljer att tänka påverkar mina känslor, och jag kan välja vilken roll jag vill ta och på så sätt välja hur jag mår.
Fel tankar leder till fel känsla, vilket påverkar kroppen och livet.

Halsontet kanske inte endast är summan av all jävulskap som alltid ska drabba just mig, utan snarare kroppens "klapp på axeln" som vill göra mig uppmärksam på att det har varit för många negativa tankar nu ett tag?

Dags att tänka lite på hur jag tänker.
Men först ska jag fara och köpa djävulska mängder glass - för det får man äta när man fortfarande är sjuk och bitter!

Näsa för schlager!

Påstår mig vara lite av en schlagernörd. Gillar årtal, texter och tonartshöjningar.
I alla fall gjorde jag det.
De senaste åren har hela spektaklet blivit något uttjatat,
och i år har diverse tillställningar gjort att jag inte ens har hört/sett mer än hälften av bidragen.
De jag har hört har inte gjort mig nämnvärt imponerad heller.
Så i morse när jag körde bil hörde jag en låt som jag tyckte om, och tänkte: Varför är inte såna här låtar med i Mello?
Men se på tusan!
Än har hon näsa för schlager.

Kan ingen sätta P för det här?

Pågående pestig pessimism präglar privatlivet.
Påtaglig pmskärring påverkas av postpenicillinisk plufsighet, pikar partner planlöst partiskt.
Plockande prepedant  på permis plågas av pojkars partikelspridning på parkett och pissoar.
Positivism påkallas.
Pronto!
Por favor...

Man behöver inte...

...vara olyckligt kär för att älska David Gray.
Det räcker med att att man har varit olycklig.
Nån gång.
På nåt sätt.
Eller bara lite blek ;)

Inget gott som inte har nåt ont med sig.

I dag är jag mindre medvetslös.
Det är ju bra, tack kära penicillin!
Har ätit både ris och frostskadade korvbröd idag, inte illa.
Min nyfunna vakenhetsgrad gör dock att jag ser saker som jag inte har sett de senaste 4 dygnen.

Typ hur skitigt och sunkigt allt är här hemma.
Det verkar typ ha legat ett lik både i soffan och i sängen!?
Och liket verkar ha haft besök, för det är damm och smulor och kladd och skräp och tvätt typ överallt! Och i kylskåpet luktar det illa och herrekors vad mikron skulle behövas torkas ur, synd bara att liket själv inte orkar...
För frisk för att må dåligt över misären, för sjuk för att orka göra något åt den.

Och på tv visas denna...
http://www.tvins.com/products/h20mopx5/h20mopx5.php

På Alla hjärtans dag...

Foto: http://www.fotoakuten.se/

...ska man ha köpt nåt fint, bakat något gott eller i allafall skicka handskrivna kort.
Inget av detta har skett, det närmaste kärleksfull handling jag har kommit i dag är att min käre make fick skjutsa mig på romantisk tur till Apoteket, via vårdcentralen...
Därför.
Får ni här några rader, alla ni som jag tycker så mycket om:

Min finaste, bästaste make. Om jag kunde skulle jag ta ned månen till dig, som en motpol till allt du gör för mig. Du är bäst!

Mina pojkar, mina gullgossar och grå hår. Utan er vore jag så mycket mindre. Mommy Loves ya!

Min föräldrar, och mina svärföräldrar. Har sagt det förr, men det tål att upprepas; det skulle inte gå utan er! Puss och tack för att ni finns.

Min syster. Den bästa, finaste och klokaste. Nu vänder det!

Världens bästa arbetskamrater. Ni gör skillnad. Varje dag. Sträck på er, ni är bäst!

Mina fina vänner; ni som får mig att skratta, ni som får mig att lyfta arslet ur soffan, ni som får mig att tänka efter och ni som får mig att ta ett djupt andetag. Jag är lyckligt lottad!

No Nightingale...

Jag blir aldrig sjuksköterska.
Nog för att jag numera kan sätta sond och se en spruta utan att börja kallsvettas, men tyvärr är det precis som min käre far sa till mig för flera år sedan:
Du är precis som din farfar; han var inte särskilt bra på att ta hand om de som var sjuka.
Hepp!
Jag har inget tålamod med ömkliga små eller stora varelser som kvider vatten från soffan där de ligger under en filt med sina oduschade feberhärjade kroppar.
Bit ihop! Säger jag.

Nu konstaterar jag att det även gäller mig själv.
I två dagar har jag legat overksam, drabbad av a manflu from hell.
Jag har inget tålamod med mig själv heller:
Visst borde jag åtminstone kunna pallra mig in i duschen eller få i mig nåt annat än glass?
Nej, det är bara att bita i det sura, ligga här och kvida och hoppas att övriga i huset släktar på farmor Gunborg...

I want it all...

Ett plötsligt ha-begär har drabbat mig.
Som så många gånger förr. Mycket vill ha mer.
Det här är vad jag vill ha mer av just nu:

Färg.
Mer färg i ansiktet, färgglada träningsläger och kanske man skulle ha en ny färg på nån vägg? För att inte tala om att en ny väska i nån fin färg skulle göra susen...

Ljus.
Ge mig skidåkarväder, längre dagar och lite sol, tack!

Delikatesser.
Ge mig en god ost på ett grovt bröd, tillsammans med en stor kopp dyrt te.
Lite räkor och en avokado tillsammans med ett glas vitt. Efter det kan jag tänka mig en lyxig choklad.
Nåt mer behöver jag inte.

Ja det skulle väl vara en massage då.
Eller en semester...
Vad vill du ha?

Förolämpad eller milt överseende?

Ska bjuda på middag och bestämmer mig för att Tikka Masala är gott och enkelt.
Dock saknar jag kunskap om dryck till indisk mat.
Googlar runt och inser att trots ölens givna första, andra och tredje plats så finns också några vita viner som skulle kunna drickas till.

Beger mig till vin- och spritmonopolet, och försöker hitta de vin vars namn jag rafsat ner på ett gammal kuvert. Ingen lycka.
Väljer en expedit som ser snäll ut, frågar henne om vad man kan dricka till Tikka Masala. Efter att ha tittat i datorn, frågat typ "Evy" - som i sin tur ropar efter Veronica- kommer de fram till att det möjligtvis kan finnas två vita viner som jag kanske kan köpa.

När jag valt vin ska jag köpa lite öl. Mellan hyllorna ser jag Den snälla och Evy. Jag hör dem också:
-Jag brukar då inte äta sån där mat! Brukar du det??
- Njae... Eller nej, det brukar jag väl verkligen inte. Nej...

Hallå? Jag är fortfarande kvar här? Och det var ju typ inte hund jag tänkte tillaga.
Sån där mat!
Funderar fortfarande på om jag ska vara förolämpad eller bara milt överseende mot de mindre belevade.

Latmask och snåltarm vs. harmoni.

Jag är för motion. Har inga problem att gå. Eller cykla.
Tycker det är smidigt.
Miljövänligt.
Nyttigt.
Och billigt.
Vi bor ju så  nära allting!
Och visst är det bra om gossarna lär sig att gå.
Jo.
Javars.
Men.
Sen kommer morgonen. Varje dag.
Och det är skitkallt och jättetidigt och snöigt och kan ni inte skynda er och nu kommer Mamma försent och någon är toanödigt och den förbannade boben är trög och snöret är för kort och skridskor är tunga att bära för en 7-åring och Mamman är trött och arg och lagomt svettig på ryggen redan innan arbetsdagen knappt har börjat.

Så.
Mot alla principer och fina tankar så tror jag att vi ska köpa en till bil.
Det är helt enkelt inte värt det, inte ens för en snåljåp...

Lillebror Remix.

Lillebror har just nu en sångperiod - då han inte pratar spanska vill säga...
Som med det mesta är uthålligheten inte så lång, så det blir bara korta snuttar ur varje sång.
Dessa går på "repeat" för tillfället:

Mm-blä, sa en liten glön gloda,
Heeey Macarena!
Tingelinge tåget gål ut i vida väden -se Fabian!
Hakuna Matata, hakuna Matata!
Aj vill bi pojulaj-
Waka-waka -e- e!

Allt har en ände...

...och korven den har två.
Semestern likaså.
Den ena, the bitter end, har jag redan berört. Den kan spädas på i det oändliga,  med översnöad bil som kanske inte vill starta vid återkomsten till hemlandet, efter en resa som påbörjats kl 04.05 och säkert är det någon som ska vara kass i kistan på planet och säkert är det försenat och kanske har något frusit sönder hemma och pest och pina - JAG VILL STANNA HÄR!

Den andra änden är lite lugnare.
Det är den som börjar inse att det är slut.
Att bråken duggar tätare i takt med att nyhetens behag är över.
Att Lillebror har pyspunka på simringen och helt har dödat danskarna flytbåt, att han längtar efter farmor och har supelmycke jobb hemma med snön.
Eller att alla handdukar står själva och badkläderna alla har antagit ett klar nyans av svart sand, och att Prinsen endast vill spela biljard eller leka med Tvillingarna hemma på Junistigen. 

Kanske är det alltid så att borta är bra, men hemma är hemma?
Men, mycket vill ha mer, och som vanligt vill Mamman både äta kakan och ha den kvar.
Men visst går vi i alla fall mot ljusare tider?

Las cosas grandes de la vida.

Den har drabbat mig. 
Semesterågren.
Den som gör att man helt plötsligt sitter där på sitt hotellrum och funderar på livets stora frågor.
Varför kan man inte ha det så här jämt?
Varför lever man det liv man lever?

Visst, jag kan eller vill inte leva ett liv utan vardag. Utan jobb och måsten.
Måste tjäna pengar, måste laga mat och tvätta kläder jada jada.
Men varför måste dessa måsten ackompanjeras av trasiga täckbyxor, motorvärmarsladdar och plogkanter? Kvicksilver som hånler och en panisk skräck att varje soltimme  kan vara den sista? Har vi inte nog med det liv vi lever, utan att vädret ska vara vårt största samtalsämne?

Just dessa cosas grandes kommer till mig som ett brev på posten där jag sitter i kvällsvärmen på balkongen och vet att finaste grannen får slita med dubbla plogkanter där hemma...

Lediga nätter.

Mamman har semester. 
Sån där riktig ledighet, där man på sin höjd behöver fundera på vad man ska välja för mat. Som någon annan lagar. 
Eller om man ska dricka vin eller vatten till den där maten. Ni fattar.

Mammans hjärna verkar dock inte ha fattat. Den jobbar stenhårt. 
På nätterna. Vareviga natt är den på jobbet. 
Förvisso världens bästa jobb, men det hindrar väl inte en vanlig människa från att vilja vara helt ledig?

Härom natten var det bästa kollegan som vägrade komma tillbaka till jobbet efter lovet, och i natt var det jobb igen för hela slanten, från att jag åkte kana på rumpan hela vägen dit till att vi tillverkade påskkycklingar, satte fast ögon på utklippta huvuden och snackade skit om en stackars vikarie...
Ta en glas vin, hjärnan. Du har semester!