Det är svårast med det som är närmast.

När människor i min närhet fyller år brukar jag ibland skriva en rad om dem. Typ att jag gratulerar den omtänksamma grannen som klipper gräsmattan med nagelsax eller den pedagogiska kollegan som till och med får mig att fatta. Ja, ni hajar. Det brukar gå rätt lätt.

Men sen. När det är någon riktigt nära som ska få en rad eller två, då tar det stopp. Ord blir så fjuttiga när jag ska gratulera en människa som jag inte kan tänka mig ett liv utan. En sån där jubilar som borde firas varje dag. För att han finns, för att han är den han är och för att han väljer att stå vid min sida vad jag än gör. Ja vilka ord ska jag välja när jag vill berätta för honom att jag unnar honom 40 år till av lycka och kärlek? Att jag vet att han kommer fortsätta att vara den bästa människan, pappan och vännen minst lika många år till?

Nä. Det finns inga såna ord.

Jag får nöja mig med hjärtliga gratulationer på 40-årsdagen!

Önskar frugan & barnen

Mina intressen och andras kamp.

Ser en uppdatering på fejjan och berättar entusiastiskt för Lillebror att de nu kör snökanonerna i Hemavan.

Han går igång på varenda stavelse i den meningen.

Kanske pappa, Leo och jag kan fara dit på en helg?! Då kan du mamma vara hemma och göra vad du vill- kanske städa huset!!!

Jomensåatt.

Det är tur att jag har släkt och vänner som jobbar för att världen ska bli lite mer jämställd i alla fall.

Själv gillar jag att städa...

En längtan efter vad som varit.

Längtar bakåt.

Vet att man inte ska göra det.

Inte ska man se framåt för mycket heller, utan helst leva i denna stunden.

I nuet.

Ändå kan jag inte låta bli.

Att längta efter sommaren som varit, efter stunder som var lyckade eller efter en riktigt bra säsong av True Blood. (Eller efter den tid då barnen somnade så man kunde se nån serie.)

Ja, ni ser ju.

Ingen rim och reson i det där längtandet.

Får väl helt enkelt youtuba gamla klipp, och kanske planera för kommande sommar? 

För nuet känns inte allt för inspirerande.

https://m.youtube.com/watch?v=1mBpsoMSnJI

Sådan mor, sådan son.

Jag vet att de är lika mig, sönerna.

Men ibland glömmer jag bort det. Som när vi åker bil och sönerna praktiserar sin "musikautism". Vi har spelat samma skiva sedan i våras. Minst 1000 gånger.

Elvis. Greatest hits.

Lillebror vill höra Return to sender.

Track 23. Igen. Igen. Och igen.

Tills storebror ska höra track 26 och 27. 

In the ghetto och Suspicious minds.

(Och ja, de är något lika sin far också.)

Om och om igen. 

Mamman blir galen. För hon vill fortfarande höra track 1-3 på Oskar Linnros debutalbum från 2010. 

Trots att hon hört dem i 4 år.

Och får hon inte höra den så finns det en ny låt som hon vill spela. Bara en gång till? Den är ju så bra...

http://youtu.be/lp-EO5I60KA

It ain't over...

Jag trodde också att det var över.
Att den här här bloggen var död. Kanske är den det?
Kan en blogg leva utan att läsas? Jag vet inte.
Men jag vet att jag har för många ord. Så mycket jag vill sätta på pränt.
För att det är för kul, för tungt eller för komplext att hantera.

Så jag fortsätter.

Idag berättar jag om mina barns fantastiska associationsförmåga:

Storebrors erfarenheter av hjärtoperationer.
Vi ska åka till Kåge.
Jag:
-Ni vet ju att gammelmorfar har varit sjuk... Så om han ser trött ut eller inte riktigt är sig lik beror det ju på att han har haft en hjärtinfarkt.
Storebror:
- Kommer han att ha ett blodsprängt öga?

(Helt logisk fråga om man kopplar ihop blod, hjärta, sprängning och att farafar en gång var röd i ögonen. Och han har ju opererat hjärtat!)

Lillebror kopplar ihop substantiven.
Lillebror har just lugnat sig  så att sömnen eventuellt ska ha en chans att dyka upp.
DÅ kommer han på de viktiga  frågorna:
-Kan man heta vad som helst i världen?????
-Nej... Det får man nog inte.
-Nä! Man kan ju inte heta BAJS! Man kan inte heller heta Sandtaget!
-Nej, det har du rätt i.
-Men man kan heta KNUT!