Tack och hej!

Nu är det över.
Skitåret 2010.
Tack och hej - känn inget behov av att komma tillbaka.
Årets sista inlägg skulle kunna bli en deprimerande empiri över sjukdomar, besvikelse, ångest, krossade drömmar och upprivna äktenskap.
För att visa god vilja får dock det här året en sista chans.
Det måste väl ha hänt nåt bra också?
Här kommer best of 2010, månad för månad.

Bäst i
januari: Att det på något sätt tog stopp. Att månader (år?) av ångest, tårar, ilska och trötthet kom fram och presenterade en väldigt liten människa med så många fina vänner. Tack till er som fanns här!
februari: Nils hem helskinnad från sitt broäventyr i Spanien, Lillebror fyllde 2 år och att sista kursen påbörjades i Umeå.
mars: Kommunhälsans stresshanteringskurs. Vilket härligt gäng människor!
april: Påskhelgen som bjöd på slalom, solsken och 6-årsdag i Nalovardo.
maj: Det fina vädret, ny matta och piff i uterummet samt bra träningsstatus.
juni: Fantastisk vecka med all inclusive på Mallis, galen möhippa och fotbolls VM.
juli:  Oförglömlig bröllopsfest i Ragvaldsträsk.
augusti: Härlig tripp till huvudstaden med Lindis.
september: Morgonsol i ellujsspåret med P3 i öronen.
oktober: Middag i Kankberg med nya och gamla damer.
november: Myshelg med syrran och svägerskan i Stockholm.
december: Nya influenser och ny energi på nytt jobb.

Se där!
Det fanns ju bra grejer 2010 också, bara man letade ordentligt.
Trots det
Bye bye 2010 - please do not come back!

Lite bilder också:

Malliga Mamman.

Mamman är ganska mallig.
I år har hon tillverkat 3 klappar själv.
Hon tycker själv att hon är ganska bra, men inser också att det är lite tantvarning på hemsydda presenter.
Här får ni en smakbit.
Inte är de lika snygga som hos min kreativa inspirationskälla, men det var ju första gången...

Note to myself: Välj kanske ett ljusbrunt tyg för att kanelbullarna ska se lite mindre motbjudande ut...

Julstämning?

Prinsen: Mamma? Vill du ha lite julstämning?
Jag: Ja...?
Prinsen (med radioröst): Då tycker jag att du ska fara på Staoil. Där får man kaffe och Lussekatt för endast 20 kr!

Hmm, måste nog byta radiokanal i hans rum...

Det blir ju alltid tvärtom.

Inför julen har jag alltid vissa regler gällande hur mycket gott som får intas, och visioner om att jag minsann ska gå på det där skivstångspasset på juldagen... Allt för att inte midjemåttet ska vara obehagligt i januari.
Men det blir ju ändå alltid så! Tvärtom.
Så i år kör jag motsatt filosofi:
ska äta det jag vill och ta de medföjlande kilona.
Och hoppas på att det ändå inte blir som jag har tänkt ;)

Les Miserables.

Några hektiska veckor tar ut sin rätt.
Efter Dagen D för uppsatsen kommer verkligheten i kapp.
Den är inte snygg.
Den är en febersjuk make, ett hem som borde städas, pyssel överallt, månadens andra munsår, ont i halsen och utebliven träning. Misären genererar således irritation över det mesta, och barn som ropar Mamma!? konstant från kl 06.12 kostar inte så många kronor.
Tur att det finns nåt bra kopplat till misrabel:

Jultradition.

I måndags var det dags.
Och jag pratar inte om Lucia.
Utan om Musikhjälpen.
Den nya tidens jultradition.
Lyssna på några av P3s bästa radioröster, dygnet runt. Skänk en slant och önska en låt,
allt för att visa att "Barn är inte till salu"!

En mening som jag hatar:

Det känns som jag ska kräkas.

Jag hatar den meningen. Alltid.
Men särskilt när den kommer halvvägs till skolan när klockan är lite för mycket och det hänger istappar från kroppen för att det typ är 100 grader kallt.

Jag hatar den meningen av många anledningar, men de grundar sig alla i att det alltid är jag som är förloraren.
Om han nu kräks - vilket sällan är fallet - så blir det ju jag som får ta hand om det. Alternativt blir det jag som är en kass mamma som har tvingat i väg mitt sjuka barn till skolan. Om jag låter honom gå hem igen kan jag varken klippa mig, skriva min uppsats eller jobba idag. Och om det då är så att han inte kräks när vi har gått hem så har jag givit honom en ledig dag men också lillfingret som gör att han vet att det funkar utmärkt att använda den ursäkten de dagar som han inte vill vara på skolan.
Och som det är nu så sitter jag och oroar mig för att han ska kräkas på skolan...

Who's dead?

Radion är på i bilen:
...och det där var låten 'Hang with me' med Robyn...
L: Robin? Robbie Williams, mamma! Mamma, lever Robbie Williams?
Jag: Ja... Det hoppas jag!
L: Men... vem var det som var död då?
Pappan: Elvis, kanske?
L: Nej! Inte han. Det var ju... Jack Sparrow?
Jag: Michael Jackson?
L: Ja! Han var det! Vad sa jag då?

Det är inte lätt det här med namn. Eller så bör vi kolla hans hörsel igen?

Tacksamhet.

I dag är jag tacksam över att mina barn har fungerande kroppar.
Över att de kan säga vad de vill (ibland lite väl högt) och att de kan röra sig (ibland lite väl fort).
Över att de kan äta och leka och sjunga. Över att de inte är beroende av hjälpmedel och mediciner.

Att vara tacksam behöver väl inte betyda att man inte kan bli irriterad på dem?

Dessutom är jag full av beundran över alla som hjälper barn som inte är lika lyckligt lottade som mina. Över den apparat som finns för att de ska få ett drägligt liv med lite guldkant.

Kanske kan jag också bli en sådan?

Mammor vet så lite...

Kulinarisk middag; blodpuddig.
Prinsen: Mamma kan du skära min mat?
Jag: Nej, du kan ju skära själv!
UUUUUUUTBROTT!!!!!
Jag: Men hur ska det gå om du ska på date med en tjej eller blir bjuden på middag hos en kompis om du inte kan skära?
Prinsen: (Blixtsnabbt) Men Mamma! På date och på middag hos kompisar äter man ju oftast fingermat (låtsas äta hamburgare) inte bestikmat!

Ja, det var ju ett tag sen man var på date...

Freaky Friday.

Fredagen var en galen blandning av sött och salt, väntat och oväntat.
Kyla, en uppsats lika rödrandig som en polkagris och ett nytt jobb.
På tisdag ska jag börja på en särskola där jag ska jobba under våren. Känns bra. Känns läskigt. Känns spännande och skräckinjagande.
Vid middagstid kom en ny diskmaskin in i mitt liv, och sedan var det dags för en utekväll med tjejerna.
Vi gick ut hårt och ökade sedan. Varulvar, släthet, sopsäckar och mambos varvades med Minttu black, veckostatistik och tidigare erörvringar. Jo, det låter kryptiskt och det finns anledning.
Innan utgång släpptes några elefanter ut i det fria.
Ni vet, "det står en rosa elefant i rummet men ingen låtsas om den".
Nu är elefanterna rastade, medans vissa inte släpptes lösa förrän idag!
Hur kan man bara hålla sig sådär???
På Lokal var det mindre skoj, men det fanns plats på dansgolvet och bilfärden hem blev ett minne för livet.
I alla fall för han som var chaufför...

Till veckan är det fullt upp.
Släpp elefanterna fria!

PS, Sorry för den patetiska bilden här uppe i högra hörnet, kunde inte låta bli...

Överkurs.

Såna här hemgjorda gå-bort-presenter är väl lite överkurs?
Hur som helst ska jag lyxa på en sådan gobit om mina barn somnar någon gång i kväll...

Svar på tal.

Akka är världens gulligaste schäfervalp.
När vi ska äta middag får hon sitta i sin bur.
Hon tycker det är trist, och gnäller lite.

Lillebror: Akka löl?
Hussen: Akka vill bara visa att hon också vill vara här och äta med oss.
Lillebror: Nä! Henne inte lilla palt!

Hur kan någon tro att hundar vill äta palt?

Statistik och prisutdelning.

I helgen firades det bröllop, vitt och fantastiskt. Fyllt av kärlek.
Lite kaxigt brukar ju Mamman deklarera att vi snittar 3 bröllop/år. Kanske är det dags att se över sanningshalten i det påståendet.
Efter mödosam räkning med dubbelcheck i album står det då klart att vi sedan 2004 har varit på 18 bröllop.
Plus vårt eget.
Plus några vigslar.
Lägg där till 4 bröllop som vi varit bjudna på men inte kunnat deltaga.

6 år, 19 bröllop, 3 skilsmässor och en begravning.
Skulle kunna vara Hugh Grant nya filmprojekt!

Men om vi inte får nån film så kan vi ju i alla fall ha en lite prisutdelning bland de 18 bröllopen.
Mamman är enväldig domare, och vårt eget bröllop är förstås utom tävlan.

Priset för...
...mäktigaste vigsel: Den fantastiska upplevelsen med vågorna och solen över stranden när Davva och Nina sa ja i Ängelholm 2009, får dela priset med den semibrittiska härliga vigseln med Love Actually feeling i februari 2007 när Lina blev fru Aldred.

...bästa ingångsmarsch: I ett smockfullt, kokhett bönhus steg Maria och Andreas in till tonerna från Sagan om Ringen, med sin egen lilla hobbit som brudnäbb. Ljusvattnet har aldrig varit varmare.

...bästa skodon: Elin slapp ha ont i fötterna när hon sa ja i ett par vita addidas, januari 2004.

...bästa fordon: Anna och Andreas förde traditionen vidare genom att åka kyrkbåt mellan kyrkan och festen, Dalarna 2005.

...bästa tal: måste nog delas mellan det tal som ex-maken i somras höll när ex-frun gifte sig med sin Ronny och det tal som mamma Rönnberg höll i Nyhamnsgården för paret Ejrevi, sommaren 2005. Gåshud!

...mesta naturfenomen: tilldelas det solregn som öste ner medan vi åt middag på Cissi och Lars fantastiska bröllopsfest i Ragvaldsträsk 2010.

...värsta kyla: tilldelas brudparet Löfgren, som ingen ville vänta på utanför Åre kyrka i januari 2008. Dessutom körde de sedan fast med bilen. Tur att det var varmt på festen!

...bästa tårtställning: Tårtan på Sara och Mickes bröllop 2006 stod på en ställning som brudgummen tillverkat själv - med motorsåg!

...bästa släkt: tilldelas Anna Djurbergs, som fyllde och oss med glädje och dryck redan på vandrarhemmet kvällen före bröllopet!

...snyggaste brudparet: Är ju egentligen svårt att utse då alla brudpar alltid är från sin allra bästa sida. Men... När Simon och Janina blev herr och fru Johansson sommaren 2006 var det det där lilla extra!

Grattis till alla pristagare,
och till alla er som INTE finns med på listan:
vi har lite skralt om inbjudningar inför 2011...

Min bästa Stockholmsdag:

Ta på dig bekväma skor!
Se till att vara på T-centralen just före kl 10.00.
Börja med en runda på Åhléns, för att sedan beta av det braiga HM, Skoaffärerna och Zara på Drottninggatan. Via Granit vid Hötorget går du ner på Kungsgatan och besöker Panduro, Village och Stockhome.
Sedan är du väl lite hungrig?
Golden Hits serverar prisvärd lunch, med både sallader och varmrätter. Många sittplatser finns.

Efter lunch fortsätter du Kungsgatan neråt, och svänger sedan in på Biblioteksgatan, där du kan göra av med massor av cash (om du har några) och annars går du in på Urban Outfitters - om det så bara är för att titta på deras fina accessoarer, spana på den härliga lokalen eller förfäras över ljudnivån.

Via Solo vid Norrmalmstorg tar du en repa på Zara Hamngatan (jo, det är skillnad mellan de olika varuhusen!) innan du går in på NK och inspireras av inredningen på vån 3 eller köper några fina märkeskläder på någon annan våning. Avsluta med att besöka kaffe och te shopen och ev den manuella pralindisken på nedre plan innan du därifrån går "underjorden" till Gallerian.

Se till att fika något i Gallerian; vill du ha något sött kan du med fördel äta muffins, annars rekommenderas levain-fralla på Gateau! Mums, nu har du lite mer ork att beta av TopShop, Oasis, Vila, Polarn o Pyret, MQ och ett ganska bra HM längst in. Är du ute efter skor gillar jag Jerns.

När du känner att du är färdig går du mot t-centralen via Sergelgången. Ett besök på Designtorget orkar du väl med?

Tag tunnelbanan till Medborgarplatsen, gå upp på Folkungagatan. Ät en god middag på Sonjas Grek på Bondegatan eller Aya Sofya på Skånegatan. Vila dina fötter och njut av maten. Drick ett glas gott vin.

Strosa längst Götgatan, ner mot Slussen. Åk upp till Gondolen och ta en drink där medan du njuter av utsikten och spanar på människor.

Nu är du kanske trött i benen? Ta tunnelbanan från Slussen, massera fötterna och benen ordentligt innan du sover gott.

I morgon är du väl pigg igen då vi ska göra Ringen vid Skanstull, Skrapan och de andra butikerna längst Götgatan och i SoFo?

Precis vad jag har!

Har gillat henne ett tag, främst som programledare i Morgonpasset.
Kanske skulle jag inte stå ut med henne som vän eller granne.
Hon är liksom lite för på. Lite för gapig och pinsamt ärlig.
Men vårt eter-förhållande fungerar utmärkt. Nu har jag dessutom hittat hennes blog. Hon kan ju det där med att skriva också,  Hanna Hellquist.  Senast hade hon en formulering som jag tycker är oslagbar:

Fan vad roligt det är! Hur ofta hittar man någon som man både vill hålla i handen och ligga med?

Så enkelt, så genialt. Och så mycket kärlek.
Önskar bara att jag hade kommit på det själv!

Försöka duger...

...men det räcker sällan hela vägen.
Lååång dag ensam med kidsen. Lite låg i livet.
Försökte ha rätt inställning.
Dela upp dagen i "units" (och tänkte på Hugh Grant i About a boy) för att få den att gå. Det gick rätt bra:
Få alla påklädda och tandborstade - 2 units.
Lek och lunch på Leos - 2 units.
Lek ute i "snön" -1 unit.
Mellis - ½ unit.
2 avsnitt av Rorri racerbil - nästan ½ unit.
Någonstans här, i närheten av hell hour, gick det fel...

Lillebror byter kanal på tv:n när Prinsen spelar Wii, varpå Prinsen helt sonika dammar till Lillebror i skallen med ratten. Lillebror gällskriker, Mamman slår av tv:n, Prinsen slår Mamman och blir således inskickad på sitt rum. Mamman försökte slå ihjäl lite tid, men har helt tappat flow.
Dags att försöka tillaga en kulinarisk middag, med Lillebror i hasorna som ömsom hackar med bordskniven i bänkskivan, ömsom försöker äta rå leverbiff och hälla ut alla kryddor som står vid spisen.
Mitt i kaoset av ris, salt, knivar och rå leverbiff kommer Prinsen och vill att jag ska gå på skattjakt.
Då jag inte riktigt mäktar med ännu en aktivitet är jag dum och orättvis och ska aldrig mer få någon fin teckning...
Ain't life a bitch?

Middag med ris överallt, Lillebror som spottar leverbiff på dörrposten i vardagsrummet (ja? det är sant!) och en Mamma som inte kan sitta still går relativt snabbt över och sen ska vi fara och tända ljus på gravar.
Oooo, vad mysigt.
Hade kunnat vara om det inte var fullt slagsmål om både ljus, tändstickor och vilken sten det egentligen gällde.
Det slutade med att det stod 3 ljus på Sven och Inga Jonssons grav...

Kvällens citat:
Blir det inte lite trångt bland skeletten när dom ligger i samma grav?

Sen ställde vi ett av ljusen på grannstenen, för det var så mörkt vid den.
Den elaka Mamman lät dock inte Prinsen skriva sitt namn i snön vid gravstenen, men försöka duger ju...

Skattgömma eller sanitär olägenhet?

Städade i går. Det var ett tag sedan.
Vad brukar du hitta under sängen?

Spikmatta till Mamman, tutte till Lillebror och svärd till Prinsen. Endast Pappan verkar ha ordning på sina saker?

Hjärnsläpp.

Att få hjärnsläpp är inte svårt.
När livet rullar på i allt för hög hastighet, känns hjärnsläpp och psykbryt som relativt lojala vänner. Man kan alltid lita på att de dyker upp. Även objudna.
Svårare är det med hjärnsläppandet.
Att släppa.
Det där man fått på hjärnan.
Att inte älta, fundera, skuldbelägga, oroa och katastrofiera.
För det går ju inte göra något. Varken i förväg eller i efterhand.
Det tar bara energi. Och dessutom inträffar väldigt sällan katastrofen.
Så varför kan jag inte bara släppa?

Helgens ris.

Helgens ris tilldelas i första hand Vintertiden.
Why but why?
Det var väl trevligt att få en timme till på söndagsnatten, men i övrigt kan jag inte se någon nytta med den där lilla, men ack så irriterande tillbakavridningen av visare.
Det är svart som natten redan när man äter middag, och barnen vaknar klockan sex och det är väl ingen varelse som egentligen fattar vad den ska vara bra för!?
Är det bara för att vi ska vara lite extra tacksamma när det blir sommartid igen?
För det är ju inte så att det i alla fall har varit kolsvart i typ 5 månader...
Ack Vintertid, du äro en ovälkommen gäst.

I andra hand vill jag ge en riskvast till Halloween.
Kanske inte till fenomenet som sådant, vem vill inte trycka i sig godis och få vara den häxa man vanligtvis måste förtrycka? Och skrämma barn, hehe!
Nej, det jag ogillar så in i bomben är inkonsekvensen i det hela.
Hur ska man kunna fira något som man inte riktigt vet NÄR man ska fira?
Kontentan blir att det har varit "bus eller godis" här fredag, lördag och söndag - varpå man i dag läser annonser i tidningen om erbjudanden gällande Halloweentyger och att man den 5 nov ska komma utklädd till Barnens hus.
Hallå!?
Om det är den 31 okt man ska fira så GÖR det då då!?
Lite ordning tack.
Och nu lär jag väl få ris för det.

Bara för att bevisa att jag inte enbart är världens suraste tant ska jag väl ge helgens ros också:
Ett fång till alla de fina härliga nya människor som jag träffade på den mysiga möhippan i helgen. Och en extra ros till den blivande fru S för att hon äger gällande truckkörning!

Diskrepans.

"Om diskrepans råder saknas det samband mellan teori och praktik."

Jovars, det är väl vad man kan säga om den här dagen.

I teorin borde det inte ta mer än 20 minuter att äta en mjuksmörgås till frukost.
I praktiken tar det minst 30 min. I alla fall om man är 6 år.
(I teorin äter mina barn gröt till frukost, diskrepansen återfinns även här.)

I teorin borde det ju gå att ta sparken till förskolan, eftersom det är för halkigt för att cykla - men i praktiken innebär det rätt mycket bärande och medar som gnisslar mot kall asfalt.

Skulle klippa mig kl 10.15 idag. Rent teoretiskt borde jag hinna dit i god tid om jag lämnar huset 9.30.
I praktiken skulle jag tydligen ha varit hos frisören den tiden, vilket gör att diskrepansen kan avläsas på mitt huvud.

Mild tomatsoppa med en klick creme fraiche, lite cashewnötter och en varm macka.
Låter väl gott? I teorin. Och i Mammans mun.
Men i praktiken spelar det ingen roll vad Mamman uppskattar för maträtter, för det är inte hon som spottar och fräser, kladdar och spiller och går från middagsbordet med allt för lite maginnehåll.


Om ett barn är 6 år och det andra är 2 år känns det inte som en teoretisk högoddsare om 2 åringen skulle somna kring kl 19, och hans storebror inom en timme senare.
Men i praktiken har nu Lillebror sprungit upp och ned från sin säng i nästan två timmar. Storebror har sovit i sin dito. I teorin finns säkert nån fin metod för hur vi bör handskas med Lillebror, men denna dag fungerar inte teorin. Som synes.
Rent praktiskt har jag nu därför burit in resesängen och proppat ner honom i den.
Nu önskar jag bara att han inte kan klättra upp ur den.
Rent teoretiskt, så klart...

Tvhjälp.

Behöver lite hjälp.
Och då vill jag endast ha det bästa. Top of the line, som världens bästa sportchef brukar säga.
Och de verkar ju finnas på tv.
Så här är en Mammas önskelista:

Snälla Arga Snickaren, kom och bygg en övervåning till vårt hus. För vi saknar både tid och pengar. Och kanske lite engagemang om du vill. Och sen behöver maken och jag en övernattning på Herrgård - för det är såååå viktigt att hinna prata med varandra... Men lämna den där Pontus, tack.

Välkommen Supernanny Jo Frost! Lär mig bli en tålmodig mor som guidar mina barn med kärleksfull respekt, och lär mina barn somna lugnt och stilla. Ta endast med dig en gnutta behaviorism, dock.

Snälla Bygglov, skicka hit Mija så att hon kan lära mig hur man syr gardiner av svindyrt tyg - utan att de blir helt sneda. Lämna dock den där Willy, han stressar mig.

Anna Skipper, kom hem till mig och fixa min skenande vikt och putmage. Jag lovar att inte äta kinamat. Tror dock att du kommer att gå bet gällande mina barn och min man. Men vem vet, med din urringnig kanske man kan flytta berg?

Vad mer kan man önska sig? Kanske att Långrickard kommer hit och ställer lite frågor, så att jag i lugn och ro kan kamma hem 100 000 kr.
Jag nöjer mig så.

Vem vill du ha hem?

Skov.

Prinsen är i ett skov. Nej, ni kan andas ut, det gäller inte hans blodsjukdom.
Men för oss närstående ter det sig dock rätt plågsamt.
Då och då kommer det ett sånt här skov, som främst yttrar sig via repeatknappen.
Sedan söndagmorgon har vi hört den här:

Vad jag gör...

...på dagarna är att läsa texter av den här typen:

Den teoretiska tolkningsram som genomsyrar

hela mitt projekt bygger på synen på skolan som en politisk

arena och som en modernistisk organisation i en postmodernistisk

tid, där det som ligger bortom dikotomier och dualismer får större

utrymme i ontologiska och epistemologiska förhållningssätt till
världen.

Så fantastisk det är att läsa så många ord som man egentligen inte fattar...
Källa: http://dspace.mah.se:8080/bitstream/2043/3417/4/Avhandling.pdf

Händelser i hemmet.

Prinsen: Mamma! Kom och kolla!

Jag: Jaha... vad kallar man en sån här ...installation för då?

Prinsen: Kirurg!?

Hr kunde jag INTE fatta det?

Mäj ha stol säng nu!

Mäj sova samma Leo!

Å... min baby sover inte i spjälsäng längre...

Inte riktigt ännu...

Prinsen: -Mamma, hur gör man bäbisar?
Jag: - Ööö, ja man behöver en mamma och och en pappa...
Prinsen: -Nehej du, för det är en stork som kommer med ett paket! Så det så! För det har Lina sagt, för Dexter har ett storkbett och det fick han för att storken tappade honom för att han var så tung!
Så så är det faktiskt!

Tack Fru Aldred, nu behöver jag inte ta den om blommor och bin på ett tag!

Boktips!

Är ingen stjärna i köket. Kör bara på det som är beprövat.
Därför känns det lite extra skoj att ha hittat en kokbok som inte bara är fin, utan även användbar.
Har faktiskt provat minst... tre recept och det blev  inte oätligt!
Så för alla er som är noviser i köket - gå på bibblan!

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9153428153

Det ska börjas i tid.

Vi ska äta middag.
Jag har sagt det till Prinsen minst 3 gånger.
Ändå försöker jag att inte tjata (!?).
Går in i hans rum, för att på ett stillsamt sätt dra ner volymen på hans radio och, utan att vara arg, be honom att kan-han-inte-vara-så-snäll-att-nu-komma-och-äta-den-fantastiska-korv-och-makaroner-som-nu-serveras?
Utan att jag fattar vad som händer avfyrar jag tydligen en atombomb.
Sonen kastar sig på golvet, gråter och dkriker något jag inte kan uppfatta.
-????
-!!!"%^¨...!!! missar...!
-En gång till?
-Mamma, då missar jag ju chans till romans!

Åhå, ja... Så kan vi ju inte ha det.
Vi äter korven lite senare så att du ska få höra hur någon har ringt in till en reklamkanal för att de ska fråga han som jobbar på Statoilmacken om han vill gå på dejt med någon som brukar vara in där och köpa cola light... Eller typ?

-Men mamma, de flesta säger nej - för då får man 20 spänn!

4 nyanser & 3 generationer - en narrativ stolstudie.

Om den här stolen kunde berätta om sitt liv skulle det bli en rätt bra narrativ studie skulle jag tro. Kanske inte av något värde inom forskarvärlden, men kan inte kuriosa ha ett värde i sig?

Jag vill tro det.

Då skulle vi få höra om en resa som började i matt vitt, i ett vardagsrum i Kåge i mitten av 70-talet. (Kanske var det rent av i början av det årtiondet, den ena av mina informanter kände en viss osäkerhet, den andre uppvisade ett lamt intresse...) Sitsen var buntad, antagligen i tidsenlig brun nyans.

Under nästa årtionde fick stolen flytta ned en generation. Den hamnade i ett annat vardagsrum, i samma by men blev antagligen lite "bättringsmålad" och fick sitsen omklädd i rosa tyg. Allt för att matcha 80-talet.

Under 90-talet skulle allt se gammalt ut. Spets, rosetter och torkade blombuketter krävde att även stolen förnyades. I en iver att få den att se äldre ut än vad den var, genomfördes en tidskrävande fusk-ådringsmålning, och helt plötsligt tjänade stolen som köksstol, i en ny grönrandig kostym.

Om det var den omsorgsfulla målningens fel, eller helt enkelt tidens gång låter jag vara osagt, men under 2000-talet började stolen i sin gröna kostym att endast användas utifrån behov. Ett tag tjänade den som matmöbel i sommarstugan, för att senare användas sparsamt i den tredje generationens lägenhet.

Så kom 2010, och en flytt (tillsammans med färgen och en viss benskörhet) gjorde att stolen levde ett ovisst liv. Skulle det bli vindsförvaring eller rent av grovsopor? Skillanden var hårfin, men stolen räddades av den tredje generationens svaghet för nostalgi och förändringsbehov.

Nu står stolarna i ett nytt kök, i en ny högblank svart kulör, och för omgivningens skull hoppas jag att en fjärde generation inte får för sig att måla dessa stolar vita igen om 10 år...

Curling är f-n svårt.

Att curla (det vill säga försöka få livet att glida så smidigt som möjligt utanför och innuti boet) när man lever med en 6-åring är inte lätt. Skitsvårt, faktiskt.
Inte nog med att hans humör har större svängradie än vår kombi, dessutom har han gravt selektiv smak som tyvärr inte är konstant. I morse tog det nya oanade höjder när varken osten, skinkan eller juicen var till belåtenhet.
Varför har vi ingen vanlig skinka? Jag vill ha vanlig skinka med kant!

Behöver jag tillägga att han inte tycker om kanten, att vi därför de senaste veckan har ätit kokt skinka? Att jag dristade mig till att köpa en annan ost än Edamer, eftersom han ju inte har ätit ost på ett tag nu. Eller att det förra månaden var leverpastej på hårdbröd som gällde? Och då inte vilket hårt bröd som helst, för sedan han började på skolan i augusti har vi hunnit avverka triangel-mackor, müsli-mackor samt Husmans. (Och vem som helst måste väl förstå att man ska peta bort det där svarta som är i pastejen?!)

Och som jag sopar, och som jag köper hem det bröd som jag tror passar eller den frukt som just nu är på tapeten - men jag ligger ständigt lite efter. Tydligen är det helt plötsligt päron som är the shit - och jag som har bunkrat upp med ett gäng apelsiner...

Måste dock tillägga att han kan vara fantastisk härlig också, vår stora lilla kloka kille!

Omoralisk?

Kan det vara rätt att av ren egoism frångå sina principer en stund?
Bara för att man vill vara ifred?
Bara för att han leker lite bättre och är lite mindre terrorist när han har nappen i mun?
Men det får inte bli nån vana...

Handikappad.

Det är dagar som denna som mitt handikapp är så tydligt.
Det som oftast sätter krokben. Det som gör att jag aldrig kommer att cykla Vätterrundan eller blev någon stjärna varken i innebandy eller fotboll.
Inställningen.
Har grava svårigheter med inställningen.
Om jag redan igår visste att det skulle vara world war III här hemma idag, hur konstigt är det då att den profetian uppfylls?
Jag har sååå taskig inställning.
Därför är det här en sån dag, då jag redan 07.00 hade nedräkning till kl 17.00, då jag skriker åt mina barn att de ska sluta skrika, och tjatar på att de tjatar hela tiden.
Vad hade hänt om jag hade haft en annan inställning?

Mest troligt samma sak.
För man kan inte hjälpa att man har de handikapp man har...

I-landsbesvikelser.

Vet att man ska vara tacksam, och bla bla bla men ibland blir man bara sååå besviken. När man har ansträngt sig och det inte ger nåt. När man har kommit igång med träning och försökt undvika det mesta som är gott - åsså visar vågen ännu MER än den någonsin gjort i ickegravidt tillstånd.
Besviken i i-landet.
Eller när det fanns ett jobb man ville ha, och man hade förlikat sig med tanken att man inte ens var kallad till intervju - åsså kommer jobbet ut på platsbanken igen! Besviken igen. (Särskilt som hon som jag talade i telefon med bokstavligen sa att det inte krävdes några särskilda kvalifikationer - hur kass är man då som inte ens får komma på intervju?)
Värdo.

Ord från Lars.

Det är lite sorgligt nu.
Mamman har vänner som har det tufft, och det smärtar oss alla. Tids nog kanske förändringen kommer visa sig från sin bättre sida, men just nu känns det mest overkligt och sorgligt.
Och då kan jag ju inte ens föreställa mig hur det ska kännas för dem.
Nej Lena Ph, kärleken är inte alltid evig.
En era, nästan ett halvt liv, kommer nu att förändras. Jag önskar av hela mitt hjärta att alla inblandade kommer ut på andra sidan från kylan in i värmen.
Här får ni ord av Lars, för han kan alltid säga det liiite bättre:

Är det jag som drömmer
Du är bättre än du vet
Mycket större än du vet
Men det klär dig att du tvivlar på din duglighet
Det gör man där vi kommer från
jag förstår dig bättre
Vill du nåt så vet du vart jag finns

Ibland så var du ensam och då gick vi hem till mig
Två små delar av något stort
För att natten hade bett oss
Du har säkert hört historien
Från kylan in i värmen

Helgens lärdomar.

I helgen var Fina Pappan och sprang långt i landets huvudstad, så resten av familjen tog in på all inclusive hos bästa svärföräldrarna. En lugn och bra helg, med många lärdomar.
Från den här helgen tar jag med mig...
...att man ska vara rädd om sina nära och kära. Världar kan rasa där man minst anar det.
...att det bör vara varmare än 5 grader om man ska måla om stolar. Färg kan bli otroligt seg, både bokstavligt och torkningsmässigt.
...att man bör ha stort tålamod om man ska måla pinnstolar högblanka. Färgblind fick just en helt annan innebörd.
...att man inte bör stå och måla högblanka svarta pinnstolar i samma luftrum som svärfädrer som kapar brädor. Även om man gillar prickigt!

Vad har du lärt dig i helgen?

Back to normal.

Alla skriker.
Mackan med leverpastej åker luftfärd och landar på köksgolvet - något som tydligen är helt acceptabelt om ens arma moder är så korkad att hon tror att man vill ha leverpastej som pålägg!? Idag.
Ett smärre världskrig utbryter gällande ett par hittills aldrig använda flipflops med döskallemönster som Lillebror har lyckats rota fram ur nån badpåse som Gud glömde, och som Storebror förstås bara måste ha. Just nu. Och det är faktiskt hans. Och allt är orättvist. Och varför har ingen sagt till honom att det var KALLT ute? Och Lillebror vill inte lämna snutte hemma och inte vill han åka cykel och inte vill han bli lämnad på förskolan. Och Storebror kommer på att han knappt har ätit någon frukost, och varför har vi inga apelsiner hemma och Mamman försöker i sitt stilla sinne återskapa gårdagens morgon i studentstaden med tystnad, varm dusch och behaglig promenad till föreläsning vid 9snåret...
Borta bra, men hemma... som vanligt.

Ha en skön helg!

Positiva negationer.

Idag var ingen vanlig morgon.
Ingen skrek, ingen grät. (I alla fall inte innan vi kom till förskolan:)
Inte regnade det heller, och ingen förkylning satte stopp för en inte helt oangenäm intervallrunda i el-ljusspåret. (Ännu ej löparfrälsta kan eventuellt inte se tjusningen med en sådan runda innan klockan blivit 8, men när du väl är där -med morgonsolen som kompis i den obesudlade höstluften och dina ben fungerar som de ska - då är det inte svårt att bli euforisk!)
Chansen är inte heller stor att någon ska kasta bestik, skrika eller välta ut ett mjölkglas i kväll då middag ska intagas i studentstaden med Kusinvitamin, och inte känns det särskilt illa inte!

Det är inte varje dag som man börjar med lite vardagslyx!
Hur har din morgon inte varit?

Ung sångare.

Lillebror sjunger för full hals. Helt plötlsigt känner man igen en liten strof, men har har verkligen en personlig touch på sin repetoar:

Ga- Ol-la-la, ga Ol-la-la - Ola-la!!! (Lady Gagas Bad Romance)

Bä bä vita lamm, hördu du du, hördu du du!

Gubben Noak, heja Noa, heja Noa!

Vill inte längre vara robot.

You’ve been acting awful tough lately
Smoking a lot of cigarettes lately
But inside, you’re just a little baby
It’s okay to say you’ve got a weak spot
You don’t always have to be on top
Better to be hated than love, love, loved for what you’re not

You’re vulnerable, you’re vulnerable
You are not a robot
You’re loveable, so loveable
But you’re just troubled

Guess what? I’m not a robot, a robot
Guess what? I’m not a robot, a robot

My precious.

Har en egen. Signerad.
Har inte hunnit missbruka den tillräckligt länge för att älska den som den förra, men tids nog...

Säkert - Facit

Dessutom har jag fått upp lite färg i hallen med de här fina tavlorna från Katrinb. Hatar verkligen att montera i RIBBA, men vill man ha fint får man lida pin...

Höst hemma.

I godisskålarna.

 

I trädgården.

På farstukvisten.

I sovrummet.

Airport menu?

Att äta middag hemma hos oss är för tillfället en upplevelse. Och nu pratar jag inte om den kulinariska kokkonsten. Nej, det är mer känslan, atmosfären.
Det är som att äta middag på... typ Heathrow.
Folk reser sig, sätter sig, kommer och går, det plingar och skräller och kommenderas ut meddelanden i allt för högt tonläge. Dessutom finns det ofta någon som är för restrött, stressad eller bara less på just den här platsen. Det är bara bagagebandet som fattas.
Please go to gate!

Älgkläder.

Grabbarna hade turen att vara hos farfars just när jaktlaget sköt sin första älg. Mamman hade turen att inte vara där. Prinsen ser mycket stolt ut, och har nog sett det förr, medan Lillebror var något mer skärrad:

"Falfal tog av äljen klädel. Kniven Bloood. Hänga uppe taket. Äljen."

My ASA.

Idkar för närvarande grav studieflykt. Veckan som gått borde ha producerat att välformulerat syfte, men har mestadels ägnats åt ASA (Avoiding Study Activities). Helt plötsligt blev man huslig på kuppen. Förutom fönstertorkning har det blivit en del annat också:

Brieostpaj - hoppas den smakar bättre än den ser ut!

Groddat egna mungbönor - mums!

Äppelkaka med ingefära och kanel.Var godare än den såg ut...

Städning och höst outfit i grabbarnas tv-rum.

Halkigt.

Nej, det är inte isbana på vägarna ännu, tack och lov.
Metaforen vill mer belysa känslan av att halka runt i livet. Att inte ha kontroll, att tappa fotfästet.
Att inte ha greppet är det värsta som finns.
Att känna att höstens uppgift känns övermäktig och svårhanterad, att bara famla runt bland ord och teorier utan att att veta vart man ska ta vägen.
Att ligga sömnlös över saker man inte vet något om, för att sedan få veta att den som brukar veta ska jobba i Umeå under hösten.
Att inte känna sig frisk, att bara vänta på att komma igång med sitt liv och leverne utan snor och halsont.
Att känna att man inte räcker till.
Så gör livet slirigt.
Gillar ju torr asfalt bättre!

Önskar att jag var lite mer som dagens födelsedagsbarn.
Finaste, goaste, klokaste svärmor som fyller år i dag, går aldrig att fira tillräckligt.
Hoppas att du vet hur mycket du betyder för så många, och hur tacksam jag är över att du alltid finns där.
Grattis!

Snörvlig söndag.

En av mina sämre sidor är min förmåga att gräva ner mig. Konsten att få allt, och då menar jag allt, att se svart ut. Ibland kan det räcka med att det är söndag. Är det dessutom en söndag med förkylning, feber, sår i gommen, skitiga fönster, problemformuleringar, sand på golvet, risiga uteblommor som borde plockas bort, damm överallt och tomt kylskåp är underången ett faktum.
Maken har varit med förr. Han försöker sätta saker i ett perspektiv och beta av listan med undergångsfaktorer en efter en, lyckas se dem som enheter istället för en enda stor harmageddon. När det inte lyckas gör han som nu.
Avviker. Med boysen.
Låter mig ligga och sova och snora och älta mitt tragiska leverne och otacksamhet i ensamhet.
Och jag är honon evigt tacksam.
Mitt i allt elände måste jag också le åt min nyckfulla hjärna - för lika bra som den är på att älta vissa skitsaker, lika bra är den på att sända ut barnsliga lyckoimpulser över andra skitsaker.
Här får ni Robbie och Gary i en fantastisk video,
blir man inte lycklig av det så - Shame!

Being Blogged: Musikvideo: Robbie Williams & Gary Barlow - Shame

REA!

Minnet är bra, men kort.
Därför ignoreras helt gårdagens inlägg när det idag har varit en dag av det mindre kostsamma slaget.
Idag är det rea, jättebilligt!

Vad sägs om en ihållande feber med tillhörande gnälladapter, till ett bra pris?
Passar barn mellan 2 och 3 år, men går säkert att även till andra åldrar. BVSA
Annars kan även ett ihållande regn erbjudas, också det till en billig penning. Garanterat blött, grått och sömnframkallande. Behöver det inte längre, slumpas bort!

Har även ett ostädat hus, allt för många små fixa-till-objekt som står och skräpar samt en trädgård med visst renoveringsbehov till salu om någon skulle vara intresserad!

Om någon vet med sig att de skulle behöva 2-3 extrakilon skulle jag kunna avvara några. Sätter sig gärna på mitten av kroppen, men annars inga större defekter. Väldigt billigt kilopris!

Kan också avvara en hy i bättre beg skick. Den är använd i minst 30 år, men fungerar fortfarande på samma sätt som för 15 år sedan; feta partier blandas med kvisslor och fnas. Inga dokumenterade medicinska defekter dock.

Rea idag alltså!
Passa på, i morgon kan det vara en annan prislista!
Man kan ju alltid hoppas...

Tänkvärt.

Erkänner. Har ett visst behov av att vara rolig.
Idag kommer det dock inget sådant. Inte för att det på något sätt är en tråkig dag, utan mer för att helgen har bjudit på mycket eftertanke.
På sånt som inte är roligt.

Lillebror har haft feber sen i fredags. Hög sådan, men är inte direkt utslagen för det. Orosdjuren börjar dock gnaga i Mammans mage och sänder obehagliga associationer till föräldrarnas vänner som så sent som förra hösten förlorade ett barnbarn. Han hade feber. Denna förbjudna tanke ter sig så fruktansvärd. Värre än allt annat, tänkbart och otänkbart.
Drabbades av en mardröm. Lillebror drunknade i badkaret.
Behöver inte ens förklara att maken väcktes av ett skrik.

Hade laddat ned sommarpratare på Ipoden, och lyssnade under en kort regnfri promenad på Eva Gabrielsson. Självklart lite bitter över den bild som målas upp av hennes livskamrat, en bild som inte stämmer med hennes egen. Men också så otroligt klok. Så många citat som kändes klockrena.
Människorna är alltid viktigast.
De riktiga machomännen har hjärtat och hjärnan på rätta ställena.

Innan man vet det kan allt vara för sent. Eva och Stieg planerade att gifta sig, det blev aldrig av. De ritade en egen sommarstuga och letade tomter. Den sommarstugan förblev fiktion, och finns enbart i Mikael Blomqvists värld. Så mycket kan bli för sent.

Måste tänka på att ta vara på det och dem som finns. Här och nu.
Vad kostar en flygbiljett till bästa systern i Lund?

Lyssna: Ladda ned programmet (Ladda ned)
Programmet kommer via Podradio.nu

Nog var det troligt...

Första veckan i skola och förskola tär på de yngre familjemedlemmarna. Mamman känner visst ansvar och låter dem vara hemma på den femte dagen. Sova lite längre, inte stressa på morgonen, kanske äta lunch på stan (eller blir det Ica Maxi igen?) och bara ta det lungt.
Det är nog välbehövligt, och vad är väl en oskriven forskningsplan mot sönernas välbefinnande?

Att jag aldrig lär mig!
Prinsen, som i fyra dagar varit mer död än levande kl 07.00, vaknar med ett skutt kl 06.30 av sig själv och Lillebror tycker inte att man ska ligga och dra sig. Han väljer då att kasta en napp i pannan på modern och hoppa på brodern och så är karusellen i gång.
Halv 7.

Nog var det troligt...

Lilla stora kloka.

En vecka av Prinsens skolliv har gått. Han är trött.
För han är ju bara 6 år. Liten, men stor.
Och så är han klok.
Vet vad man ska säga:
Pappa, har du sett att mamma har en ny hårfärg? Visst är hon fin?
Mamma, du blir bara finare och finare varje gång du klipper dig!

Skolstarten skulle firas med lunch på tu man hand.
Självklart får Prinsen välja.
Får jag välja var som helst? Då tror jag att det blir lunch på...Ica Maxi!
???
Jo, för där har dom både korv OCH bakelser!
När Fina Pappan frågar sonen om han köpte någon bakelse får han svaret:
Näe, jag köpte ett tuggummi - det var väl mera lämpligt!?

Ännu ett beteende.

Ni minns väl läxan?
Gällande beteende. Har förutom tidigare nämnda passa-på-diagnos under förmiddagen upptäckt ännu ett beteende, nämligen Låsningen. Tendenser till komorbiditet kan dock skönjas. (Det där var äckelpedagogiska för "har man ett problem har man ofta fler...")

Låsning inträffar ofta när objektet (moi) anser sig ha kontroll över något som plötsligt visar sig vara allt annat än under kontroll. Då drabbas objektet av en slags förlamning, som omöjliggör konstruktiva beteenden.
Krångligt? Låt mig exemplifiera, rent hypotetiskt som vanligt förstås:

Nästa vecka startar höstens kurs.
Måndag, tisdag och eventuellt halva onsdagen i Universitetsstaden.
Är medveten om att viss förberedelse krävs, men ser det mer som att damma av skolväskan och se till att det finns tillräckligt med 0,5stift i favvo-pennan.
Ska bara dubbelkolla lite på mailen och... men va?
Den 31:a? Är det inte tisdag?
...Och den andra september blir ju då...torsdag...
Qué?
Och där kom den. Låsningen.
När det susar runt i skallen och hela nästa veckas planering faller rakt ner i ravinen - inklusive dagistider, tjejmiddag och massagetid. Inklusive insikten om att en forskningsplan på 8 A4 bör medtagas och att det kanske är dags att ringa in ett pedagogsikt dilemma med specialpedagogisk relevans och och...

Detta fenomen borde innebära ett tag i kragen och en blockering av Facebook den närmaste tiden.
Men Låsningen vill annorlunda, den låser nämligen alla rationella tankar och handlingar och resultatet blir mest bara pannkaka.

Måste säga att den här gången överträffar jag mig själv i att göra läxan. Synd bara att jag tydligen inte kan redovisa den, då jag verkar ska vara 15 mil bort på onsdag...

Don't stop believin'

I morgon börjar nya kapitel.
Paniken blandas med nyfikenheten och otåligheten gällande den ovissa framtiden.

Prinsen ska börja förskoleklass, och dagiseran är brutalt över.
Mamman känner grav panik och har plötsligt blivit otroligt gammal.
Prinsen själv är inte alls i närheten av hysteri:
-Nog går det bra, mamma!

I morgon ska också Syster Yster flytta.
Visserligen inom landet, men hur jä-la långt kan den arma Moder Svea inte kännas ibland?
Har allt för länge haft lyxen att ha henne nära, och som vanligt så är det ju det där med kon och båset ni vet. Men med den skillnad att jag redan nu vet att jag kommer att sakna henne.
Tror och hoppas att det kommer bli ett kanonår för världens bästa syster; att vindarna ska blåsa rätt och att det ska ploppa upp ett husrum eller ett jobb eller en attraktiv engelsman eller vad som helst som gör att hon får det bra...

Här får hon i alla fall en bra låt.
Kanske borde man föredra Journeys original, men jag gillar tjejstämman.

Hur beter du dig?

Mamman är stresshanteringskursens minst läraktiga deltagare. Stressar till och med till kursen... Den senaste läxan ska dock göras med bravur, och resultatet redovisas nedan.

Läxan var att lägga märke till ett beteende.
Hur beter du dig i en viss situation och vad orsakar detta beteende för känslor och tankar?
Vaddå, jag beter mig väl inte?

Så idag slog det mig. Bang!
Med full kraft.
Jag har ett typsikt passa-på-beteende.
Antagligen finns ingen forskning gällande det här beteendet, men jag skulle vilja påstå att det är tämligen svenskt. Kanske till och med norrländskt? Bland oss som har detta beteende kan man troligtvis också återfinna en hög andel pessimister.

Hur yttrar sig då ovan nämnda beteende?
Till exempel så här:
Vid oväntat överskott av tid (låt säga att världens bästa svärföräldrar tar med barnen till stugan en hel dag) planerar passa-på-människor en orealistisk mängd aktiviteter.

(Ponera att barnen hämtas kl 9.30 och att man då tänker att man ska vara på stan 30 minuter senare för att hinna med x antal ärenden innan 10.50 då man ska vara på gymet för att hinna springa 20 minuter på löpbandet innan styrkepasset börjar kl 11.15 för att sedan cykla hem och äta lunch så att man kl 13 kan städa sonens rum och plantera om uteblommorna innan man ska duscha och göra sig klar inför kvällens fest med makens arbete. Ponera bara...)

Dessa aktiviteter kanske inte nödvändigtvis måste utföras just idag - men det gäller ju att passa på! Vem vet när man hinner nästa gång? Sen hinner passa-på-människan hitta ytterligare aktiviteter på väg till de ursprungliga (kanske hitta en matta i förrådet som bara måste tvättas idag?) vilket medför att dagen har gått utan att alla aktiviteter har hunnits med.
Trots att de flesta av dessa saker inte var direkt livsnödvändiga blir passa-på-människan lite besviken på att hon inte har hunnit med.
Är det dessutom sol ute blir det ännu värre- för i det här landet måste man verkligen passa på att vara ute när det är sol. Man vet aldrig när det händer nästa gång!

Nu sitter alltså passa-på-människan här vid datorn, och har således inte alls passat på att göra något nyttigt av de senaste 15 minuterna. Vilka tankar och känslor medför då detta?

Ja, jag har i alla fall passat på att göra läxan...

5 dagar.

Vad är 5 dagar egentligen?
120 timmar. 7200 minuter.
Inte mycket om man ser till en hel livstid.
Men ibland kan det göra skillnad.
Just de senaste 5 dygnen har inneburit förändring.
På 5 dygn har Mamman gått från bikini till fingervantar.
Från Kågebadet till badtvång.
Från foppatofflor till gummistövlar.
Från sommarlov till förskola.
Från sovmorgon till väckarklocka.

Det är tydligen lätt att överfallas av höstdepp på bara fem dagar.
Tar därför fram en ny schal och gör mitt bästa för att mota deppigheten med allt som hösten har att ge;
ljuslyktor, härliga rutiner, höstlöv, stickade polotröjor och säsongstart på favoritprogrammen.

Men vem vet vad som händer om 12o timmar?
Kanske indiansommar?

Less. Eller inte.

Saker jag är less på:
Bananflugor.
Skitiga barnfötter i sängen.
Sömnproblem.
Framtidsångest.
Legobråk.
Pinnar som ska föreställa pistoler.

Saker som jag fotrfarande inte blivit less på:
Solen.
Varma sommarkvällar.
Kågebadet.
Röda naglar.
Oskar och Melissa.
Harry Hole.
Facebook.
Grönt te och Anthon Bergs choklad.

Onsdag.

På tredje dagen uppstånden igen...

Hesheten är kvar. Lägg därtill en trötthet och en stelhet i kroppen efter att ha vridit och snurrat i sängen alldeles för många timmar efter midnatt i sömnlösa grubblerier -kombinerat med Legoosämja, vällingätande före kl 07.00 och ett utspillt mjölkglas och ta-da:
Jag ger dig min morgå-åån, jag ger dig min dag...

Det är på denna, den tredje dagen, som jag får kämpa för att komma i håg det jag lovade mig själv i Hufvudstaden förra veckan:

Kom-ihåg-att-det-är-mycket-bättre-att-det-är-kaos-här-hemma-än-mjölkspill-och-bajskalas-på-mysigt-café-på-Djurgårn-mitt-i-lunchen... Kom-ihåg...

Tyst.

Har tappat rösten. Eller är åtminstone hes, så hes att det inte längre är så där småsexigt som det tydligen sägs att heshet kan vara.
Det bara kom från ingenstans.
I måndags drabbades jag av bananflugeångest och hällde ättika överallt, dammsög osynliga flugor samt hällde kokande vatten i avloppet. Sen började jag hosta, och tänkte att jag kanse hade överdrivit det där med ättikan lite...
I går var rösten väck.
Surt.
Jag som ska skrika åt mina barn.
Jag som ska starta mitt nya liv med högre träningsfrekvens.
Men åååå...

En som inte är tyst är Lillebror.
Han har verkligen kommit igång med snacket, och främst gäller det att härma Prinsen:
Mäj åsså lips! (Jag vill också ha slips)

Myla. Bita. Pinka. (Berättar vad morfar har sagt om flygmyror)

Inte doppa kaffet Mumme!

Nälla Mamma söpa pissa däl?

När den ena är tyst tar den andre över...

Olika sorters lyx.

Veckans runaway till Hufvudstaden var onekligen lyxig.
Om man bortser från de inledande timmarna på tåget som Gud (och socialtjänsten?) glömde så var de 3 dagarna fulla av sånt som Mammor uppskattar:
Lånad etta med överraskande fräschet,
shopping med priser som gjorde att man hade råd att köpa mer,
löptur på Gärdet utan tidtagning,
luncher med bröd,
sol i hjärta och sinne,
fika med latte,
middagar på Söder med vin,
kvällar med nötter och mörk choklad och
inte en tvättmaskin eller blodpudding så långt ögat nådde.

Lyx som man vill ha mer av, men kanske inte har råd till.

Dagens lyx var av helt annat slag;
En timme ensam hemma.
Efter den inledande obligatoriska städhetsen infann sig lugnet och känslan av att faktiskt kunna njuta.
10 minuter med långsam röst på ett band,
grönt te,
myslampa
och en glossig tidning.

Sån lyx har man ju råd med. Ofta.
Frågan är bara varför man inte tar sig tid att lyxa???

Bröllopsvecka.

I lördags var det dags. Festernas fest, signerad partyprinsessan herself. Prinsessan fick sin prins och ett helt nytt efternamn. Mamman fick vara in charge i galnaste festlokalen, pyntad och fixad i en hel vecka.

Så galet härligt och mysigt det blev.

Love was in the air.

I morgon är det dax för nästa fest. Vänner som redan blivit herr och fru ska firas i finaste huset. Boviken by lär vara vacker utan en veckas pynt, och jag vågar gissa på galet härligt även där.

Love is in the air.

Mellan dessa två event har Mamman tagit en time out. Rymde till huvudstaden med en av de skönaste jag känner. En sån som aldrig tar energi, bara ger. En sån som inte irriterar människor, utan bara inspirerar. Å, så välbehövligt pliktbefriat och lyxigt.

Som grädde på moset firas idag vår egen fantastiska bröllopsdag!

5 år har gått sen den härliga dagen, den galna festen och jordens baksmälla.

5 år som, precis enligt alla klyschor, känns som om det vore i går och ändå känns så otroligt långt borta!

Grattis fine Make på vår bröllopsdag, du gör ett hästjobb varje dag.

Love is in the air.

Foto: Elin Wiklund

Kvällsunderhållning.

Prinsen, 6 år, har svårt att somna. För det mesta är det lagom irriterande för föräldrar som vill ha egentid, men på senare tid har det faktiskt utvecklats till att ha visst underhållningsvärde.
Han är nämligen inte dum, sonen.

Från att ha använt de vanliga ursäkterna som
Jag är törstig,
jag behöver kissa,
det är för mörkt/ljust/kallt/varmt
etc
har han nu lagt in en överväxel.

Vad sägs om följande kvällsdialoger:
-Mamma, jag behöver gå på toa och tvätta händerna.
-Nej, det behöver du inte.
-Jo! För jag har rört i snoppen och då har du sagt att man måste tvätta händerna!

Alternativt
-Mamma, jag kan inte sova - jag är svettig.
-Ta av dig täcket då...
-Men jag är lika svettig som en karl som har sprungit från Tjärnliden till Bureå!!!


-Mamma? Jag har ont i halsen.
-Men gå och drick nåt då...
-Men du kan väl åtminstone komma hit och kolla så att det inte blöder??!!!


Sömnbrist, kan hända.
Brist på fantasi, icket.

En moders dna?

Vissa har gröna fingrar, andra är födda med tummen mitt i handen.
Själv verkar jag vara född med någon gen som stör motorer. Saker startar helt enkelt inte när jag ska använda dem. Ska jag jag köra en lite äldre bil får man knuffa i gång den, och får jag för mig att klippa gräsmattan får jag vackert be grannen att dra igång den. Så förb** irriterande, främst ur det så uttjatade genusperspektivet.

Värst var i alla fall fredagens scenario:
Pappan kör en Eu-moppe till jobbet. Typ ofta. I fredags skulle jag köra den en längre sträcka. Hade fått diverse tips och uppmuntrade mantran av maken, som för säkerhets skull hade provstartat eländet dagen innan.

Var i god tid.
Var så in i bomben välklädd, för man kan aldrig ha för mycket kläder på sig när man kör moppe." Baxar fram eländet och börjar kickstarta.
Ingen respons.
Har tålamod, maken har sagt att man kan måsta kicka måånga gånger...

Efter måååånga gånger rinner svetten på ställen jag inte trodde att den kunde rinna, men moppejäveln startar inte för det.
Väntar en stund, kanske är jag inte den enda som lätt blir sur.

Samma visa en stund senare.
Tar av mig hjälmen, torkar Maradona-muschen och ler mitt mest patetiska leende mot grannen mitt emot med tre motorungar...
Han är snäll.
Han skulle ha kunnat vara MYCKET mer nedlåtande mot en tapig morsa som inte ens kan få igång en sketen EU-moped. Och han kickar. Och han kickar.

Som sagt, saker startar inte när jag är med.
Jag behöver väl inte tillägga att jag fick tigga skjuts och att två vattenkokare har slutat fungera när jag ska koka te eller att moppejäveln startade en dag senare?

För lek?

Fina Pappan har byggt en lekstuga till sina söner.
Lekstuga.
Smaka på ordet; en stuga för lek.
Detta verkar sönerna ha fattat. Dom leker utav bara den.
Kastar möbler. Välter leksaksspis. Häller sand på golvet. Trampar på plastbananer och fyller kaffeservisen med pinnar.
Mamman har svårare att fatta det där.
Varför uppskattas inte fondväggen, retromöblemanget och det uppdukade "fikabordet"? Är det så svårt att hålla det lite fint? Va?
Måste stänga dörren och upprepa mantrat.
LEKSTUGA.
En stuga för lek.
Man ska leka där.

En afton i juli.

Kan det bli bättre än så här?
Några kompisar, härlig temperatur och lovely strand trots att klockan hade passerat 19.
Det är inte ofta.
Borde vara oftare!
http://fighum184.blogspot.com/2010/07/strandhang.html

10 miljoner ggr...

Ok, nu tog jag kanske i - men det är inte alldeles i överkant:
Mina guldklimpar till söner säger "Mamma?" typ ... jätteofta.
Hela tiden,
Till och med innan jag har vaknat.
På värstaste Shledon Cooper- manér så måste man tydligen säga "Mamma?" 3 gånger INNAN MAN ENS LYSSNAR på om den där varelsen som klämde ut dem svarar eller inte.

För att inte tala om när man behöver byta ett ord med någon utomstående i telefonen.
Då drar de små illbattingarna igång. I stereo.
Eller om en mor skulle, God forbid, behöva gå på toaletten:
Sheldon-knackningar innan de trötta skinkorna ens nuddat sitsen.
Ja, ni fattar.

Vad jag inte fattar är hur ett sådant vedertaget, i princip internationellt och tillika kärleksfullt ord kan bli så förbollat irriterande?
Måste nog ringa Mamma, Mamma, Mamma och fråga ;)

Tillåtet.

I vanliga fall är det inte tillåtet. Retar gallfeber på folk.
Man får bara inte säga att man ogillar, rent av hatar djur.
Men för tillfället verkar man bli förlåten.
I alla fall får man klaga. På djur som flyger. Som sticks. Som bits.
I helgen har familjen träffat på en miljard mygg, bräms, flugor och humlor - ja till och med en gammal skabbig ren (!) ligger och slöar på ägorna hos svärfars.
Det ryktas om orm, och nog dräller det säkert omkring nån hemsk björn där i övre Kågedalen också...
Jag passar på nu när man verkar bli förlåten;
JAG HATAR DJUR!

Kulturell transvestit.

Det är för lite kultur här, så för att jämna ut balansen görs nu en tolkning av en känd sagofigur.

Alfons Åberg har blivit stor, säkert mer än 30.

Dessutom har han genomgått könsbyte och blivit Mamma.

Någon höjer nu på ögonbrynen. Så får man inte skriva!

Alfons och Bamse är ju liksom heliga. Men lugn, hav förtröstan.

Inget har egentligen förändrats, det är bra yta.

Alfons har fortfarande svårt att somna. Han är tidsoptimist ända ut i de korta fötterna och ska bara. Jämt ska han bara!

Dessutom är han mörkrädd, lite feg, tömmer hela kakburken när de andra spelar kort samt får de bästa svaren av sin låtsaskompis.

Kulturen är högst närvarande, även där du minst anar det.

Hipp, hipp hippa!

Helgen bjöd på ett sällan skådat väder och aktiviteter som fick Midsommarafton att blekna - trots att det också var trevligt!

Den sedan länge planerade möhippan gick av stapeln i torsdags och som arrangör kan Mamman inte annat än vara stolt.

Över vädret.

Över den totala överraskningen.

Över alla som gjort god mat.

Över inställning och humör.

Över krigsglädjen.

Över den fina stugan.

Över dryckesintaget.

Över det mesta!

Utom kanske att magen har varit paj sen i onsdags... Men det kostar att ligga på topp.

Foto: Elin Wiklund

Schas!

Bitterhet kan vara riktigt roligt. Om man typ är Robert Gustavsson eller Mia Skäringer. På oss vanliga dödliga är det sällan klädsamt, rent av oattraktivt. Ändå är det så lätt att trilla dit.
Ofta.
Efter en förmiddag från hell med sönerna på Konsumbutik där vi nog numera är portade (tur att det inte var på Maxi), skrikandes i bil och med sprängade huvudvärk dök den upp.
Bitterhetens fula nuna.
Helt plötsligt kändes 30 mil på cykel som en jä-la walk in the park- han som cyklar Vättern runt behöver ju bara lida i typ 15 timmar (och det har han dessutom valt själv och betalat pengar för!?) medan en stackars Mamma ska genomlida hela fredag, lördag och söndag med de två huliganerna. Och i spöregn. Och ingen har diskat. Eller klippt gräset.
Är det så här det ska vara?
Va?
Nej, det är inte det minsta snyggt.
Schas Bitterheten, schas!!!
Gläds åt att din bakdel kommer att kännas. Som vanligt. Hela helgen.

Vad är du inte bitter över i helgen?

Ja, vad säger man?
Varför ska man köpa något dyrt från Ryssland om man kan få det gratis från Norrbotten?
Klungan är klockrent konstiga, det är så svårt att det blir roligt och tragiskt på samma gång.
Vad tycker du om Ingen bor i skogen ?

Mallis i bilder.