Kvalitetsmusik.

Snälla mamma, spela den med "fetare fläsk"...

Frågor utan svar.

Prinsens fina kompis är hemma hos oss.
Han tittar på barrinstallationen som står i vårt vardagsrum.
-Varför har ni tagit in granen REDAN?
FinaPappan svarar:
-Vi ska åka på semester just efter julafton, så vi vill hinna ha granen inne ett tag.
-Ska ni på semester?
-Ja.
-Till Gotland??
Pappan ser förvånad ut:
-Näe? Vi ska åka till Kanarieöarna...
- Meh!? När ska ni åka till Gotland då???

Ja. Det kan man undra.
När ska vi ta oss till Gotland egentligen?

Söndagskontot.

Söndag.
Denna veckans vilodag som präglas av sovmorgon, härlig brunch med familj och goda vänner och ett allmänt välbefinnande för att samla kraft inför den kommande arbetsveckan och som i dag sammanfaller med all den julstämning som 4:e advent bringar.

Eller just det ja - det där måste tillhöra Premiumkontot.
I gratisversionen vaknar barn tidigt, missövda efter en orolig natt då läggning inföll allt för sent och kvällsmaten bestod av överdos av skumtomtar och julmust. De missövda barnen är gnälliga och osams långt innan julkalendern ska visas på tv och Mamman är sur och bidrar icket till julefriden genom att bli lagomt ilsk när sonen häller ut den varma chokladen över köksgolvet.

Men sen.
När chokladen inte rinner mer och jag har sagt förlåt till sonen kommer jag i håg det.
Att vi faktiskt ska vara nöjda med vårt gratiskonto.
Tittar på maken och tänker att "det var ju tur att golvet inte redan var skurat", och att vi får vara glada över att vi inte har det värst. Just nu känns det som att sjukdomar och olycka drabbar så många runt om kring, det känns orättvist och ofattbart.

Tänker på er alla och önskar att ni också fick lägga er energi på oviktiga saker som spilld choklad.
Och önskar alla en fin 4 advent.

Medelålders medelmåtta med måtta, tack.

Medelåldern.
Medelsnittet.
Är det den här?
När man liksom är mitt mellan nåt.
Typ tillräckligt ung för att ha en cool frisyr - men är gråhårig?
Finnig tonårshy med rynkor?
Blande de yngre på jobbet - men en av de tröttaste?
Spinkig överdel med sladdrig underdel?

Just idag känns det under medel.

Nattliv.

Vad är en dröm egentligen?
Googlar runt för att hitta svar, men den enda källan som känns pålitlig verkar vara en professor Åkerstedt -om man inte vill dra fram den gamle Freud, vilket jag inte riktigt hade tid till.

Hur som helst verkar de flesta vara eniga om att drömmar är ett psykiskt tillstånd under REM-sömnen, då hjärnan bearbetar de intryck som den bombarderats med under vår vakna tid.
Jag börjar vara lätt orolig för vad min hjärna tar för intryck...
Inte blev det bättre när jag läste
Vissa forskare liknar våra drömmar vid en psykisk sjukdom då vi hallucinerar och ser bilder som är totalt meningslösa och osammanhängande. Samtidigt är vi inte i stånd att bedöma rimligheten i det vi ser, utan sväljer budskapet och försöker sedan i vaket tillstånd ge bilderna en mening. Drömmar anses idag vara en biprodukt av själva konsolideringen av långtidsminnet.

Psyko.
Ja, efter natten mot lördag är jag böjd att hålla med:
Drömmen innehöll till en början några elever och en kollega. (Föga förvånande)
Efter ett tag blev kollegan trött på en av eleverna. (Inte heller särskilt förvånande)
Hittills klar bearbetning av dagens intryck.
Men sen.
Kollegan gör sig av med eleven på ett icke konventionellt sätt, jag är jagad/instängd på någon form av galet sjukhus med gula väggar och jag lyckas fly med Björn Ferry som ingår i ett mystiskt folk som kan flyga och vi hamnar i ett stor fjällstuga med högt i tak. Där är vi också jagade och vi kikar ut genom en fönsterglugg, innan vi sitter framför en scen och tittar på någon form av uppträdande och Björn Ferry frågar om vi inte ska inleda en affär och jag blir galen och talar om för honom att han faktiskt har fru och en nyfödd bebis hemma, bara för att inse att det inte är Björn Ferry - det är Mikael Tornving!?

Psykisk sjukdom.
Kommande natt var inte fullt så dramatisk, men den innehöll i alla fall en elev som jag jagade samtidigt som jag försökte dela en redan superliten sak i ännu mindre delar.

Vad kommer hända i natt?

Inget viktigt förrän nu...

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Det är inte bara Johanna som kan...

Är det bara dålig musiksmak?
Eller kan det skyllas på att Pappsen och maken gärna visslar?
Eller på att den ena låten spelades som uppvärmning vid den härliga halvmaran?
Nåt måste det finnas att skylla på - varför skulle jag annars fastnat för dessa två visselplågor?

Bara att vänja sig...

Leo har ringt till en kompis.
-Mamma, nu får du skynda dig att klä på dig innan han kommer!!!
-Ja, ja..

Det går en stund.
-Men, Mamma - han kommer ju snart! Men om du inte hinner klä på dig ska jag försöka se till att han inte tittar på dig...
-Tror du han kommer att han kommer må dåligt om han ser mig i morgonrock?
-Nej - men det är ju PINSAMT FÖR MIG!!!

Som räven skulle ha sagt.

Surt.
Surt ute, surt inne, surt i hjärta och sinne.
Veckan har varit sådan.
Och har det inte varit surt, så har det varit täppt.
Täbbt i däsan.
Men nu är det helg, och tänk vad lite färg och flärd kan göra...

Helt plötsligt har Mamman sovit några extra timmar, fått håret färgat och humöret boostat av feel good bio. Och några magrutor kan göra vem som helst glad, och det gör inte så mycket att det regnar och tänk vilken mysig Mamma man kan vara om man kryper ned under en filt framför brasan och myyyser med sin Fina familj.
Tänk...
Synd bara att det är midnatt och Fina familjen har flytt huset för att Mamman har varit som rönnbär hela veckan, och vissta kan man förstå dem och i morgon regnar det säkert igen och Mamman är otränad och har dålig hy.

Surt, sa räven.

Bortom all sans och förväntan.

Det var långt i från optimal uppladdning.
Det var veckor av träningsuppehåll, förkylning och huvudvärk.
Det var överdosering av piller och gel.
Nattliga hostattaker och en reskamrat som var kall och stel.
Det var en värdelös starttid efter en hel dags vånda och pastaladdning.
Fantastiskt väder och kunglig startplats.
Det var sista startgrupp och Bajamajakö.
Adrenalin och kilometertid,
förlorad satellitkontakt i tunnel.
Men inget tunnelseende.
För allt överträffade förväntningarna.
Det var dryga 2 mil av ren urkraft.
Det var ben som bar och pump som hängde med.
Onda fötter och njutning på samma gång.
Aldrig har 1 tim och 52 min varit längre. Eller bättre. Eller mer beroendeframkallande.
Bästa drogen håller i sig länge, både som rus och som träningsvärk!
Just DO it!

Scary movie - En Mammas vardag.

Nattningen från hell övergick i svettig sömn och en morgon värdig en rättegång i Krigsdomstolen i Haag. Denna främst gällande huruvida 7-åringen hade lovat sin mor att ta vindbyxor i stället för de obligatoriska (grå) mjukisbyxorna eller inte, då dagen skulle spenderas på det lokala bergsmassivet...

Lillebror, som hade gjort en kort natt, var inte heller sen att dra sitt strå till stacken (- men ville INTE till Stackens förskola) och en mors tålamod var redan  töjt bortom viss gräns vid ankomsten till arbetet - bara för att upptäcka att distriktsmästerskapen i nejsägande tydligen gått av stapeln samtidigt som talangjakten "10 sätt att rymma i en skog".

Dagen flyter dock på, men intrigen tätnar och vid middagstid utspelar sig en 30 min lång episod av gallskrik då Lillebror för sitt liv inte tänker ha på sig några kläder, och den petiga Mamman helst vill slippa inmundiga blodpudding garnerad med lingonsylt och snorre.

-Men hur petig får man vara? undrar den unge herrn, som tillslut kapitulerar och äter tillräckligt för att orka dra igång striden om att gult linne med tillhörande shorts a la Brasilien (VM -06) samt sandaler är en passande outfit för Finaste Farmors 70-årskalas.

Det var en fungerande klädsel, och inget gick sönder på kalaset.
Det som inte var en fungerade strategi var uppställningen tårta+läsk+trött Mamma+barn som ska läggas.

Det var inte vackert.
Det känns inte bra.
I morgon är en ny dag - men jag kan fortfarande inte riktigt känna mig till freds med den ständiga väntan. I morgon, då blir det bättre. Till helgen kanske? Inte det. Nästa år kanske? När dom är större? Tonåringar? Knappast.
Vad tusan är det som är värt att vänta på?

Misströstan vs Förundran.

Har i dag misströstat lite.
Över vädret, det ofrånkomliga faktum att det blir kallt nu.
Över långdragna förkylningar, både hos barn och vuxna samt i ett längre perspektiv den stress som uteblivna träningspass och eventuella vab-dagar skapar.
Över barn som är osams, högljudda och kladdiga.
Över make som ska jobba borta i veckan, över ensamma läggningskrig och tålamodsprövande middagshärdsmältor.

Har dock också fått tillfällen att förundras.
Över vad folk köper på en loppis, och vad de inte tycker är något att dra hem.
Över hur mycket röda äpplen fascinerar, och hur mosiga de kan bli på en uppfart.
Över hur mycket ost man kan trycka i sig utan att bli äcklad och över hur snabbt två überspeedade barn trots allt kan somna.
Över hur mycket det är värt att åtminstone slippa jobbångest på söndagar mitt i all misströstan.
Förunderligt hur mycket det betyder att trivas på jobbet!

Så... undrar vem som vann - Misströstan eller Förundret?

Snorunge.

Någon vis har sagt
Fyll inte livet med dagar,
fyll dagarna med liv!

Så sant.
Och ibland så outhärdligt.
Det finns dagar som jag bara vill ska ta slut.
(Läs: typ igår.)
Då jag verkligen känner mig som en otacksam snorunge.
Gnällig. Bortskämd.
Då jag, trots att jag har världens bästa jobb, önskar att dagen ska ta slut.
Eller då jag bara längtar efter att sönerna (älskar dem båda högt) ska gå och lägga sig.
Eller växa upp. Flytta hemifrån.
Då jag ser på min fina familj, världens bästa Pappa och Prinsar
- och allt jag kan tänka på är att jag vill vara i fred.
Låt mig få vara själv!
Låt dagen gå.
Så att livet kan komma.
För visst måste det finnas någon annan mening än fredagsmys a'la Pedro Almodovar?

Men det var i går.
Idag är jag bortskämd med ben som bär i 2 mil, en matig fest och 3 äppelkakor i ugnen.
Vad vill du bli bortskämd med?

Skarpt rolig?

Ämnet har berörts tidigare i denna blogg.
Bitterhet.
Vid sökningar på ordet bitter kommer det fram synonymer som skarp, besk, nedstämd och hatisk.
Hmm, kul ord.
Kan förstå varför det är fult att vara bitter.
Det är inget man vill vara;
En hatisk småbarnsmorsa.
En besk fru.
En nedstämd kamrat.
En bitter kärring.

Nej, akta dig för att vara bitter!

Men så kommer de där stunderna.
Då man verkligen är en sån.
Skarp, besk, nedstämd och hatisk.

Det känns då fantastiskt skönt att komma i håg en gammal bekant som jag mötte på festival nyligen.
Han sa:
-Jag brukar läsa din blogg!
Jag sa:
-Ok, oj då...
Han sken som en sol då han sa:
-Den är så bitter! Så jälva rolig!

Så idag är jag roligt besk och skarp!

It's a war out there.

Drosophila melanogaster.
Vackert namn på det som för tillfället driver mig till vansinne.
Bananflugor.
Från "ingenstans" dyker de upp och är bara såå irriterande, och hur mycket man än jagar dem så verkar det alltid finnas några stycken kvar. Älgjakten, släng dig i väggen, här snackar vi krig!

Jakten har nu trappats upp och jag är villig att redovisa den 3stegsmodell som används i Midsommarhuset. Med utgångspunkten att de uppenbara krigsskådeplatserna redan är eliminerade (sataMajs-påsen, fruktskålar, halvätna filtallrikar etc) pågår jakten i 3 nivåer:

Den förebyggande jakten.
Diskmedel, klorin och kokande vatten hälls ner i avloppet.

Fälljakten, passiv jakt.
Strategiskt utplacerade fällor med vitvinsvinäger, vatten och en droppe diskmedel.

Attackjakt.
Eliminerar objektet med dammsugarslangen.

Varsågod, denna 3stegsmodell är fri för allmänheten att använda. (Med risk för att Ica Maxi kommer sälja slut på vinäger funkar även rosé eller vitt vin, enligt andra jägare.)

Hmm, kanske är det som Mannen i mitt liv säger som svar på frågan Men ser du dom inte!!?????
-Ja, men jag tar dem inte som ett personligt nederlag!

Lärdomar.

I dag har jag lärt mig följande:
Jag blir trött i benen av att cykla ett marathon. (Att komma i håg den dag jag skulle få för mig att jag vill SPRINGA ett...)
Halva reapriset betyder att man MÅSTE köpa.
Rödbetor med getost och nötter är förbollat gott. (Att komma ihåg nästa gång jag väljer att äta fil när jag är ensam.)
Min symaskin kan sy genom vaxduk och presentsnöre. (Men den är less på att endast sy vit raksöm.)
NYTTIGA, hemgjorda "kex" är mycket goda. (Om man är en undulat.)
Jag har världens bästa Lillasyster. (Nästa gång kan jag väl få följa på Take That?)
Mammor är bäst hemma. (Friska.)

Om jag ska gå och lägga mig ska jag stänga av datorn. (Inte surfa på tapetsidor.)
Vad har du lärt dig idag?

Affirmation.

Ja, den kan vara allt för smörig.
Allt för mycket 90-tal.
Men ibland måste jag komma ihåg vissa saker.
Då är den oslagbar.
Idag är en sån dag.

I believe the sun should never set upon an argument
I believe we place our happiness in other people's hands
I believe that junk food tastes so good because it's bad for you
I believe your parents did the best job they knew how to do
I believe that beauty magazines promote low self esteem
I believe I'm loved when I'm completely by myself alone

I believe in Karma what you give is what you get returned
I believe you can't appreciate real love 'til you've been burned
I believe the grass is no more greener on the other side
I believe you don't know what you've got until you say goodbye

I believe you can't control or choose your sexuality
I believe that trust is more important than monogamy
I believe your most attractive features are your heart and soul
I believe that family is worth more than money or gold
I believe the struggle for financial freedom is unfair
I believe the only ones who disagree are millionaires

I believe forgiveness is the key to your unhappiness
I believe that wedded bliss negates the need to be undressed
I believe that God does not endorse tv evangelists
I believe in love surviving death into eternity

Omvänd psykologi.

Jag skulle kunna gnälla.
Jo, för det är jag bra på.
Jag skulle kunna gnälla om snoriga barn barn som slåss 07-21, som inte vill gå och lägga sig eller cykla eller sitta still vid matbordet eller göra vad som helst som deras Mamma vill.
Eller om ohygieniskt hus, håriga ben, halvdöda fåglar på altanen eller bananflugor.
Jag skulle kunna dra en harang om en odefinierad knäskada som gör att frustration och midjemått växer i takt med icke avverkade kilometrar.

Allt det, och mycket mer därtill skulle jag kunna gnälla om.
För det känns inte toppen just nu.
MEN.
Det har ju hittills inte funkat...
Så idag väljer jag att inte gnälla, utan fokuserar på det som är bra!

Jag skulle då kunna berätta om tillfällen av fantastisk samhörighet;
ett besök av finaste Maj,
en drinkbuffé med snyggaste Cougars,
en festkväll med härliga Umeåvibbar och 98feeling,
en kopp chai med bästa Vickan
eller en flaska rosé på Slåttervägen med de 2 äldsta och bästa.

Jag skulle kunna hylla vädret,
att barnen inte behöver ligga på den numera öppna barnavdelningen
eller världens bästa mor- och farföräldrar som kan ta över när en Mamma inte orkar.

Jag skulle kunna berätta om all god mat som Lina förser oss med, att vi har världens bästa grannar eller att det nu bara är en ynka arbetsdag kvar innan han med stort H får semester.

Dessutom skiner solen idag med, det är rea på stan och jag ska få äta lunch med bästaste Broman-
vad är väl en tennisarmbåge mot det?

Gummsjuk.

Den här veckan har bjudit på allehanda spektakel som man tydligen ska genomleva som Mamma. Fina Pappan har ännu inte semester, och jag vill påstå att jag faktiskt inte heller har det. För mig innebär inte semster ett ständigt tjatande och gnatande mellan syskonbråk, friidrott, gaffelskador och utspilld yoghurt. Tack gode Väderperson för att solen i alla fall har värmt själ och hjärta!

Förutom att jag är en tjatig otacksam elak Mamma har jag tydligen också gått och blivit gummsjuk. Jo, det verkar vara sant. Måste nog lägga in mig på avvänjning efter att han följt sonen och tittat på Eric Saade med tillhörande dansare. (Kanske lyssnade jag lite också)
I tisdags kunde man (eller kvinna) ju dessutom njuta av dessa två på bästa sändningstid.
Men här kan man väl i alla fall få skylla på att det är en bra låt??!!

Sentimental & Tacksam.

Har en svaghet för sammanfattningar. När ett år, en termin eller en resa tar slut kommer lusten att gotta ner sig i det som varit, hitta röda trådar och gruppera i teman...
Top down perspektiv. Eller blir det bottom up?

Vårterminen sjunger på sista versen och sentimentaliteten osar.
Det finns så många tåtar att dra i.
Jämfört med vt 2010 är årets dito något helt annat. De tårar som har runnit i år har varit så få, och i de flesta fall orsakade av glädje. Det jobb som för ett år sedan tyckes leda rätt ner i graven har tagit en mycket trevligare väg, och jag är glad över att jag vågade svänga.

Glad, och framför allt Tacksam.
Tacksam att jag fick möta två fina kommunkvinnor på K, som varken dömde eller bedömde.

Tacksam för att rektor Hanna (kanske i brist på annat?) var modig för oss båda;
Hon visste inte vad hon fick, jag visste inte om eller vad jag kunde. Tack för att du trodde!

Tacksam mot alla fina och duktiga kollegor, som trots vikarietrötthet tog emot en ganska tilltufsad själ med öppna armar och sinne. Tack för allt ni lär mig och alla skratt ni ger!

Tack också till alla som stod kvar när det var svart och grinigt.
Som vanligt, stort tack till världens finaste make och pappa för att du är den du är - oavsett vem jag är för dagen.

Snabblärd.

Lillebror har redan lärt sig att skylla i från sig:

-Vem är det som har rivit sönder det här tyget på soffan?
-(Blixtsnabbt) Inas bäbis!!!

Ja. Det känns mycket troligt att det var grannens minikille som har vaknat upp från sin slummer, krypit ur Babybjörnselen för att mirakulöst förflytta sig hem till grannen och där riva sönder en soffa, för att sedan försvinna hem lika mirakulöst....

Guld i mund.

Säga vad man vill om vår 7-åring, men man måste ju ge honom cred för hans uttryck. Hans somaliska fötter verkar ha blivit befriade från strumpor och skor och gått in någon slags Ernst-symbios...
I morse ville han visa sin mor den bakgrund som han konstruerat till ett av Legoskeppen.
-Så fint! Men hur kom du på det där??
-Ja mamma, jag tänkte att jag ville ha lite..."Egyptenkänsla"!

Vidare cyklar vi till skolan varpå han tar in naturen till fullo:
-Titta! Hundspillning!

Riktad reklam.

Så här gör försvarsmakten för att rekrytera nya medarbetare.
Antar att de önskar sig personal som är snabbtänka problemlösare som kan arbeta under press och ignorera störande yttre stimuli.
Varför skriver de då inte Har du småbarn?
För det är ju det som krävs.
För att man ska vara van att vakna upp 05.35 till en terroristattack, snabbtänkt minimera skadorna, inta föda och samtidigt försöka få en koll på världsläget och sanera en vattenkatastrof. Utan att man hinner blinka kastas man vidare in i konfliktlösning gällande världsvaluta och sanitära olägenheter, innan man avvärjer jordskalv.
Och detta gör man på volontärbasis vid sidan om sin huvudnäring...

Fortfarande och med ett svar.

Det är i dag nästan exakt ett år sedan.
Sedan jag berörde den för första gången.
Låten som var en av få ljusglimtar skitåret 2010.
Trots att det har gått ett helt år tycker jag fortfarande att den är bäst.
Söderspelad i alla radiokanaler, det må hända.
Trots det skruvar jag upp volymen och ler med hela ansiktet.
Den kan göra min dag.

Nu har dessutom vad jag antar vara en replik dykt upp.
Också grymt bra.
Hon verkar lite sne på honom,
men ingen är gladare än jag.
Den enes död, den andres bröd.
Deras uppbrott - ljuv musik.

Mot alla odds.

Eller ska man säga oddsen emot sig?
Det går ju aldrig att göra rätt.
Trots att jag lagt alla mina ambitioner och matvärderingar åt sidan och serverar rostat bröd till frukost.
Trots att jag har tvättat på natten och köpt 3 par grå mjukisbyxor för att det ska finnas några rena.
Trots att jag stiger upp kl 06.10 även när jag börjar jobba 4 timmar senare, och varesig jag färdas med bil eller med cykel. Trots mutor, hot och Jesper Jä-la Juul.
Trots alla dessa förberedelser.
Så är jag dum.
Knäppaste Mamman.
Sen till skola.
Sen till jobbet.
Vem vill sätta pengar på att det upprepas i morgon?

Våren i bilder.

Long time no see, kan tyckas.
Men det är ju så här på våren:
Mycket som händer, mycket som vill bli gjort och som måste göras.
Här kommer ett urval av våren i bilder:
(Tips på ett bättre sätt att infoga bilder i blogger mottages tacksamt!)

Grattis Lillebror 3 år!



Möhippa

Maria Montazami style.





Pysselprojekt: Lamprenovering

Storkillen imiterar Erik Saade och fyller 7 år.





Herr och Fru på fint marsbröllop.



Trendbrott.

Vet inte vad som har hänt mig.
Normalt sett känns allt så här:

Men den senaste tiden (kanske är det bara de senaste dagarna?)
har jag kunnat notera ett oroväckande trendbrott;
Kommer på mig själv med att bli lycklig och tacksam över skitsaker!
Som att få äta frukost ensam när Mannen tagit barnen till förskolor.
Eller att det är så fantastiskt att kunna cykla på asfalt,
och att sopade cykelbanor är helt underbart.
Eller när jag blir tårögd för att en elev äter palt i matsalen och att en annan nästan lyfte en hand.
Eller när jag längtar efter en löprunda med en kär vän.
Eller påskliljor. Tulpaner.

Vem är jag och vad har hänt med den gamla vanliga, bittra?
(Lugn, i morgon är en ny dag ;)

Här kan du läsa fler fantastiska Bittra serier!

Något som irriterar.

Det finns en mängd saker som irriterar mig,
men i dag fokuserar jag på människor som inte fattat att det inte blir grön gubbe/ grönt ljus för cykel snabbare för att man trycker upprepade gånger på knappen...
Pipp--- Pipp---Pipp---Pipp

Ge upp eller vänta!

Förspel och efterbörd.

Nej, det kommer inte att handla om kroppsensationer obehagliga för känsliga läsare.
Det är mer en metafor.
Om ett mönster, somäven tidigare berörts men numera känns som en fastslagen sanning.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana.
Flera gånger då?
Typ alltid?
Ovana?
Svårt att lära gamla hundar sitta?

För så här är det:
Älskar resor.
Fester.
Evenemang.
Renovering.
Bäbisar.
Hatar dock förspelet; packandet, städandet, spacklandet, tejpandet (jo - både vid fest och renovering ;) kroppsnojan, oron, ältandet och stressen.
Mitt i är det bra.
Då är det kul, energigivande, bekräftelse eller gulligt.

Sen får det gärna vara över.
För efterbörden suger den med;
baksmällan, uppackandet, sura termosar, hemresa, trötta barn, skitiga kläder, väskor som bara står och flinar mitt i hallen, rengöra penslar, svettas/gråta/skratta, städa och tvätta lite till.

Jag vill bara ha mitten. Inga kanter. Inget före, inget efter.
Bara krämen mitt i bullen.
Går det bra?

Pausknappen?

Var sitter den?
Pausknappen.
Bromsen.
Som jag känner att jag behöver just nu, men har så svårt att hitta. Och om jag hittar den så vet jag inte om jag kommer hitta nåt bra tillfälle att trycka på den - för när skulle det vara?
När ska jag hinna bromsa?
När jag lagar mat, tvättar, fixar galonbyxor, går på bröllop, ringer en vän, gläds över asfalt, trivs på jobbet, möts av gällskrik redan när jag kommer in på uppfarten eller då det är tre personal borta?
Eller när magen börjar krångla, munsåret dyker upp och vikten skenar?
Fasen vilken bräcklig varelse jag ändå är...

Sluta sitt vid datorn, då människa!
Ok då...

Oslagbar motivering.

Lillebror säger:
-Mamma, du inte hämta mig på gagis!
-Nähä, vem ska hämta dig då?
-Min falmol!
-Varför ska farmor hämta dig?
-Föl att henne lukta gott!

Hur svårt kan det va?

Hur fel kan det bli?
Hur många misstag kan en människa (förlåt, en mamma - vet inte säkert om de fortfarande räknas in i kategorin människor?) begå under en ynka timme?
Jag pratar om arla morgonstund. Som i detta hem inte har guld i mund.
Här är saker som kan vara mitt fel en helt vanlig morgon:
(Och då har jag ju bortsett från allt det uppenbara som att jag inte har tvättat rätt kläder, bakat limpa, köpt rätt frukt, satt fast skorna på rätt sätt på overallen etc...)
Det är för kallt. (Hur kan man tvinga ett barn att ha långkalsonger?)
Det är för tidigt.
Det är fel snö ute. (!?)
Det står inget intressant i tidningen. (Ta det med Gudfarsan är du gullig...)
Jag kan inte knyta rätt snara till en Playmogubbe som ska hängas.
Jag har förflyttat en ramp till Lillebrors rum.
Det är fel fordon. (Om vi går är det fruktansvärt, om vi kör bil vills det promeras...)

Och listan kan göras lååång. För när jag tror att jag har curlat och förberett och preparerat tillräckligt så kommer det något nytt. Som är fel. För annars vore det ju inte som vanligt. Och det är ju läskigt...
Och hela tiden rullar denna på repeat

Perfekt av Rosa.

Mammans nya theme song går i Rosa ;)
Hur fantastisk är inte textraden "You're so mean, when you talk about yourself, you were wrong"?
Håll till godo, hoppas att ni kan ta till er budskapet på samma sätt som jag ska försöka göra!


Made a wrong turn, once or twice
Dug my way out, blood and fire
Bad decisions, that's alright
Welcome to my silly life


Mistreated, misplaced, misunderstood
Miss 'No way, it's all good', it didn't slow me down
Mistaken, always second guessing, underestimated
Look, I'm still around

Pretty pretty please, don't you ever ever feel
Like you're less than f*ckin' perfect
Pretty pretty please, if you ever ever feel like you're nothing
You're f*ckin' perfect to me!

You're so mean, when you talk about yourself, you were wrong
Change the voices in your head, make them like you instead
So complicated, look happy, you'll make it!
Filled with so much hatred...such a tired game


It's enough! I've done all I can think of
Chased down all my demons, I've seen you do the same

Oh, pretty pretty please, don't you ever ever feel
Like you're less than f*ckin' perfect
Pretty pretty please, if you ever ever feel like you're nothing
You're f*ckin' perfect to me


[ From: http://www.metrolyrics.com/fuckin-perfect-lyrics-pink.html ]
http://www.addthis.com/bookmark.php?v=250&pub=metroleap

BVSA.

MAMMA - JAG SKA SÄLJA DIG OM DU FORTSÄTTER VARA SÅ HÄR DUM!

Ja, grabben - det skulle kanske inte vara så illa!? Jag skulle kunna tänka mig en köpare med gott om pengar, central lgh och lämpligt temperament.
Fast det är klart, det kanske inte finns så många potentiella köpare?


Bättre beg objekt säljes. Fungerar oftast. Något trög vid kyla och på morgonen.
Något sliten fasad, kan behöva en upprustning.
Exteriör och interiör är inte riktigt kompatibla, men interiören genomgår för tillfället en renovering där köparen kan vara med och påverka.
Säljes till händig person med tålamod.
Billigare vid snabb affär.

Kärlek och logistik.

Antar att ni kanske har anat det.
Hintarna har ju funnits.
Nu är det out in the open:
För tillfället älskar jag mitt jobb.
Jag tycker om att gå dit, tycker om barnen, tycker om de vuxna och den verksamhet vi har.
Tycker om känslan av att kunna jobba, av att slippa önskan att bli överkörd av en bil eller bryta benet bara för att få slippa gå dit.
Det enda som stör är logistiken.
Det är inte långt. Man kan cykla. Man kan ta buss.
Och ja, jag har jobbat betydligt längre bort.
Och man får ju tänka på de som bor i Stockholmsområdet. (Om man vill)
Men just nu blir jag bara galen av att pussla med bilar och skjuts och hämtning och motorvärmare och att det alltid är så förbollat kallt och att det inte alls är min grej att cykla under istiden.
Kärleken är som logistiken. Inte alltid självklar.

Baksmälla.

I går strålande sol, lagom temp och nypistad slalombacke tillsammans med familj och härliga nyfunna jobbarkompisar. Då chef Ramsay fick spendera kvällen med magsmärtor blev det i stället hemmagjord pizza och lovley hemmahäng framför Klungan med Sportchefen och Flarkenfavoriten.
Fantastiska lördag!
Idag är det söndag.
Och pendeln svänger fort.
Solen skiner fortfarande, men det är lite för kallt, och Lillebror har feber för 375:e gången i rad och hemma är det skitigt och dammigt och Mamman vill tvätta allt och marinera huset i Klorin och visst f-n kan man väl få EN jobbarvecka utan vab?
Sur och tvär. Inte till sin fördel.
Hur är din söndag?

Vab med skämslåtar.

När man vabar med den större kan man upptäcka vissa saker, t ex hur många målarbilder med Star Wars tema det finns att skriva ut på internet. I dag återupptäcktes dessutom ett antal skämslåtar som Mamman bränt in på en cd EFTER Electric Banana Band. Bara det!?
Bjuder er härmed från skämslåtarna all time high från typ 2003:



Kan inte låta bli att älska textraden:
Jag ska försöka förtränga doften av ditt hår



Ja, vad ska man säga?
Lite fin video i alla fall?



Någon mer som av någon anledning tänker på Fam Andersson-Jonsson när denna spelas???


Ja, ibland ska man låta skämslåtarna komma ut ur garderoben!
Vilken är din?

Flera Friska Frukter.

Frånstötande frustration försvinner fort.
Fantastiska friställda fredag.
Föga förväntad framgång fastställd.
Fru Fröken faktiskt färdig!
Förmodad fullärd? Fantasi.
Förlösande.

Outside the box.

Lillebror har varit på vårdcentralen för 3-årsbesiktning.
Där fick han visa att han både behärskar språket, vet hur mamma vill ha det och har förmågan att tänka utanför boxen...

Distriktsköterskan:
-Fabian, var ska man ha mössan?
Lillebror:
-I hallen!
Disktriktsköterskan, som har tänkt sig att han ska säga på huvudet, provar igen:
-Men var har Pappa mössan då?
Lillebror:
-Där uppe!

Självklart ska man ha mössan i hallen, och Pappa lägger sin mössa uppe på hatthyllan.
Vad tror de egentligen på BVC?

Ordlista för en 3-åring.

I dag fyller han 3 år.
Lillebror, yrvädret, den snabbe, den glade, den bestämde terroristen.
När han fyllde 2 trodde jag att vi skulle måsta söka logoped. Inte ett vettigt ord kom från det barnets mun. Ett år senare är han aldrig tyst. Dessutom känns det som om han har en något egen språkanvändning.
Om det ska kallas effektivitet eller lathet ligger i betraktarens öga/öra, men vår 3-åring kan använda samma ord i flera olika syften.
Just nu är det Pannkaka som gäller.
Nedan redovisas olika användningsområden för ordet Pannkaka.

Det självklara:
-Vad vill du ha till middag?
-Pannkaka!

Som en hälsningsfras:
-Hejdå Molmol Pannkaka!

Som en interjektion:
-Dumma Leo Pannkaka!

Som svordom:
-Pannkaka Bajskolv!

Som bus:
Elsa å mäj, bala leka Pannkaka!

Och ja. Pannkaka kan utbytas mot det andra favoritordet:
Bajskolv.

Grattis fina, lilla Pannkaka!

F-müsli.

Fula facet frustration.
Framkallar fiktiva fasor, fruktansvärt förhållande.
Framtidsutsikten fördunklas, fastfrusen.
Finstilt förlamad, fascistlikt frånstötande.
Fula frustrerade Fru Fröken.
Försvinn.

Plötsligt händer det.

Nej, ingen Trissvinst.
Men det finns så mycket annat som kan kända.
Plötsligt...
...lyckas vi vara på stan hela familjen. I säkert 90 minuter. Utan att ha ihjäl eller sönder något.
...skidar Prinsen på i Vitbergsterrängen som om han aldrig gjort annat.
...känner man att man luktar svett.
...hittar man ett ställe där allt känns bra.
...får Lillebror dålig aptit och börja hitta på egna ord.
...är det inte becksvart kl 15. Varken ute eller i sinne.

Rutten med mantra.

Det hade kunnat vara värre.
Det hade kunnat vara januari 2010.
Det hade kunnat vara magsjuka, längtan och depression.

Det hade kunnat vara värre.

Jag hade kunnat vara missbrukare.
Jag hade kunnat slå mina barn.

Det hade kunnat vara värre.
Mina barn skulle kunna vara handikappade.
Oförmögna att gå eller agera efter egen vilja.

Det hade kunnat vara värre.

Vi hade kunnat bo i typ Afrika.
Eller Ryssland.
Eller...Ja, ni hajar.
Mantrat.
Trots att jag verkligen försöker tänka på mantrat går det inte att undgå att känna sig rätt rutten efter kvällar som denna.
4 timmars bråk.
(Klart jag överdriver, tror faktiskt att ingen bråkade mellan 18.05 - 18.25...)

Antar att det hade kunnat vara värre;
hade ju kunnat vara en rutten alkismorsa i Ukraina som bråkat med sina barn i 5,5 timmar...

Text-nörden har fastnat för den här:

Sträcker upp mina händer
Tror att det här kan vara början på nått stort
Jag står precis på gränsen
Horisonten är nån annans konstruktion

Brukade hata mig själv
Måndag-fredag blev en kedja kring min fot
Men det är nånting ikväll
Som får mig att tro att vi kan gå

Genom eld
Bara för i kväll
Håll den tänd
Vi kan gå I eld

More lyrics: http://www.lyricsmode.com/lyrics/o/oskar_linnros/#share

Inte som då, men ändå - part II.

Det borde vara slut med tårdrypande tillbakablickar nu va?
Bara en till, lovar!
I syfte att belysa eventuella förändringar måste en kvalitativ fenomenografisk jämförande studie genomföras... Sen är det slutältat.

Årets första skolvecka är över.
I fjol vid den här tiden blev det inga mer veckor.
Allt som blev var salta droppar på kinder som tillhörde en människa utan skal.
Så mycket som gjorde ont.
Så mycket som inte ville, inte kunde, inte orkade.
Men gjorde i alla fall.
Det var så svart. Det var så många timmars sömn.

I går skymtade solen.
På jobbet var det varm. Det fanns skratt och uppskattning.
Även om skalet är tjockare finns tvivlen och hjärnspökena kvar.
När man "vet" att andra tycker, när man hoppas att de inte gör och man önskar att någon sa något.
I går rann bara en salt droppe på kinden, och den rann för att människan innanför det tunna skalet hade fått en fin mening på det sociala mediet.

Inget är som då, men ändå tvingar jag mig att se tillbaka för att få känna känslan av att det kanske aldrig mer ska vara som då.

Mera namnproblem.

Det ringer telefonförsäljare.
Lillebror: Mamma, vem du plata med?
Jag: Det var en som hette Robert.
Lillebror: Lågel? (Roger, grannen)
Jag: Nej, ROBERT.
Lillebror: Jaha! Hood?

Mmm..

Inte som då, men ändå.

Det var ett år sedan sist. Han med stort H ska vara i utlandet en vecka, och för ett år sedan var det i det närmaste katastrofalt. Depression, utmattning, sjukskrivning, magsjuka på alla i familjen och snön den bara vräkte ner.
I år är det lite lugnare. Inget av ovanstående har inträffat. Än. Men så åkte han ju i morse.
Vad jag vill ha sagt är att jag ogillar att han är borta, men jag vet att jag kommer att överleva den här gången. Det visste jag inte i fjol.

Aldrig nöjd?

Trots att tomten var otroligt snäll har det nu blivit nytt år, julpyntet ska ut och ha-begäret modell större slår till med full kraft. Bortskämda varelse. Det här är vad som står högt på önskelistan just nu, antar att vissa bilder har skådats tidigare på denna sida...

En stor bild från den här talangfulla damen, vilken jag vill påstå gick i pararell till den 1-2 där jag undervisade för snart 7 år sedan. ÅÅÅ, så mkt fint!

Lite nya lampor till köket...

En bokhyllevägg...

Och en ny kulör i hallen, helst Lady 5159

These are a few of my favourite things...

Om det beror på den med Facebook ökande insynen i andras liv eller något annat vet jag inte, men det verkar som om julen 2010 för många familjer innebar redkord i sjukstuga. Här är mina favoriter för att må lite bättre 2011.

Silicea Mag & Tarm gel: Om man bortser från priset och känslan av att dricka slem-sand är detta det bästa jag testat mot uppsvälld, stressad, illamående eller halsbrännaframkallande magåkommor.

Friggs Antioxidant: Budgetbrus med god smak och flera vitaminer/mineraler.

Omega-3: Sägs vara bra...

Grönt te i alla former, här en lyxig favorit med gojibär och granatäpple.

Anthon Berg Sea Salt Almond: Lagom mörk choklad, lagomt salt, knapriga mandelbitar och Fair trade - gott för både kropp och själ!

Å så priviligerade.

Det är så fantastiskt att vara lärare. Man får vara ledig så länge. Å vilken lyx man ger sina små barn som får vara hemma med sina föräldrar hela den långa fantastiska julledigheten som ägnas åt sällskapsspel och allmänt skimrande samvaro över generationerna.
Eller så är det något fel på mig.
För det kan väl inte vara något fel på mina barn?
Nåt är det, för det enda som skimrar här är skärvor av den trasiga idyllen.
Jävlar vad man kan vara osams!?
Och hur mycket kan man skrika?
Och hur är det möjligt att man som förälder ska hänga med i svängarna???

Min intelligente, verbale Prins har hyfsade humörsvängningar.
På julafton tänkte jag att det kanske finns hopp ändå, när han fick frågan om vilken som var den bästa julklappen och han svarar:
Det bästa var att alla kunde komma hit!
Men snyft, han är då för fantastisk.
En vecka senare är det Nyårsdagen, familjen har sovit liiite för länge för att inta frukost.
Mamman gör sig till, kokar ägg, skivar melon och dukar upp till Brunch. Som på hotell, ni vet.
Den kloke får då frispel:
JAG MÅSTE JU FÅ VETA OM VI ÄTER FRUKOST ELLER LUNCH!!!!!????

Man ska inte skämta om handikapp. Särskilt inte med mitt yrke. Men visst luktar det autism?