torsdag 28 januari 2010

Överraskad.

Överraskningarnas tid är inte förbi.
Mamman är överraskad över hur trött man kan vara av att göra ingenting alls.
Över hur mycket ångest man kan få av att se kommun-numret på telefonens display, och över hur tung en plogkant kan vara. Överraskad över hur torrt ett ansikte kan bli av för mycket tårar och överraskad över vilka som hör av sig, vilka som ställer upp när allt ställs på sin spets.
Över hur mycket man kan sakna en människa som man har levt med de senaste 12 åren och hur mycket en bukett tulpaner kan värma. Över att det är läskigt att träffa folk och över att affärerna i Piteå inte har öppet på söndagar.
Och över tårarna helt plötsligt verkar ha slutat rinna!

tisdag 26 januari 2010

Ssss.

Sammanställd Sinnestämning/Status:

Sjukskriven, Slutkörd.
Skuld, Skam, Smitare.
Skönt.
Själslig Samarinkur.
Självömkan, Självförebråelse, Självdestruktiv.
(p)Syko?
Serotoninfattig Stressbomb.
Semmelsugen.
Saknar Spanienstationerad.
Socialt Skygg, Skvallerparanoid.

onsdag 20 januari 2010

Brain autobahn.

De senaste två dygnen har Mammans hjärna gått på högvarv.
Och nej, det ska sägas redan nu: den har inte kommit fram till nåt.
Verkar mer gå i cirklar, medsols och motsols, åka in i återvändsgränd och krocka med sig själv på vägen som den trodde ledde ut.

Var det här rätt, jo det var det nog, nej för jag är nog bara lat, och ska jag gråta lite mer, eller ska jag gå ut - vad skulle grannarna säga då och vad ska jag säga till dem, och vad finns det egentligen att säga, nu är det som det är, acceptera, bit ihop, sluta snörvla, lägg dig och vila, far ut och spring, ring en vän, prata inte med någon alla tycker ändå att du är en looser, ja må så vara, det är inte värt det, man ska kunna leva också, önskar att jag blev påkörd, det är lika bra att säga stopp innan det är för sent, oj om jag hade gips och ja - du hör ju själv att du är ett stort jä-la psyko.

måndag 18 januari 2010

Speed reloaded?

En sån där människa som får betalt för att prata med människor sa en gång till Mamman att livet är som att köra buss. (Jo, hon fick nog betalt för att säga det!?) Det kliver av och på människor under resans gång, och alla tar de vägen förbi chauffören. Många säger nåt, och i bästa fall går de och sätter sig och låter chauffören köra sin buss.

Men, ni vet hur det är.
Det kommer alltid nån filur som ska sitta eller halvstå där längst fram också, och ha synpunkter om hur bussen ska köras eller vilken rutt som är den bästa. Har man dessutom lite missflyt sitter nån och skrålar vid barnvagnsplatsen också. Plus nån pensionär som tycker man kör ryckigt. ALLA vet de hur just den här bussen borde köras. Trots att det är jag som är chaufför.

Hon med högskoleutbildningen sa att man måste vara sin egen chaufför.
Ta kommandot över hur ens buss ska köras.
My God, hur jag har misslyckats för tillfället.
Min buss är som rena rama Speed, ni vet den där filmen när Keanu (som då var snygg) ska rädda Sandra från att köra en skenande buss i diket innan den sprängs av en bomb.
Någon säger: gör si, andra säger: vad ska det vara bra för? och själv hatar jag att köra buss.
Vart f-n är Keanu?

lördag 16 januari 2010

Balansräkning.

På pluskontot:
Att man inte bor på Haiti.
Vädret.
Gårdagens gäng på Balzac.
Vännernas nya fina hus.
När Prinsen läser självmant.

På minuskontot:
Förkylning utan bättring.
Mage i uppror.
Tårar.
Ensamstående, heltidsarbetande Mamma i 16 dagar.

Det blev ju fler bra saker än dåliga, varför känns det inte så?

fredag 15 januari 2010

Det var en gång...

Det fanns en gång ett annat liv, med människor som hade vapen av plast. Människorna jagade ett vitt klot, lätt som vinden. Nästan hela tiden jagade de här människorna det vita klotet, och när de inte jagade ägnade de sig åt att skaffa föda eller hitta partners som också tyckte om att jaga det där klotet. Människorna rörde sig enbart inom den egna stammen, på bestämda arenor, i bestämda formationer. Det var inte ovanligt att de bar lika klädedräkter.

Som med de flesta stammar så förändras livet med tiden, och idag finns det många som har glömt. Det var så länge sedan. Men människorna finns kvar, och att för en kväll få återförenas med ett gammal liv kan vara nästan som i en saga!

onsdag 13 januari 2010

Sug.

I dag är Mamman sugen
choklad,
kanelbullar (eller butterbullar),
semlor,
saltlakrits,
torrkakor,
källarfranska,
glass med chokladsås,
kladdkaka,
vin,
nötter,
ost och kex.

Ja, sen var det nog inget mer...

tisdag 12 januari 2010

Jo, jag vet att jag borde.

Jo, jag vet att jag bara borde sätta mig ned och vara innerligt tacksam.

Över att jag har ett jobb att gå till, över att jag hade turen att inte bli varslad. Över att det stod rätt grej på mitt anställningsbevis. Även om det finns de som tycker att det var fel.

Tacksam över att jag har två friska barn med egna viljor och fantastiska förmågor, och en omtänksam kämpe till make. Över att jag har stor familj som stöttar oss i vardag och till fest, och därtill ett gäng härliga vänner som vill umgås med oss.

Tacksam över att ha varit förskonad från personliga tragedier, över att ha levt i en ankdamm hela mitt liv.
Tacksam, tacksam.

Bara så att ni vet att jag vet vad jag borde.

fredag 8 januari 2010

Blott en dag.

Vad är väl en dag?
24 timmar. 1440 minuter.
86 400 sekunder. (, kan det stämma?)
Tillräckligt för en ny människa att födas,
och för en människa att avsluta sin vandring.

Idag var en dag tillräckligt.
En dag, och jag vet att det kommer att bli en lååång vår.

torsdag 7 januari 2010

Väntar på gage.

Vår blivande 6-åring är en teaterapa. En pajas. En talang. Han har en förmåga härma och se detaljer. Han kan på ett imponerande sätt härma både den skånske programledaren i Amigo och säga "Det här är.. .Wild kids - det STORA äventyret" bättre än Ola Linderholm själv.
Han kan underhålla med mono - dialoger där han ömsom pratar skånska och ömsom stockholmska.
Vet att några eventuella läsare nu himlar med ögonen och säger:
Jaha, och vem kan han ha fått det ifrån då?

Men det är inte det som är poängen.
Poängen är att samma talang som kan vara så charmig, nu oftast är rent ut sagt jävligt irriterande. Så fort det blir minsta motgång; äta frukost, ta på sig kläderna, gå ut, gå in, duscha, äta, ta medicin, gå och lägga sig eller till och med saker som man som förälder trodde var kul, ja då spelar den lille aktören ut hela registret. Det är krokodiltårar och galltjut, gärna toppat av ett uttalande i stil med: Jag kommer att dö! eller den effektiva Du hatar mig!

Mamman blir vansinnig, och vill banka teatern ur apan men så får man ju inte göra.
Man är väl så illa tvungen att stå ut och tänka på gaget och biljetterna till den fina logen som han kommer att fixa till sina föräldrar när han jobbar på Dramaaaaaten.....

måndag 4 januari 2010

Stående ovationer.

I går fyllde han år. Han med stort H.
The man, the myth.
Han som är allt jag önskar att jag var, men även han som gett mig oförmågan att säga nej, en väldigt konstig musiksmak och en än mer invecklad humor.

Han har redan fått veta sin storhet på den här bloggen tidigare, men det är som om han inte riktigt fattar. Även det har jag ärvt.
Vänd dig ut och in för andra, men skit i hur du själv mår.
Det är slut med det nu Pappsen!
Nu har du blivit tillräckligt gammal för att fatta att du ska ta hand om dig själv också, för vi är många som behöver dig. I ett bra skick!

Stora grattiskramar till vår fina Pappa och pojkarnas fina morfar.
Här får du ett underbart klipp, främst för att det är en makalös låt - men också för att den framförs av två som jag gillar för en som du inte gillar ;-)

lördag 2 januari 2010

Hur?

Mamman undrar hur det kan komma sig, vad som kan framkalla vissa saker. Vad är det för liv vi lever och vilka förebilder är vi?
Orsaken till grubblerierna:

Sonen, för några veckor sedan:
-Mamma, jag önskar att jag var en slav. Du vet, hade hängslen och skrubbade golvet!

Sonen, igår:
-Men du lovade ju att jag skulle få vara slav!? När ska jag få skrubba golvet???
Mamman:
-...Öh...Jo, men du SKA få hjälpa mig nån dag när vi ska skura...
Sonen:
-MED hängslen???!!!

Hjälp?