Antar att ni kanske har anat det.
Hintarna har ju funnits.
Nu är det out in the open:
För tillfället älskar jag mitt jobb.
Jag tycker om att gå dit, tycker om barnen, tycker om de vuxna och den verksamhet vi har.
Tycker om känslan av att kunna jobba, av att slippa önskan att bli överkörd av en bil eller bryta benet bara för att få slippa gå dit.
Det enda som stör är logistiken.
Det är inte långt. Man kan cykla. Man kan ta buss.
Och ja, jag har jobbat betydligt längre bort.
Och man får ju tänka på de som bor i Stockholmsområdet. (Om man vill)
Men just nu blir jag bara galen av att pussla med bilar och skjuts och hämtning och motorvärmare och att det alltid är så förbollat kallt och att det inte alls är min grej att cykla under istiden.
Kärleken är som logistiken. Inte alltid självklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar