Det känns som jag ska kräkas.
Jag hatar den meningen. Alltid.
Men särskilt när den kommer halvvägs till skolan när klockan är lite för mycket och det hänger istappar från kroppen för att det typ är 100 grader kallt.
Jag hatar den meningen av många anledningar, men de grundar sig alla i att det alltid är jag som är förloraren.
Om han nu kräks - vilket sällan är fallet - så blir det ju jag som får ta hand om det. Alternativt blir det jag som är en kass mamma som har tvingat i väg mitt sjuka barn till skolan. Om jag låter honom gå hem igen kan jag varken klippa mig, skriva min uppsats eller jobba idag. Och om det då är så att han inte kräks när vi har gått hem så har jag givit honom en ledig dag men också lillfingret som gör att han vet att det funkar utmärkt att använda den ursäkten de dagar som han inte vill vara på skolan.
Och som det är nu så sitter jag och oroar mig för att han ska kräkas på skolan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar