Nej, det kommer inte att handla om kroppsensationer obehagliga för känsliga läsare.
Det är mer en metafor.
Om ett mönster, somäven tidigare berörts men numera känns som en fastslagen sanning.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana.
Flera gånger då?
Typ alltid?
Ovana?
Svårt att lära gamla hundar sitta?
För så här är det:
Älskar resor.
Fester.
Evenemang.
Renovering.
Bäbisar.
Hatar dock förspelet; packandet, städandet, spacklandet, tejpandet (jo - både vid fest och renovering ;) kroppsnojan, oron, ältandet och stressen.
Mitt i är det bra.
Då är det kul, energigivande, bekräftelse eller gulligt.
Sen får det gärna vara över.
För efterbörden suger den med;
baksmällan, uppackandet, sura termosar, hemresa, trötta barn, skitiga kläder, väskor som bara står och flinar mitt i hallen, rengöra penslar, svettas/gråta/skratta, städa och tvätta lite till.
Jag vill bara ha mitten. Inga kanter. Inget före, inget efter.
Bara krämen mitt i bullen.
Går det bra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar