Misströstan vs Förundran.

Har i dag misströstat lite.
Över vädret, det ofrånkomliga faktum att det blir kallt nu.
Över långdragna förkylningar, både hos barn och vuxna samt i ett längre perspektiv den stress som uteblivna träningspass och eventuella vab-dagar skapar.
Över barn som är osams, högljudda och kladdiga.
Över make som ska jobba borta i veckan, över ensamma läggningskrig och tålamodsprövande middagshärdsmältor.

Har dock också fått tillfällen att förundras.
Över vad folk köper på en loppis, och vad de inte tycker är något att dra hem.
Över hur mycket röda äpplen fascinerar, och hur mosiga de kan bli på en uppfart.
Över hur mycket ost man kan trycka i sig utan att bli äcklad och över hur snabbt två überspeedade barn trots allt kan somna.
Över hur mycket det är värt att åtminstone slippa jobbångest på söndagar mitt i all misströstan.
Förunderligt hur mycket det betyder att trivas på jobbet!

Så... undrar vem som vann - Misströstan eller Förundret?