People.

Trots att Mamman är en krass och stundom pessimistisk varelse som påstår att hon vill jobba med att hacka sallad vissa dagar, kan hon inte värja sig inför det faktum att hon älskar människor. (Kanske mest vuxna, men...)

Har under årens lopp fått lära mig att man inte KAN hålla kontakten med alla, hur mycket man än tycker om dem. Ni vet hur det är:

Man går gymnasiet tillsammans, delar allt från fylla och diverse debuter till betygshets och nästan-vuxen-förvirring. Man är varandras viktigaste personer i hela världen men sen glider man långsamt iväg åt olika håll.
Börjar på högskola, blir vuxen på papperet och tycker att man har träffat de bästa vännerna ever-som man sen nästan bara skickar julkort till...

En resa till Costa Rica kan vara lång både fysisk och mentalt, och ge vänner för livet. Vänner som är spridda över hela världen och som man inte klarar av att hålla nära hur gärna man än skulle vilja. Sen börjar man jobba, och träffar ännu mer härliga och goa vänner. Man delar slitet i vardagen, goda och dåliga nyheter. Man träffas nästan mer tid än man träffar sin familj. Så byter någon jobb och är borta. Inte från jordelivet förstås, men från vardagen.

Och så rullar det på. I perioder kan jag sörja att vissa kontakter runnit ut i sanden, men idag är inte en sån dag. I dag har jag varit på stor föreläsning och träffat gamla godingar från både här och där. Förra torsdagen fick jag äta middag med världens finaste x-kollegor, och i lördags var vi bjudna till gamla bekanta i en ny konstellation - så många människor det finns som jag gillar!
Vem gillar du i kväll?