Terror love.

Än har ingen ringt.
Men jag väntar, såsom jag har gjort i drygt ett år nu.
För de måste ringa. Kan inte tänka mig att de vill vara utan honom.
Han är ju så snabb, så effektiv. Så totalt hängiven sitt uppdrag.
Den terroristgrupp som tränade upp vår Lillebror måste helt enkelt sakna honom!

"Men han som var så cool som baby?" säger någon när Mamman beklagar sig över sin yngsta. Problemet är att han är fortfarande lika cool, bryr sig noll om vad som händer runt omrking eller vad Mammsen/pappsen säger. Han bara tittar på en, glittrar med ögonen och drar åt andra hållet. Har man lyckats klä på honom, är han snabbt avklädd igen. Har man ställt bort stövlarna kan man ge sig den på att han hittar dom. Har man torkat fönster är han snabbt uppe på diskbänken och sätter en hand på rutan.
Men han är mest glad. Hur kan man bli arg på en terrorist som ser ut så här?