Det var ett år sedan sist. Han med stort H ska vara i utlandet en vecka, och för ett år sedan var det i det närmaste katastrofalt. Depression, utmattning, sjukskrivning, magsjuka på alla i familjen och snön den bara vräkte ner.
I år är det lite lugnare. Inget av ovanstående har inträffat. Än. Men så åkte han ju i morse.
Vad jag vill ha sagt är att jag ogillar att han är borta, men jag vet att jag kommer att överleva den här gången. Det visste jag inte i fjol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar