Det är så fantastiskt att vara lärare. Man får vara ledig så länge. Å vilken lyx man ger sina små barn som får vara hemma med sina föräldrar hela den långa fantastiska julledigheten som ägnas åt sällskapsspel och allmänt skimrande samvaro över generationerna.
Eller så är det något fel på mig.
För det kan väl inte vara något fel på mina barn?
Nåt är det, för det enda som skimrar här är skärvor av den trasiga idyllen.
Jävlar vad man kan vara osams!?
Och hur mycket kan man skrika?
Och hur är det möjligt att man som förälder ska hänga med i svängarna???
Min intelligente, verbale Prins har hyfsade humörsvängningar.
På julafton tänkte jag att det kanske finns hopp ändå, när han fick frågan om vilken som var den bästa julklappen och han svarar:
Det bästa var att alla kunde komma hit!
Men snyft, han är då för fantastisk.
En vecka senare är det Nyårsdagen, familjen har sovit liiite för länge för att inta frukost.
Mamman gör sig till, kokar ägg, skivar melon och dukar upp till Brunch. Som på hotell, ni vet.
Den kloke får då frispel:
JAG MÅSTE JU FÅ VETA OM VI ÄTER FRUKOST ELLER LUNCH!!!!!????
Man ska inte skämta om handikapp. Särskilt inte med mitt yrke. Men visst luktar det autism?
1 kommentar:
Åh så underbart. Det tycker säkert inte du. Men jag känner verkligen igen mig! För jag hör ju hur otroligt speciellt det är med vår ledighet. Men när vardagen återigen börjar så känns det helt underbart. För den ledigheten kan emellanåt vara smått påtvingande... För uppfostran kan ju aldrig ta ledigt...
Men det gäller att försöka finna ett avbräck. Att finna något att göra. För att slippa alla strider!
Önskar att jag hade något riktigt bra råd, vännen!
Hoppas bara att du får en bättre dag i morgon!
Kram Anna
Skicka en kommentar