Oväntat.

Tänk så mycket en positiv kommentar kan göra.
Är den positiva kommentaren dessutom oväntad så blir effekten liksom ännu starkare.
Tack
du fina, duktiga, erfarna kollega som i all enkelhet idag kom med en mycket värmande kommentar vid lunchbordet!
Antar att du inte vet vad du gjorde, men det gör din storhet än större.
I dag får jag sträcka lite på mig.

Sträck på dig du med, och kom ihåg att säga det där lilla till en kollega som du oftast bara tänker.
Jag lovar, för den som får höra det gör det skillnad!

Fascinerande.

Tänk att det finns vissa saker som är så fantastiska på ett visst ställe, för att sedan bli så in i vassen irriterande på i princip alla andra ställen!?

Sand.

Mjuk, varm sandstrand.

Obetalbart.

Sand i vår hall, i sonens fickor, i min säng, under mina fötter, i bilen, i soffan, på plattorna, i cykelhjälmar - you name it.

Obetalbart irriterande.

Ändå är det samma sak!

Fascinerande...

More than a feeling.

"Det är inte fruktansvärt. Det är en känsla."

Läste i dag en krönika om någon som hade fått dessa visdomsord slängda i ansiktet av en psykolog när det kändes som mest jobbigt. Först hade personen i fråga blivit arg och ledsen, men krönikan handlade om att psykologen egentligen velat ta udden av smärtan. För vad som än hade hänt så var det inget fruktansvärt, men det kändes...

Om det nu är så som den där psykologen ville påskina - är då inte det som känns verkligt?
Kanske är det inte fruktansvärt på jobbet- utan bara en känsla?
Kanske har jag inget tryck över bröstet och svårt att sova - det bara känns så?
Kanske är inte jeansen för tajta, och gruset i drivor i vår hall- det bara känns så?
Kan hända att jag egentligen orkar med mina barn - det bara känns som om jag vill emigrera ett år till ett avlägset land?

Men även om det inte är fruktansvärt, så är det ju en känsla. Och det känns.
Positiva göre sig icke besvär.

Stolta föräldrar.

Efter mycket om och men så bestämde sig unge herr J att han i dag skulle vara med på den stora dansavslutningen, framför stor publik.
Behöver jag säga att han var kung?
Behöver jag säga att mamman var så stolt så att hon grät?
Behöver jag säga att Fina pappan är nöjd när sonen följer i hans fotspår som king on the dance floor?
Tänkte väl inte det...

När jag en dag blir teknisk ska jag föra över lite film så att ni alla kan få njuta av härligheten!

Åsså var det torsdag...

... och Mamman har hittat sin nycklar och känner att det bara MÅSTE bli bättre nästa termin.

... och den latenta Barcelonasupportern vaknar till liv i medgång.

... och någon vill att Mamman ska vara med på ett möte som hon inte alls vill vara med på efter arbetstid och Mamman tänker sura tankar om att det tydligen inte ska vara så förbollat svårt att säga nej.

...och den eventuella diet som påbörjats ca 300 gånger den här våren, höll inte idag heller.

... och nu måste den här varelsen få något vettigt gjort. BASTA!

Intet nytt.

Känner mig i princip 100% frustrerad ca 99% av tiden.
Egentligen vet jag inte varför.
Det är så mycket som stör, så lite kan göra så mycket fel.
Trodde för ett ögonblick att det nästan var härligt efter ett beslut på jobbet,
men vips kom jag hem och insåg att nycklarna som jag trodde låg hemma inte gjorde det
-åsså fanns den där igen. Den där malande, gangande lilla tingesten innuti som jag inbillar mig ser ut som ett skabbigt marsvin. (Ingen har väl undgått att jag inte är så het på djur?)
Vill bara kasta ut den där skitsaken.
Lyckas dåligt, får endast gråa hår och en surrynka mellan ögonen på köpet.

Positiva klubben, när f-n har de vårmöte?

Summan av kardemumman.

På minuskontot:
Oväntad överraskning vid torsdagens dagishämtning.
Mycket tvätt.
Vågen.
I morgon är det måndag igen.

På pluskontot:
Vädret.
Städat och invigt uterum.
Ny fläkt och nystädat kök.
Löpning och promenader utan underställ.
Grillat 3 middagar i rad.
Middag med trevliga grannar.
Snart ingen snö på gräsmattan.

Och när man gör en lätt överslagsräkning kan man ju faktiskt se att det har varit en helt ok helg!
Tycker inte du också att helgen borde vara tre dagar?