Vägfara.

Mamman vinglar mycket nu.
Allt är hit och dit, upp och ner.
Från gråt och hjärteont efter utspel av förskollärare, till tonårsfnissig vampyrfascination.
Från dreglande över reklamkampanj till magknyt över att Prinsens värden åker upp och ned.
Från laidback plugglyx till hårslitande förvirring gällande teori kontra metod.
Hjälp vad det är ojämn körning.

Hur länge?

Hur länge kan man älta?
Mala, mala, anklaga sig själv?
Hur länge kan kan man önska att man hade ogjort något som man inte ens vet vad det är?
Hur länge ska man känna att felet ligger hos mig?
Hur mycket fel kan en människa vara?
Hur fel kan det bli fast man alltid vill göra rätt?

Ingen bra dag i dag.
Hur länge till?

För en gångs skull...

..ska jag inte gnälla idag!
Jag förstår att jag slår er med häpnad, kära läsare, men idag känns som a fine day!
I går blev huset städat och lite omflyttat, känslan håller i sig även i dag. Har varit och språkat med finaste svärpäronen på förmiddagen och sedan en sväng på stan. Fyndade både det ena och det andra, och är nu sugen till 1000 att få inreda lite i uterummet. Tålamod, tålamod.

I tisdags energiboost på gamla skolan, i onsdags härlig broarna runt samt finfika med en klok specialpedagog och i kväll lyx med improvisationsteater, middag med världens bästa A & A, samt sovmorgon i morgon. Hallå!?

Nu kan det bara inte hålla i sig, snart kommer det nåt h'vete, så pessimistkonsult jag är ;)

Ha en fin helg!

Kärt återseende.

Har varit till den gamla skolan i tilltufsade gruvbyn i dag.
Min arbetsplats mellan 2005 och 2008.
Där hår har slitits och blivit grått, där nävar har bankats i bord och i väggar.
Och där skratt och glimten i ögat liksom har suttit i väggarna.
Det var kärva tider när till och med pennorna var hårdvaluta, men att komma tillbaka dit idag var som en energiinjektion.
Å alla ni fina - elever och kollegor- vad ni kan ge energi och peppa mig!

Måste göra om det snart.
Kanske är det tur att det är en bit att köra, annars skulle de väl få dras med mig var eviga fikarast...

Efterbörd.

Är ingen utemänniska. Skyller (som vanligt) på generna.

Har dock, med hjälp av maken och nån djupt rotad föreställning om vad barn tycker är trevligt, lyckats vänja mig.

Vid det här laget till och med uppskattas skidåkning, både på längden och på tvären, och ketchupkladd vid rökridå känns överkomligt.

För barnen gillar det ju...

Och det är ju så gott att äta ute...

Det som fortfarande är värst är det som kommer efteråt.

När man ska tvätta overaller som stinker rök, plocka ut geggiga stövlar ur bilen, diska termos som luktar sur choklad, ta hand om snorpapper och tomma Festis -förpackningar som man (Gud förbjude) inte har kastat ute i naturen - samtidigt som det känns som att man är en grillad korv själv som bara vill ställa sig i duschen.

Nej, dit har jag inte kommit än.

Men det ser ju mysigt ut sen på foton!

Återbruk.

Mamman är snål. Och gillar förändring. Och gillar loppis.

Detta gör att det finns många projekt. I tanken.

Saker som jag ska måla om, klä om, byta något på.

Synd bara att det så sällan blir av.

Tiggde till mig en fåtölj. Den har tillhört morfars far, gammelfarfar Kalle.

Den skulle bara kläs om.

Och så har planen varit i flera år. Kalles fåtölj har stått och blivit ännu äldre i vårt förråd, och med andan i halsgropen sluppit grovsoporna.

I går hände det.

Det som har tagit mig så många år, tog plötsligt bara 2,5 timme och blev fint.

Systern och jag var rätt malliga. Återbruk är fint.

Återbruk är också gardinerna och tyget i sovrummet. Även om jag gillade det gamla, så kändes det kul att byta till sommarskrud.

Man tager vad man haver.

Någon som haver en vit Bumling att sälja?

Skjutövning.

Nej, det handlar inte om att ställa in bössan rätt inför månadsskiftet aug/sep. Inte heller om en vass penna a'la skjutjärnsjournalistik. Och inte om nåt annat slags skjut heller.

Det handlar om att skjuta upp saker. Hur det helt plötsligt kan finnas sååååå många anledningar till att inte göra det man borde. Typ skriva en rapport.
Man kan ju... sy. För det är ju en favoritsysslesättning!?
Eller så kan man måla om möbler, torka fönster, dammsuga, försöka sälja saker på internet, maila folk, kolla på hus man ändå inte ska köpa, ringa mammsen eller göra nåt helt annat som inte var det man skulle göra.

Dessutom kan man fastna i Twilight-träsket och dagdrömma om en fling med en vampyr.

Men på kursen som kommunen betalar ska man öva sig i att se vad man HAR gjort, istället för att bli stressad över det man INTE har gjort.
Helt plötsligt har jag ju varit väldigt produktiv idag...

Rehabilitering.

De senaste veckorna har gått i rehabiliteringens tecken.

Först så var det ju käraste datorn som valde att lägga av. Den fick läggas in och alla fick en välbehövlig paus från Facebookandet. Rehab.

Sen var det en fantastisk påskhelg i Nalovardo med bästaste Svärföräldrarna. All inclusive, bra väder och härlig skidåkning. För att inte tala om barnpassning. Rehab.

Kommunen har gett Mamman lov att gå på stresshanteringskurs, så nu ska man bli lugn som en filbunke och lyssna på människor som talar lååångsamt på en cd-skiva. Rehab?

Prinsen har fyllt 6 år!
My God, så fort tiden går. Och my God, så mycket Lego man kan ha. Och my God, så ont det gör att trampa på det. Behöver kanske Lego-rehab?

Men den bästa rehabiliteringen är väl ändå solen?
Kan det bli bättre?