Är ingen utemänniska. Skyller (som vanligt) på generna.
Har dock, med hjälp av maken och nån djupt rotad föreställning om vad barn tycker är trevligt, lyckats vänja mig.
Vid det här laget till och med uppskattas skidåkning, både på längden och på tvären, och ketchupkladd vid rökridå känns överkomligt.
För barnen gillar det ju...
Och det är ju så gott att äta ute...
Det som fortfarande är värst är det som kommer efteråt.
När man ska tvätta overaller som stinker rök, plocka ut geggiga stövlar ur bilen, diska termos som luktar sur choklad, ta hand om snorpapper och tomma Festis -förpackningar som man (Gud förbjude) inte har kastat ute i naturen - samtidigt som det känns som att man är en grillad korv själv som bara vill ställa sig i duschen.
Nej, dit har jag inte kommit än.
Men det ser ju mysigt ut sen på foton!
3 kommentarer:
Kan man någonsin lära sig att gilla att ta hand om allt efteråt? BLÄ! Särskilt det där halvblöta snorpappret....Men som du säger, barnen gillar det (det är iallafall vad vi tror) o vad gör man inte för att skapa fina minnen för framtiden?
kramar från Strömstad
Ja... vad gör man inte?
Det är så kul att du har hittat hit, uppskattar alla kommentarer!
Kram kram
Själv älskar jag ju att vara ute... Barnen börjar dock tycka att det är mindre romantiskt att vara ute en hel dag! Men håller med om allt efteråt skulle nån kunna hjälpa till med... Typ nån liten tomte!
Kram Anna
Skicka en kommentar