Att få hjärnsläpp är inte svårt.
När livet rullar på i allt för hög hastighet, känns hjärnsläpp och psykbryt som relativt lojala vänner. Man kan alltid lita på att de dyker upp. Även objudna.
Svårare är det med hjärnsläppandet.
Att släppa.
Det där man fått på hjärnan.
Att inte älta, fundera, skuldbelägga, oroa och katastrofiera.
För det går ju inte göra något. Varken i förväg eller i efterhand.
Det tar bara energi. Och dessutom inträffar väldigt sällan katastrofen.
Så varför kan jag inte bara släppa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar