Om den här stolen kunde berätta om sitt liv skulle det bli en rätt bra narrativ studie skulle jag tro. Kanske inte av något värde inom forskarvärlden, men kan inte kuriosa ha ett värde i sig?
Jag vill tro det.
Då skulle vi få höra om en resa som började i matt vitt, i ett vardagsrum i Kåge i mitten av 70-talet. (Kanske var det rent av i början av det årtiondet, den ena av mina informanter kände en viss osäkerhet, den andre uppvisade ett lamt intresse...) Sitsen var buntad, antagligen i tidsenlig brun nyans.
Under nästa årtionde fick stolen flytta ned en generation. Den hamnade i ett annat vardagsrum, i samma by men blev antagligen lite "bättringsmålad" och fick sitsen omklädd i rosa tyg. Allt för att matcha 80-talet.
Under 90-talet skulle allt se gammalt ut. Spets, rosetter och torkade blombuketter krävde att även stolen förnyades. I en iver att få den att se äldre ut än vad den var, genomfördes en tidskrävande fusk-ådringsmålning, och helt plötsligt tjänade stolen som köksstol, i en ny grönrandig kostym.
Om det var den omsorgsfulla målningens fel, eller helt enkelt tidens gång låter jag vara osagt, men under 2000-talet började stolen i sin gröna kostym att endast användas utifrån behov. Ett tag tjänade den som matmöbel i sommarstugan, för att senare användas sparsamt i den tredje generationens lägenhet.
Så kom 2010, och en flytt (tillsammans med färgen och en viss benskörhet) gjorde att stolen levde ett ovisst liv. Skulle det bli vindsförvaring eller rent av grovsopor? Skillanden var hårfin, men stolen räddades av den tredje generationens svaghet för nostalgi och förändringsbehov.
Nu står stolarna i ett nytt kök, i en ny högblank svart kulör, och för omgivningens skull hoppas jag att en fjärde generation inte får för sig att måla dessa stolar vita igen om 10 år...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar