Sportlov och rekord.

Lov.
Det är ett vackert ord.
Klingar fint i öronen på en trött mamma/pedagog.
Trots det var Mamman sur och tvär redan innan dagen hade startat. Nästan.
Vad är det som gör det så himla invecklat att få i en 4-åring frukost och få på samma barn kläder? Vad är det som gör att min stubin är kortare än min meritlista inom simhopp (?) när han börjar veva runt med skeden i filtallriken och helt plötsligt säger att han minsann inte äter fil idag?
GRRRRRRR, Morrrrrrr och GAAAAAA!

99.
Nästa ord (jag vet att det är ett tal) som klingar fantastiskt i Mammans öron.
Sonens värden har idag slagit nytt rekord.
Nej, man kan inte dra några slutsatser.
Nej, vi vet ju ändå inte om det är mycket lägre nästa vecka.

Men idag är det nästan en hel veckas lov kvar och lika lång tid tills vi tar ett nytt prov.
Så idag tänker vi bara på det!
(Och att vi slipper laga middag själva.)

Eftersom...

...det här en en sida tänkt för bekännelser så tänkte jag nu bekänna det säkert så många redan känner till.
Men det är bra att få det i skrift.
För mig själv alltså.
Ok, nu händer det (kanske för enda och sista gången):

Min man gör typ allt här hemma.

Eller nej, kanske inte det som medför psykisk stress som typ planeramatsedelochhandlingslistaochsetillattallakläderkommertilldagisochsetillattviharköptpresentertilldesomfyllerårochpackaväskor och liknade, men typ allt praktiskt och lite halvjobbigt.

Nu är han borta.
Inte helt försvunnen, men likväl inte hemma och det är pissjobbigt att bära in ved och tända brasan och hämta tidningen och skotta snö och ta in tidningen och tvätta bilen och kanske borde nån dammsuga och skaka ihop välling och, och....

Kom hem!
Om du inte redan visste det så fungerar jag lite sämre när du inte är hemma.
Och så hörs det konstiga ljud när jag ska sova.

Så var det out there.

Helgmys

När Fina pappan drar till Fotbollsland med kompisar drar Mamman med sönerna till Foppaland med barnvakter. Efter en tuff bilfärd med nerspytt baksäte sista halvtimmen och dålig nattsömn har den här dagen bjudit på strålande vinterväder, en fantastisk son både på stan och på äventyrsbad samt en skön kväll med nåt och Mello. Man kunde inte ha det bättre just idag. Det skulle väl ha varit om Fina Pappan hade varit här då. Antar att han inte känner likadant;) Hoppas ni har haft en bra lördag!

Bekännelser en fettisdag.

Jag bekänner: semlor är något av det godaste jag vet...
Dessutom har jag för tillfället ett enormt sötsug, som antagligen grundar sig i stress och korta nätter. Jo, jag vet att det är då man ska äta ännu nyttigare. Jo, jag ska börja.
Bara inte just idag.
Idag ska jag äta en semla.
Precis som jag gjorde igår!

Jag bekänner: Jag är en Melodifestival-diggare.
Fråga mig om hitsen och vinnarna från 80-talet, då är jag på tå. Mitten av 90 är dock borta.
På 2000-talet är jag på banan igen. i år känner jag mig lite vilsen då jag skålade på ett bröllop istället för att kolla in Skellefteås startfält.
Lyckligtvis verkar min son föra arvet vidare.
Mig veterligt har han bara sett två låtar från årets festival (och säkert ytterligare några när han sov hos mormor och morfar) men det hindrar honom inte från att vifta med sin "festival-lysare" och ropa: E jag i Leksand eller e jag i Leeeeksaaaand?
Dessutom sjunger han Rigos "I got you" och tycker att Molly är vacker.
Visst smolk i bägaren uppstår ju när han envisas med att köra "Kebabpizza" och "I love Europe" från fjolårets musikaliska bottenskikt på repeat inne i sitt rum...

Sista bekännelsen: Idag har jag varit äckligt huslig.
Före normal lunchtid (ja, vi hade ju redan ätit klockan 11 men...) har jag dammsugat så att centraldammsugaren har brunnit, bytt en säkring till följd av detta, bytt sängkläder i Lillebrors säng, kört en tvättmaskin, lagat lunch, lagat köttfärssås som vi ska ha till middag samt suttit alldeles för länge vid datorn.

Usch, jag blir trött av mig!
Ät en semla eller två idag och håll en tumme för att min syrras arbetsintervju var en hit!

Allt och inget.

Precis som min kära vän FruE så har skrivandet blivit försatt på sparlåga.
Tidigare nämnda ordkulspruta förklarar det med att hon nog är en pratmänniska mer än en skrivmänniska. I hennes fall är det nog nära sanningen, i mitt fall är det nog 50-50.
Vanligtvis BÅDE och.
Just nu inget.
Känner mig bara så himla seeeeeg.
Orkar inte skriva, har lite att prata om.

Skulle kunna bekänna ångesten ang försvinnadet av ett aktuellt åtgärdsprogram, men kanske skulle det kosta mig jobbet (åt kommunen-knappast troligt) så jag låter bli.

Skulle kunna skriva om fina vänner, vars liv och leverne mest liknar en dokusåpa.
Häpnar, tänker att mitt liv är väldigt innehållslöst- turligt nog- och avstår från att röja mindre lyckliga identiteter.

Skulle kunna skriva att jag vill vara Johan Wester för att han är komplett, men det skulle kunna klassas som inte-riktigt-friskt. Under samma rubrik sulle jag säkert hamna om jag skrev att jag vill vara fröken Sanden som antagligen fick hångla med Snygg-Erik efter Melodifestivalen igår.
Så jag avstår.

Skulle kunna fulblogga om saker som måste pillas ut ur en 1-årings mun, en livrädd snart 5-åring som hoppar från badhusets högsta trampolin eller mammor som sammanstrålar i en härlig löprunda medan barnen hoppar runt inne i kall gympasal en lördagmorgon i februari.
Men vem vill läsa sånt?

Av alla ovanstående skäl är det nog bäst att jag ligger lite lågt, det verkar inte finnas mycket vettigt att komma med just i dag!

Någon som har receptet på hur en mamma ska bli mindre seeeeg?

Tomt.

Nu vet jag hur de känner sig. Mina små adepter på jobbet.
Den onda fröken säger att de ska skriva. Deras ögon blänger på den onda, som tror att ord bara ska spruta ur dem.
Jag vet inte vad jag ska skriva, vågar sig någon av dem att yppa.
Den onda menar att man bara ska låta pennan gå, det spelar inte så stor roll vad det står.

Fy vilken häxa hon är.
Ibland finns det ju lixom inget att skriva.
Det är tomt.
Eller fullt?
Fullt av snö, påbyltad så att man nästan inte ser eller syns.
Fullt av funderingar, oro över att bry sig för mycket eller för lite.
Fullt av kärlek till människor runt omkring, och av saknad efter de som inte är lika nära.
Det är inte så konstigt då, att det inte kommer några ord.

Men vad var det jag sa?
Jag visste väl att det du hade nåt att skriva om!
Klart Fröken vet bäst.

Ont i håret.

Mamman och Fina Pappan kom hem 02.40 i natt - eller om det var en timme senare?
Stängde stället.
Dansade till DJ:n vägrade spela mer Po-Po-Po-Poker face, ABBA och Kicki D.
Var på ett fantastiskt trevligt bröllop, åt god mat, drack god dryck och dansade natten lång med härliga vänner.
Saknade faktiskt inte Melodifestivalen. (Ja, kanske liiiiite då)

Funderar vad som gör skillnaden.
Efter att de senaste 4 åren varit på en hel del bröllop vill jag påstå att jag har viss koll.
Upplägget är ju oftast detsamma. Vissa tokiga upptåg kan variera, väder och mingeltid också men på det hela taget är mallen rätt likartad.
Så vad är det som gör att vissa tillställnignar är lååångtråkiga, vissa känns stela, andra helt överplanerade och de flesta helt tokroliga.
Som igår.
Kom fram till att det måste hänga på vem som är där.
Igår var det bra folk, roliga kändisar som vet hur man skapar en avslappnad stämning.

Då är det helt ok att ha lite ont i håret så här dagen efter.

Hur var din lördagkväll?