Tomt.

Nu vet jag hur de känner sig. Mina små adepter på jobbet.
Den onda fröken säger att de ska skriva. Deras ögon blänger på den onda, som tror att ord bara ska spruta ur dem.
Jag vet inte vad jag ska skriva, vågar sig någon av dem att yppa.
Den onda menar att man bara ska låta pennan gå, det spelar inte så stor roll vad det står.

Fy vilken häxa hon är.
Ibland finns det ju lixom inget att skriva.
Det är tomt.
Eller fullt?
Fullt av snö, påbyltad så att man nästan inte ser eller syns.
Fullt av funderingar, oro över att bry sig för mycket eller för lite.
Fullt av kärlek till människor runt omkring, och av saknad efter de som inte är lika nära.
Det är inte så konstigt då, att det inte kommer några ord.

Men vad var det jag sa?
Jag visste väl att det du hade nåt att skriva om!
Klart Fröken vet bäst.