Precis som min kära vän FruE så har skrivandet blivit försatt på sparlåga.
Tidigare nämnda ordkulspruta förklarar det med att hon nog är en pratmänniska mer än en skrivmänniska. I hennes fall är det nog nära sanningen, i mitt fall är det nog 50-50.
Vanligtvis BÅDE och.
Just nu inget.
Känner mig bara så himla seeeeeg.
Orkar inte skriva, har lite att prata om.
Skulle kunna bekänna ångesten ang försvinnadet av ett aktuellt åtgärdsprogram, men kanske skulle det kosta mig jobbet (åt kommunen-knappast troligt) så jag låter bli.
Skulle kunna skriva om fina vänner, vars liv och leverne mest liknar en dokusåpa.
Häpnar, tänker att mitt liv är väldigt innehållslöst- turligt nog- och avstår från att röja mindre lyckliga identiteter.
Skulle kunna skriva att jag vill vara Johan Wester för att han är komplett, men det skulle kunna klassas som inte-riktigt-friskt. Under samma rubrik sulle jag säkert hamna om jag skrev att jag vill vara fröken Sanden som antagligen fick hångla med Snygg-Erik efter Melodifestivalen igår.
Så jag avstår.
Skulle kunna fulblogga om saker som måste pillas ut ur en 1-årings mun, en livrädd snart 5-åring som hoppar från badhusets högsta trampolin eller mammor som sammanstrålar i en härlig löprunda medan barnen hoppar runt inne i kall gympasal en lördagmorgon i februari.
Men vem vill läsa sånt?
Av alla ovanstående skäl är det nog bäst att jag ligger lite lågt, det verkar inte finnas mycket vettigt att komma med just i dag!
Någon som har receptet på hur en mamma ska bli mindre seeeeg?
3 kommentarer:
Ingen aning tyvärr, känner mig oftast som en levande död typ.
På P3 imorse var det en klok människa som sa att sömnbrist var mänsklighetens största fiende...
Alla bokstäver som du printar på bloggen, tycker jag är intressanta. Om allt man skrev om var tvunget att vara så himla intressant, skulle då min blogg inte existera. Sättet du skriver på är intressant och intelligent (om jag känner dig en smula, så fnissar du säkert nu..), sen lever vi ju våra liv efter olika förutsättningar, men oftast ganska lika, småbarnsfamiljer som vi är.
Äsch, nu blir det så där långt igen. Sorry.
Man får vara seeeg. Det gör inge!
Prinsen är fortfarande, om inte ännu mer, den coolaste kille jag vet, efter dagens kalas.
Kramar i massor!
Min seeeghet har definitivt och kanske slutgiltigt spridit sig över till min bloggifiering av livet. Hur skriva om livet när det är som en karusell, en karamell eller varför inte en fet smäll?
Mitt tips; varm filt, söt choklad och drömmar om våren. Tids nog vaknar vi!
Skicka en kommentar