Tyst.

Har tappat rösten. Eller är åtminstone hes, så hes att det inte längre är så där småsexigt som det tydligen sägs att heshet kan vara.
Det bara kom från ingenstans.
I måndags drabbades jag av bananflugeångest och hällde ättika överallt, dammsög osynliga flugor samt hällde kokande vatten i avloppet. Sen började jag hosta, och tänkte att jag kanse hade överdrivit det där med ättikan lite...
I går var rösten väck.
Surt.
Jag som ska skrika åt mina barn.
Jag som ska starta mitt nya liv med högre träningsfrekvens.
Men åååå...

En som inte är tyst är Lillebror.
Han har verkligen kommit igång med snacket, och främst gäller det att härma Prinsen:
Mäj åsså lips! (Jag vill också ha slips)

Myla. Bita. Pinka. (Berättar vad morfar har sagt om flygmyror)

Inte doppa kaffet Mumme!

Nälla Mamma söpa pissa däl?

När den ena är tyst tar den andre över...