Tiden går. På gott och ont.

I helgen fyllde Lillebror 1 år.

Konstigt att en baby kan vara så gammal, eller hur?

Det kändes ju som om det var nyss.

Nyss som han hade så där bråttom.

Två veckor för tidigt, ute på en timme.

Sen har tiden bara fortsatt att gå väldigt fort tycker mamman.

"Fabian kommer inte att vara så mycket bäbis längre" upplyste Storebror mig om.

Kanske var Lillebror då redan 7 eller 8 månader och mamman tyckte att babytiden gick för fort.

Men kanske är det inte enbart av ondo att tiden går fort?

Om tiden trots allt är konstant, som vissa lagar hävdar, bör den ju rimligtvis också gå fort när allt är pest och pina?

Såg i helgen en fantastisk film, där jag fick lära mig att inget är beständigt.

I filmen fick detta en lite sorglig innebörd, men om man väljer att tänka på det i negativa sammanhang så blir det ju plötsligt hoppfullt. Snurrigt? Inte alls:

Lillebror är typ sjuk hela tiden, men inget är beständigt så det kommer att vända.

Jag är också sjuk, men inte heller det är beständigt.

Den dåliga ekonomin, sömnbristen, blekfet hud, skitiga köksfönster, naglar som skivar sig, panik över ev dagisinskolning, dåliga blodvärden - inget av detta är beständigt och kommer förr eller senare att förändras.

Hoppas tiden går fort fram till dess bara.

Vad vill du ska förändras idag?

Ja, för er som undrar är bilden ovan sponsrad av Villervalla ;-)