Sångmänniskor.

Fantastiska textgeniet Annika Norlin har skrivit en låt som handlar om att människor är som sånger.
Hur då? frågar den trötte sig, och stör sig på att Mamman verkar har druckit djup-te så här just före fredagen. Mamman ber dig bara begrunda den första raderna i låten:

People are like songs, it’s true.
Some seem dull at first, but then they grow on you
Me, I’m like Can’t get you out of my head
Annoying at times, but I make you want to dance
But you are the only one I’ve met who’s God only knows
I liked you the first time I met you, and it grows, and grows, and grows.

Begrundar människorna i min närhet, och utmanar härmed trogna läsare att avslöja vilken sång de är!
Fina pappan känns för Mamman som en given "The One" med Backstreet Boys.
Säkert vill han och många andra inte höra på det örat, men motiveringen känns klockren:
Mammans favorit sedan dag ett,
lättsam,
dansant,
snyggt pojkbandsaktig,
på gränsen till 90-tal men ändå inom 200o-spannet
och en slagkraftig refräng.
Kan det bli annat än en hit?

Själv har Mamman dagen till ära en sådan hybris att hon vill påstå att hon är som nedanstående mästerverk:

Lätt schizofren med känslor som pendlar mellan falsettrock och smäktande tragedi, en som alltid går hem och har en snygg mustach ;-)


Bollen är hos er!