Höga krav?

Nej, det handlar faktiskt inte om de skyhöga krav som jag i bland ställer på mig själv. Idag handlar det om att jag upptäckt att jag faktiskt ställer krav på andra. Det trodde jag nästan inte - om man bortser från de krav som jag ställer på min man och på min äldre son...

Hur som helst - en enda kort fråga:
Visst f*n kan man svara på mail???????????

Eller är det för höga krav att ställa på sina kollegor och andra tjänstemän inom den kommunala inrättningen? Har jag hamnat för långt in i datavärlden när jag tycker att det hör till hyfs att svara?

Vad tycker ni?

Lite blödig.

Har inskolat Lillebror på förskolan under två dagar. I morgon är det Fina pappans tur.
Känns bra. För Mamman.
För Lillebror lär det nog inte spela någon roll, han är ju helnöjd med att stappla runt efter de andra barnen och stoppa alla nya leksaker i munnen.

Men Mamman är som vanligt bräcklig. Tycker det känns hemskt. Han är ju så liten.
Som en baby! De större barnen (som jag fram till förra veckan titulerade 'de små tjejerna') vill leka med honom, dra i honom, bära honom som en docka. Det är bara barn överallt, fattar inte hur den stackars personalen ens ska kunna se min lilla skatt i det där myllret.

Missförstå mig inte, jag är jättenöjd med både förskolan och personalen, men mitt eget dåliga samvete slår i stora klockan.
Ding, dong - han är alldeles för liten!
Ding, dong - du borde inte ha börjat jobba allt för tidigt!
Ding, dong - hans storebror var 6 månader äldre!
Ding, dong, ding, dong - kom i håg att märka alla kläder!
Ding, dong, ding dong dong dong i all evighet om jag inte kan sluta skuldbelägga mig själv för allt!

Det här är jag...

Hos Herr E hittade jag en utmaning som var lagomt lätt att anta.
Instruktionerna var följande:
Googla ditt namn plus "är" inom citationstecken.
Kopiera de fem första träffarna och lägg in dem på din blogg.

Ok, det här är vad jag är i dag:
1. Nyfiken på Linda Bengtzing.
2. Mig lik.
3. En mycket fin goja.
4.En *****slav.
5. Snygg.

Ja, vad säger man?
Snygg, det var ju trevligt att höra.
Snäll goja? Kan jag också ta.
Att jag är mig lik lät ju förtroendeingivande (och lite boooring) men sen vet jag inte vad som är värst; att vara nyfiken på Linda Bengtzing eller slav med mörk hudfärg?
Jag väljer slav, de hade nog i alla fall någon inre stolthet.

Utmaningen går vidare - eventuellt kan det bli svårt att hitta träffar på Thyllan. Tur att du har ett riktigt namn ;-)
I övrigt är Mamman idag glad för att hon har lyckats med både ett besök hon Prinsens ögonläkare och inskolning av Lillebror på förskolan - utan att ens ha höjt rösten!
Hon gör vissa framsteg, som dock inte kommer att dölja hennes pinsamma fadäs på jobbet igår...

Vad är du idag?

Halleluja här med!

Min kära Thyllan frågade i dagens inlägg om vi hade upplevt några Halleluja-moments på sistone, och som av en slump hade Mammans inlägg i dag ett visst drag av hänförelse!
Plötsligt händer det - det som händer nästan varje år vid den här tiden - för att sedan glömmas bort i några månader till.

Jag talar förståss om ASFALT.
Detta fenomen som i för stor skala upplevs som hårt, fult och deprimerande.
Som ödelägger skogar, ängar och mjukt gräs.
Och som, efter månader av endera slask eller djupsnö, är så fantastiskt att känna under sulorna på väl insprungna löparskor.

Igår var dagen då solen bröt igenom och asfalten låg bar under Mammans fötter när hon, med god draghjälp, hasade sig runt Tuvan.
Halleljua, jag går igång på ASFALT!

(Jo, jag har redan numret till psyk...)

Orkar du inte gå och träna?

Då tycker jag att du ska göra som Mamman gjorde igår:
Se till att du har en fin vän som vill bjuda dig på massor med god mat på fin restaurang.
(Om du vill kan du hoppa över att bli raggad på av 60-åring servitör med spansk brytning - även om brytningen är trevlig...)
Sen ska du gå och se en fantastisk film!

Vad har då detta med träning att göra undrar någon.
Ja, om jag inte helt har missuppfattat det hela så är poängen med träning, i alla fall till viss del, att man ska höja pulsen så att hjärtat ska få jobba?
-Och efter att ha haft en puls på ca 200 slag/minut i 2,5 timme så tror jag att man nästan kan räkna detta biobesök som ett träningspass. Eller?

Hel igen.

Han är tillbaka.
Jag är tillbaka.
Är liksom bara halv när han är borta.
Då blir det såna där hemska dagar som i måndags och tisdags.
Tack alla som bryr sig.

Har sagt till sonen att "när pappa är borta är det du som får vara Herre i Huset". Han tyckte det lät bra, men kanske tog han det som en förevändning till att styra och ställa? Gorma och vilja bestämma. Inte alls det som den vanliga Herrn i huset brukar göra.
Nåja, det är tur att man har andra fantastiska Stand-ins.

Har funderat hur jag ska göra för att visa den här personen uppskattning. Först tänkte jag blommor, men insåg att det skulle vara overkill i ett hus som redan är fullproppad med sånt. Kanske skulle den här personen hellre uppskatta om jag gjorde palt?
Fast det blir ju svårt att överträffa den som gör det i vanliga fall.

Nehä, n'Leif får nog nöja sig med dessa skrivna stående ovationer!
Ett helt fantastisk människa är vad du är, Fina Pappan upphöjt i 2.
Eller vad säger ni övriga om veckans insatser so far:
Söndag - går till Midsommarhuset och eldar så det är varmt och skönt när vi kommer hem.
Måndag- tvättar Mammans bil som mest ser ut som Salt & Blandat efter 30 mil på Europaväg.
Tisdag - får en välbehövlig fika med övriga gubbs.
Onsdag- leker med Lillebror en timme så att Mamman får fara ut och springa.
Torsdag- tar med sig Prinsen till sommarstället för att skotta och grilla korv.

Jag fattar nu varför Prinsen är så snabb när det går en säkring eller liknande att fråga:
-Mamma, tror du vi ska ringa till farfar eller?

Tack, jag är extremt bortskämd.

Borde inte ens bekänna.

Det här blir ett sånt där blogginlägg som jag kanske inte ens borde skriva.
Ett sånt där som Fina Pappan brukar läsa hos andra och sedan fråga mig:
Varför skriver folk sånt där? Vill de att vi ska tycka synd om dom eller?

Jag säger samma sak nu som jag gör till honom. Det handlar inte om att andra ska tycka synd om en. Det handlar om att slippa härberga allt inom sig. Enkel psykologi när det kommer till sånt som gör ont.
Nu gör det ont.

Tidigare idag var det rätt bra. Fina värden. Lov.
Nu gråter Mamman.
Mamman är ikväll kanske världens sämsta mamma.
Nej, jag är inte ute efter att ni som läser ska skriva kommentarer och säga att jag inte är det.
Jag vill bara bli av med känslan.

En gathering med några av de andra "ensamma" mammorna och barnen urartade. Mammans två Prinsar var speedade, griniga, slamsiga och högljudda om vartannat. Mat var överallt, barn var överallt, Mamman ville prata med de andra mammorna. Det blev allt för sent och fika i trötta barn och gråt och tandagnisslan och Mamman hade den arga rösten och allt blev bara hemskt och fel. Prinsen grät och Lillebror hostade och Mamman gormade och skrek och tog i armen och allt var bara sååååå långt ifrån hur jag ville att det skulle vara.

Behöver jag tillägga att ingen av de andra mammorna lät som jag?
Behöver jag tillägga att vissa andra barn kom in i vardagsrummet och rapporterade hur Prinsen absolut INTE gjorde som man skulle?

Bekanta går på Familjeverkstan.
Är det nån som skulle behöva det är det Mamman.
Mamman skulle inte ens våga gå dit.
Kvalar nog inte ens in.
Borde inte få ha barn.