Lite blödig.

Har inskolat Lillebror på förskolan under två dagar. I morgon är det Fina pappans tur.
Känns bra. För Mamman.
För Lillebror lär det nog inte spela någon roll, han är ju helnöjd med att stappla runt efter de andra barnen och stoppa alla nya leksaker i munnen.

Men Mamman är som vanligt bräcklig. Tycker det känns hemskt. Han är ju så liten.
Som en baby! De större barnen (som jag fram till förra veckan titulerade 'de små tjejerna') vill leka med honom, dra i honom, bära honom som en docka. Det är bara barn överallt, fattar inte hur den stackars personalen ens ska kunna se min lilla skatt i det där myllret.

Missförstå mig inte, jag är jättenöjd med både förskolan och personalen, men mitt eget dåliga samvete slår i stora klockan.
Ding, dong - han är alldeles för liten!
Ding, dong - du borde inte ha börjat jobba allt för tidigt!
Ding, dong - hans storebror var 6 månader äldre!
Ding, dong, ding, dong - kom i håg att märka alla kläder!
Ding, dong, ding dong dong dong i all evighet om jag inte kan sluta skuldbelägga mig själv för allt!