Borde inte ens bekänna.

Det här blir ett sånt där blogginlägg som jag kanske inte ens borde skriva.
Ett sånt där som Fina Pappan brukar läsa hos andra och sedan fråga mig:
Varför skriver folk sånt där? Vill de att vi ska tycka synd om dom eller?

Jag säger samma sak nu som jag gör till honom. Det handlar inte om att andra ska tycka synd om en. Det handlar om att slippa härberga allt inom sig. Enkel psykologi när det kommer till sånt som gör ont.
Nu gör det ont.

Tidigare idag var det rätt bra. Fina värden. Lov.
Nu gråter Mamman.
Mamman är ikväll kanske världens sämsta mamma.
Nej, jag är inte ute efter att ni som läser ska skriva kommentarer och säga att jag inte är det.
Jag vill bara bli av med känslan.

En gathering med några av de andra "ensamma" mammorna och barnen urartade. Mammans två Prinsar var speedade, griniga, slamsiga och högljudda om vartannat. Mat var överallt, barn var överallt, Mamman ville prata med de andra mammorna. Det blev allt för sent och fika i trötta barn och gråt och tandagnisslan och Mamman hade den arga rösten och allt blev bara hemskt och fel. Prinsen grät och Lillebror hostade och Mamman gormade och skrek och tog i armen och allt var bara sååååå långt ifrån hur jag ville att det skulle vara.

Behöver jag tillägga att ingen av de andra mammorna lät som jag?
Behöver jag tillägga att vissa andra barn kom in i vardagsrummet och rapporterade hur Prinsen absolut INTE gjorde som man skulle?

Bekanta går på Familjeverkstan.
Är det nån som skulle behöva det är det Mamman.
Mamman skulle inte ens våga gå dit.
Kvalar nog inte ens in.
Borde inte få ha barn.