Livet börjar nu...

...eller?
I går kväll, när jag hade spenderat sista kvällen i tjugoårsåldern med att baka, städa köket äckligt noga och handlat på en affär som tackgodenågon har öppet till kl 22, slog det mig att jag nog redan hör hemma i trettioårsåldern. Antagligen har jag gjort det en längre tid.

När jag var liten tyckte jag att de som hade körkort var väldigt gamla, idag kan jag inte fatta hur barn kan få köra bil!? Att bli 30 år föreföll nog som något lika avlägset som att räkna ATP-poäng. Nu är man där.

Inget känns annorlunda mot i går.(Bortsett från att i går VET jag att köksgolvet var rent, efter en förmiddag med lillebror känns det inte lika troligt längre...) Däremot känns vissa saker annorlunda mot för när man just kommit in i tjugoårsåldern:

När jag var 20 var jag säker på att lärare var rätt yrke för mig. Inte så säker any more.
När jag var 20 tyckte jag att det gick jättebra att sova två människor i en 105 cm bred säng. Helst inte.
Kring 20 kunde jag fortfarande äta pommes-låda. Eller så inte? Kring 20 åt jag nog inget alls när jag tänker efter...
Kring 20 tänkte jag att det kan väl inte vara så svårt att se till att ungar har rena kläder och är snutna! Där fick jag.
Kring 20 tänkte jag att när man har hus och barn vet man hur saker ska vara. HA, ha, haaa!

Kring 20 tänkte jag att det är väldigt långt till 30. På ett sätt har resan nog varit lång också, trots att den har gått så himla fort. Vet inte om någon liknande förändring äger rum någon annan tioårsperiod i livet som den som sker när man gifter sig, skaffar barn, hus och ett riktigt jobb?
Vet inte heller om jag ser fram emot den heller.
Nu ser jag fram emot att leva i rätt ålder!
Kram till er alla.