När allt är pest och piss har jag väldigt lätt för att önska att jag levde någon annans liv. Vet att de kanske inte håller med, men just i dag verkar min syrras liv eller min morfars för den delen så himla mycket bättre än mitt...Om jag inte kan få någon annans liv kan jag önska att jag levde mitt liv, men var någon annan. Någon som inte bryter i hop över kräknätter och obstinata snart5åringar. Jag vet några såna.
Har de senaste 2 åren haft förmånen att jobba, plugga och dricka te tillsammans med coola VW. Inte bilen. Denna människa är bara marginellt äldre än undertecknad och har fyra barn. Hon är en sådan som kan amma, steka plättar och prata i telefon samtidigt. Hon stressar inte upp sig, och om hon någon gång mot förmodan skulle bli stressad så syns det eller hörs inte. Hon blir bara lugnare! Om dessa egenskaper inte vore nog så är hon den som gör det där lilla extra bara för att det är kul eller fint; pluggar en kurs i provkonstruktion på distans, slår in fina paket, skickar ett handgjort litet kort till någon som behöver det, stämplar ett fint mönster på vanliga fula kuvert osv. Allt detta mellan de obligatoriska tvättmaskinerna, skjutsning till aktiviteter, febersjuka barn och egentid på badhuset okristligt tidigt.
Om hon levde mitt liv idag skule hon säkert inte sura, utan bara konstatera att det är ju bra att Lillebror BARA kräks på nätterna och att det hade kunnat vara värre. Vårt hus hade ju kunnat brinna ner. Bara en sån sak.
Men i dag är jag jag i mitt vanliga liv, och om självömkan vore en dödssynd skulle jag ligga risigt till. Frosseri håller jag ju på med konstant och jag vet inte om det är så bra att stapla de där dödssynderna på hög? (Det skulle i så fall vara för att få hamna i en film med Brad Pitt då, men jag vet inte om jag skulle stå ut med honom heller i dag. Han har ju typ 100 barn och verkar inte tycka det är jobbigt när de kräks. Eller?)
Självömkan var ordet.
3 kommentarer:
Självömkan är som ett litet gift, biter sig fast och vägrar släppa taget...jag vet inte hur man blir av med den när allt känns skit. Jag brukar ha en tendens att vältra mig i den som fasiken ibland, medan den andra gånger är som bortblåst utan att jag kan sätta fingret på vad som tog bort den...jag pladdrar...hang in there bara. Allt vänder nån gång.
Och grattis till 30, idag visst?
självömkan is the shit. på så vis kan man vara säker på att det åtminstone finns en person som förstår hur verkligt genomjävligt man har det. folk tenderar annars att kunna glorifiera en hopplös situation. (alternativt att dom inte är lika dedikerade till en pessimists tänkande) imorgon kommer jag och glufsar fika och då är det fritt fram för andra att kräkas självömkan eller riktigt kräks.
upp som en sol och ner som en pannkaka... sen upp igen!
GRATTIS!!!!!
Skicka en kommentar