Ibland känner jag mig gammal. Inte bara för att jag närmar mig nåt magiskt kris-streck, utan mer för att jag kommer på mig själv med att tänka tankar som jag föreställer mig att bara äldre människor tänker, för att jag älskar frågesporter, rea och täckbyxor. För att jag tycker att glögg är godare "ospritig" och för att jag kan komma på mig att tänka "det var nog bättre förr"...
Men i fredags hörde jag en radiointervju (bara ordet radiointervju osar väl pension?) med Henrik Dorsin- denne vansinnigt rolige herre som kan imitera folk på ett klockrent sätt som får mig att bli grön av avund och vika mig av skratt - han är tydligen, enligt egen utsago; en gubbe i en 30-årings kropp! Där har vi det! Det är ju sån jag också är!
Men om det är jag och Henrik Dorsin - ja, då kan jag leva med det!
söndag 30 november 2008
lördag 29 november 2008
Hyllning
Detta skulle kunna bli ett inlägg om hur underhållande ett av lagen i På Spåret var i går kväll, eller en hyllning till hur otroligt vackert det var ute i går när jag körde till ett samhälle utanför civilisationen för att hämta ett Blocket-inhandlat akvarium till prinsen. Det skulle också kunna vara en hyllning till fina svärmorn som bjöd på fantastisk middag med 3 (!) efterrätter igår, eller en kram till de fina förskolefröknarna som lät sonen komma en stund och socialisera igår.
Alla dessa företeelser, som i sig är guld värda, bleknar dock i jämförelse med en person.
Min man.
Finaste pappan.
Bästa människan.
I tider då mamman är bräcklig och stressad, får han sällan cred. Han gör inget rätt, kommer inte ihåg att fråga om saker som mamman har sagt att han ska fråga om, hänger inte upp tvätten på rätt (mitt) sätt osv. Ändå står han kvar. Stadig som muren, skäller aldrig, biter inte ifrån.
Tofflig? Aldrig.
Världens finaste medmänniska? Alltid.
I natt har han sovit med terrorprinsarna på annan adress, bara för att mamman ska få sova en hel natt.
Respekt. Kärlek. Dyrkan.
Till dig, i dag och alltid.
Men räkna inte med att jag hinner säga det...
Alla dessa företeelser, som i sig är guld värda, bleknar dock i jämförelse med en person.
Min man.
Finaste pappan.
Bästa människan.
I tider då mamman är bräcklig och stressad, får han sällan cred. Han gör inget rätt, kommer inte ihåg att fråga om saker som mamman har sagt att han ska fråga om, hänger inte upp tvätten på rätt (mitt) sätt osv. Ändå står han kvar. Stadig som muren, skäller aldrig, biter inte ifrån.
Tofflig? Aldrig.
Världens finaste medmänniska? Alltid.
I natt har han sovit med terrorprinsarna på annan adress, bara för att mamman ska få sova en hel natt.
Respekt. Kärlek. Dyrkan.
Till dig, i dag och alltid.
Men räkna inte med att jag hinner säga det...
torsdag 27 november 2008
Kontrollbehov i motvind.
Fick nåt kedjemail i går, som lovade att ngt skulle hända. Vad skulle jag få se om jag skickade mailet vidare till 11 personer samt önskade mig något innan jag läste dikten som stod i mailet. Min önskan (som jag förstås inte hyste nämnvärd förhoppning om att den skulle bli uppfylld) var att jag skulle få ha full kontroll över något.
Bara något mini-litet. Kräver inte mer.
Men just nu verkar det lika osannolikt som att tro att ett massmail skulle kunna få ngt att hända...
Kan jag inte få ha kontroll på jobbet? Inte en chans. Strukturfascisten nr 1 står helt plötsligt totalt ovetandes inför allt från temadagar till Läs- och skrivutredningar. Eventuellt vet jag vad hälften av kollegiet heter, eleverna ska vi inte ens tala om. Här hjälper inga massmail i världen!
Sönerna då, en viss kontroll bör man väl få ha över dem fortfarande? Icket. Den yngre terroriserar oss med sovvanor lika ojämna som asfalten på vissa av Morö backes gator och den äldre... Ja, vad ska man säga om honom?
Förutom att hans humör aldrig gått att tygla så känns det faktiskt fruktansvärt att inte veta hur sjuk han är. Folk frågar, och jag frågar mig själv. Jag vet inte vad vi kan låta honom göra, vet inte hur länge man ska vara rädd för blödningar. Om det så var ett helt bibelkapitel i massmailet så skulle det inte hjälpa inför den maktlöshet man känner när ens barn är sjukt.
I år var året då jag skulle vara hemma i december. I år var det dags att inte vara sönderstressad över julpynt och pyssel. Sonen skulle kanske få en aha-upplevelse över att pepparkakor och lussebullar inte per automatik kommer från farmor. Mamma kan!
Inte.
Inte i år heller.
Om det verkligen finns ett sätt för massmail att vidarebefodra lycka eller glädje till så många människor så möjligt så skulle jag skicka runt dagens hjärtevärmare:
Bilden av sonen som får gå på mysig adventssamlling i kyrkan. Ögonen som lyser när han ser sin förskolegrupp där, och värmen som nästan går att ta på när de två bästabästisarna sitter axel mot axel i kyrkbänken och skrålar "Det lilla ljus jag har".
Det är kärlek, man kan bli religiös för mindre.
(Thyllan, jag grät en skvätt åt dig också ;-)
Bara något mini-litet. Kräver inte mer.
Men just nu verkar det lika osannolikt som att tro att ett massmail skulle kunna få ngt att hända...
Kan jag inte få ha kontroll på jobbet? Inte en chans. Strukturfascisten nr 1 står helt plötsligt totalt ovetandes inför allt från temadagar till Läs- och skrivutredningar. Eventuellt vet jag vad hälften av kollegiet heter, eleverna ska vi inte ens tala om. Här hjälper inga massmail i världen!
Sönerna då, en viss kontroll bör man väl få ha över dem fortfarande? Icket. Den yngre terroriserar oss med sovvanor lika ojämna som asfalten på vissa av Morö backes gator och den äldre... Ja, vad ska man säga om honom?
Förutom att hans humör aldrig gått att tygla så känns det faktiskt fruktansvärt att inte veta hur sjuk han är. Folk frågar, och jag frågar mig själv. Jag vet inte vad vi kan låta honom göra, vet inte hur länge man ska vara rädd för blödningar. Om det så var ett helt bibelkapitel i massmailet så skulle det inte hjälpa inför den maktlöshet man känner när ens barn är sjukt.
I år var året då jag skulle vara hemma i december. I år var det dags att inte vara sönderstressad över julpynt och pyssel. Sonen skulle kanske få en aha-upplevelse över att pepparkakor och lussebullar inte per automatik kommer från farmor. Mamma kan!
Inte.
Inte i år heller.
Om det verkligen finns ett sätt för massmail att vidarebefodra lycka eller glädje till så många människor så möjligt så skulle jag skicka runt dagens hjärtevärmare:
Bilden av sonen som får gå på mysig adventssamlling i kyrkan. Ögonen som lyser när han ser sin förskolegrupp där, och värmen som nästan går att ta på när de två bästabästisarna sitter axel mot axel i kyrkbänken och skrålar "Det lilla ljus jag har".
Det är kärlek, man kan bli religiös för mindre.
(Thyllan, jag grät en skvätt åt dig också ;-)
tisdag 25 november 2008
Stabilt.
Många frågar, alla bryr sig. Ville bara meddela att "det är stabilt"! Sonens trombocyter har samma värde som fredags, och det räknas tydligen som stabilt - även om det i min hjärna låter lite lågt att fortfarande ha 12-13, men man får väl lita på proffsen...
Snökaos i resten av Sverige, men här tycker vi att det är stabilt! Som vanligt plogar dom dåligt (på vår gata är postlådorna det enda som plogbilen har lycktas ta med sig), men på det hela taget tror jag att vi gillar snön. Det blir ljust, juligt och man slipper tvätta overaller och överdragsbyxor stup i kvarten...
I övrigt verkar nattöppet vara en trend här i området. Inte bara i Thyllans lilla röda hus snoras det på nätterna, även i midsommarhuset. Det är lillklimpen som är hängig, men fina pappan gör ett bra jobb på nätterna med alvedon, nässpray och välling. Stabilt.
söndag 23 november 2008
51 år till...
Tanken svindlar, hur kommer världen att vara 51 år framåt i tiden?
Igår firade vi bästaste morfarn, snickarn, hummarn, trädgårdsmästarn - you name it...
Han fyller 80 år ung, min fantastiske morfar och det är nog ingen som har fattat det!
Han, som klänger i takbjälkar för att montera in nya fönster, som busar med barnbarnsbarn lika lättsamt som han går timslånga promenader varje dag eller krossar gam'gubbarna i bowling varje vecka... Han, som har uppfostrat 3 döttrar (och deras malajer till makar) samtidigt som han hade eget snickeri, rustade hus och hem til nära och kära och ändå hade tid att vara så pass modern att han hjäpte till hemma! Mormor brukar säga att hon på 60-talet (eller var det redan 50?) nästan fick skämmas för att hennes karl var ute och piskade mattor...
Lite skämtsamt brukar jag, som många andra (?), säga att jag är gift med min pappa. (Alltså, inte bokstavligt utan mer som en metafor. Bäst att förtydliga saker så att man inte hamnar i fel associationer här på internet ;-) När jag tänker efter så är det nog ännu mer så att jag är gift med min morfar, och jag är så himla glad för det! Han är så himla cool denne lille man-
stort grattis på 80-årsdagen morfar Bernhard!
Igår firade vi bästaste morfarn, snickarn, hummarn, trädgårdsmästarn - you name it...
Han fyller 80 år ung, min fantastiske morfar och det är nog ingen som har fattat det!
Han, som klänger i takbjälkar för att montera in nya fönster, som busar med barnbarnsbarn lika lättsamt som han går timslånga promenader varje dag eller krossar gam'gubbarna i bowling varje vecka... Han, som har uppfostrat 3 döttrar (och deras malajer till makar) samtidigt som han hade eget snickeri, rustade hus och hem til nära och kära och ändå hade tid att vara så pass modern att han hjäpte till hemma! Mormor brukar säga att hon på 60-talet (eller var det redan 50?) nästan fick skämmas för att hennes karl var ute och piskade mattor...
Lite skämtsamt brukar jag, som många andra (?), säga att jag är gift med min pappa. (Alltså, inte bokstavligt utan mer som en metafor. Bäst att förtydliga saker så att man inte hamnar i fel associationer här på internet ;-) När jag tänker efter så är det nog ännu mer så att jag är gift med min morfar, och jag är så himla glad för det! Han är så himla cool denne lille man-
stort grattis på 80-årsdagen morfar Bernhard!
lördag 22 november 2008
Kommentarer für alle?
Några av mina nära säger att man borde kunna skriva en kommentar utan att registrera ett google-konto, och självklart håller jag med! Nu tror jag i alla fall att jag har ändrat i inställningarna så att alla ska kunna lämna en kommentar till mina inlägg.
Ris och ros - fast helst inte så mycket ris, va? Det är ju alltid valfritt att läsa ;-)
Ha en skön lördagkväll!
Ris och ros - fast helst inte så mycket ris, va? Det är ju alltid valfritt att läsa ;-)
Ha en skön lördagkväll!
fredag 21 november 2008
Livsviktigt
Efter en rätt blasé vecka känns det skönt att hitta något som verkligen berör;
Jag kräver härmed att damer, vars pensionsålder för länge sedan har passerat, inte ska äga tillträde till underhållningsprogram på bästa sändningstid en fredagkväll!
Visst, jag vet att vi som är under 30 och tittar på Dobidoo kanske inte har så mycket till liv - men desto större anledning är det väl då att låta oss slippa såna som Siwan? Såna som får frågor om sina egna låtar, som påstår att knappen inte fungerar och som på bästa 3-årsnivå undrar om det "inte är min tur att svara någon gång???"
-Nej, det var din tur på 60-talet!!!!
Fast Claes äger ju som vanligt!
Som sagt, det är skönt att hitta något som verkligen berör en ibland också ;-)
Jag kräver härmed att damer, vars pensionsålder för länge sedan har passerat, inte ska äga tillträde till underhållningsprogram på bästa sändningstid en fredagkväll!
Visst, jag vet att vi som är under 30 och tittar på Dobidoo kanske inte har så mycket till liv - men desto större anledning är det väl då att låta oss slippa såna som Siwan? Såna som får frågor om sina egna låtar, som påstår att knappen inte fungerar och som på bästa 3-årsnivå undrar om det "inte är min tur att svara någon gång???"
-Nej, det var din tur på 60-talet!!!!
Fast Claes äger ju som vanligt!
Som sagt, det är skönt att hitta något som verkligen berör en ibland också ;-)
Bakis
Känslomässig baksmälla.
Är trött och slut, vill helst bara äta skräpmat och gärna ta på solbrillorna för att slippa se och slippa synas. Har tvingats vara stark, man kan inte bryta i hop som förälder när sonen är rädd på sjukhuset eller när han är ledsen för att han har spytt ner sjukhusets nattskjorta. ("Visst är den fin, mamma?")
Men nu är vi hemma, vi vet att allt kommer att bli bra - och bräckliga mamman drabbas av jordens baksmälla. Helt plötsligt måste vardagen fungera - man måste se till att det finns mat och rena kläder åt de små. Dessutom vill den här mamman gärna att inte dammråttorna ska anfalla när hon sätter sig i soffan - hur OVIKTIGT det än kan verka i en situation som denna.
Men mamman bara gråter. Innuti och utanpå.
Gråter för att det hade kunnat vara så mycket värre.
Gråter för att hon ändå skäller och gormar på finaste prinsen.
Gråter för att alla bryr sig så mycket om oss.
Gråter för att Försäkringskassan och försäkringsbolaget är så knepiga.
Gråter av lycka då sonens Trombocyter idag har värde 13! (Han har haft 1, vi friska har 150..)
Gråter för att Thyllan skriver så himla fint om vår prins:
Han är en magiskt cool kille, bästisen. En cool och stark kille. En kille som det är så lätt att tycka om, att ta till sig. Han är en snäll kille. En snäll och stark kille. Jag kan inte önska mig en bättre vän till min son.
Är trött och slut, vill helst bara äta skräpmat och gärna ta på solbrillorna för att slippa se och slippa synas. Har tvingats vara stark, man kan inte bryta i hop som förälder när sonen är rädd på sjukhuset eller när han är ledsen för att han har spytt ner sjukhusets nattskjorta. ("Visst är den fin, mamma?")
Men nu är vi hemma, vi vet att allt kommer att bli bra - och bräckliga mamman drabbas av jordens baksmälla. Helt plötsligt måste vardagen fungera - man måste se till att det finns mat och rena kläder åt de små. Dessutom vill den här mamman gärna att inte dammråttorna ska anfalla när hon sätter sig i soffan - hur OVIKTIGT det än kan verka i en situation som denna.
Men mamman bara gråter. Innuti och utanpå.
Gråter för att det hade kunnat vara så mycket värre.
Gråter för att hon ändå skäller och gormar på finaste prinsen.
Gråter för att alla bryr sig så mycket om oss.
Gråter för att Försäkringskassan och försäkringsbolaget är så knepiga.
Gråter av lycka då sonens Trombocyter idag har värde 13! (Han har haft 1, vi friska har 150..)
Gråter för att Thyllan skriver så himla fint om vår prins:
Han är en magiskt cool kille, bästisen. En cool och stark kille. En kille som det är så lätt att tycka om, att ta till sig. Han är en snäll kille. En snäll och stark kille. Jag kan inte önska mig en bättre vän till min son.
torsdag 20 november 2008
Till alla fina
Tack alla ni som bryr er och oroar er, ni värmer så långt in själen och hjärtat!
Vi är hemma nu, känns skönt som attan - men också tufft. Nu ska vi fortsätta kampen på hemmaplan, tror att det kan vara kämpigare att förstå varför man måste vara stilla även fastän man INTE är på sjukhus... Men jag vet att vi får hjälp av er alla om det behövs, och det känns som om vi är världens rikaste människor!
(Klyschvarning, jag vet...)
Vi är hemma nu, känns skönt som attan - men också tufft. Nu ska vi fortsätta kampen på hemmaplan, tror att det kan vara kämpigare att förstå varför man måste vara stilla även fastän man INTE är på sjukhus... Men jag vet att vi får hjälp av er alla om det behövs, och det känns som om vi är världens rikaste människor!
(Klyschvarning, jag vet...)
Bräcklig, var ordet
Bräckliga mamman har alltid varit lite extra bräcklig just på sjukhus. Det är tufft nu. Men det sägs ju att det som inte dödar, det härdar så jag antar att det är i den fasen vi är nu.
Prinsens benmärg var helt normal, och han är inte drabbad av ngn dödlig sjukdom. Ändå kommer tårarna. Mamman gråter, vet inte om det är stress, lycka eller trötthet.
Det sonen drabbats av kallas ITP, och har tyvärr inget med pensionspoäng att göra.
I går var han så pigg, lekte på lekterapin och allt, men drabbades av trötthet, huvudvärk och illamående kring middagstid. Då var det tufft, men idag säger dom att allt är nomalt. Vi kommer nog att vara hemma före helgen.
Idag ska bara en skiktröntgen av huvudet göras, mest för att kolla att inga blödningar har uppstått. Sedan kommer vi att åka hem - men det kan ta 6-8 veckor (!) innan har är frisk. Under tiden får han inte "leka och stoja" - hur gör man då om man är 4 år?
Tack för alla fina sms, presenter, kommentarer och telfonsamtal.
Ni är guld värda i en sån här situation, stor kram
Prinsens benmärg var helt normal, och han är inte drabbad av ngn dödlig sjukdom. Ändå kommer tårarna. Mamman gråter, vet inte om det är stress, lycka eller trötthet.
Det sonen drabbats av kallas ITP, och har tyvärr inget med pensionspoäng att göra.
I går var han så pigg, lekte på lekterapin och allt, men drabbades av trötthet, huvudvärk och illamående kring middagstid. Då var det tufft, men idag säger dom att allt är nomalt. Vi kommer nog att vara hemma före helgen.
Idag ska bara en skiktröntgen av huvudet göras, mest för att kolla att inga blödningar har uppstått. Sedan kommer vi att åka hem - men det kan ta 6-8 veckor (!) innan har är frisk. Under tiden får han inte "leka och stoja" - hur gör man då om man är 4 år?
Tack för alla fina sms, presenter, kommentarer och telfonsamtal.
Ni är guld värda i en sån här situation, stor kram
onsdag 19 november 2008
måndag 17 november 2008
orosmonster
Idag är bräcklig bara förnamnet. Vet inte ens vad och hur man ska eller får skriva. Hur privat ska man vara på en blogg? Hur mkt oro vill cyberspace ta emot?
Sonen, som fram till idag "bara" hade lite vanliga sjukdomar, är nu inlagd på universitetssjukhuset. I morgon ska de ta ett benmärgsprov på honom, mest för att vara på den säkra sidan säger dom. Dom säger att det inte är något allvarligt, dom säger att allt ska bli bra.
Men i min bräckliga mammahjärna är allt bara kaos. Jag kan inte tänka, fokuserar på fel saker som att jag inte vet hur man gör för att vabba ett barn som ligger på sjukhus eller hur vi ska göra med all middagsmat eller vad som hände med mötet på jobbet som jag rusade iväg från i dag... Ingenting som spelar roll. Jag är arg på läkaren på akuten, som i lördags sa att prinsens utslag och blåsor berodde på förkylning, arg på mig själv för att jag inte kan tänka klart och för att jag säkert har låtit sonen ramla en massa gånger!
Jag vet att det inte är tid för att klandra någon just nu, men inombords vill jag så gärna hitta en syndabock - helst någon annan än mig själv...
Det enda fina i kråksången är att Prinsen himself är överlycklig; han har fått se på dvd typ hela dagen, han fick isglass och han och fina pappan ska få sova på ett jättestort sjukhus!
-Kul va, mamma?
Bräcklig, sa Bill.
Jag hör av mig när jag vet mer. Oroa er inte så mkt.
Sonen, som fram till idag "bara" hade lite vanliga sjukdomar, är nu inlagd på universitetssjukhuset. I morgon ska de ta ett benmärgsprov på honom, mest för att vara på den säkra sidan säger dom. Dom säger att det inte är något allvarligt, dom säger att allt ska bli bra.
Men i min bräckliga mammahjärna är allt bara kaos. Jag kan inte tänka, fokuserar på fel saker som att jag inte vet hur man gör för att vabba ett barn som ligger på sjukhus eller hur vi ska göra med all middagsmat eller vad som hände med mötet på jobbet som jag rusade iväg från i dag... Ingenting som spelar roll. Jag är arg på läkaren på akuten, som i lördags sa att prinsens utslag och blåsor berodde på förkylning, arg på mig själv för att jag inte kan tänka klart och för att jag säkert har låtit sonen ramla en massa gånger!
Jag vet att det inte är tid för att klandra någon just nu, men inombords vill jag så gärna hitta en syndabock - helst någon annan än mig själv...
Det enda fina i kråksången är att Prinsen himself är överlycklig; han har fått se på dvd typ hela dagen, han fick isglass och han och fina pappan ska få sova på ett jättestort sjukhus!
-Kul va, mamma?
Bräcklig, sa Bill.
Jag hör av mig när jag vet mer. Oroa er inte så mkt.
söndag 16 november 2008
Meditativt vakuum
Simning. En skonsam och relativt billig träning.
Lättillgänglig, men ack så trist. Dessutom kan många, bl a vännen A, intyga att min teknik inte är speciellt bländande. I dag skulle dock några längder avverkas. Utifrån tidigare nämnda tristessfaktor så kan jag dock inte gå till badhuset och tänka att jag ska simma några längder, för då blir det typ två. Max. Alltså har jag alltid bestämt att jag ska simma 1 km. Eftersom det är så trist, glömmer jag alltid hur många längder jag simmat - om jag inte hela tiden tänker en, en, en, två, två, två osv. Detta är ju helt sinnessjukt, men idag fann jag att det var ett fantastiskt sätt att rensa skallen på! Det fanns ju lixom inte plats för planering inför måndagens arbetsdag, middagsbestyr, julklappsplanering eller psykbryt över sönernas hälsostatus...
Just hälsostatusen hos guldklimparna har de senaste fyra dygnen varit av varierande karaktär. Äldste prinsen har fått besöka både vårdcentral och akutmottagning; har öroninflammation, blodblåsor i munnen samt blå utslag över hela kroppen som gör att han ser lätt misshandlad ut. Han har dock sluppit feber och varit vid gott mod, fram till idag när han vägrar att gå på toaletten för att det svider när han kissar.... Antar att han får besöka vårdcentral med fina pappan i morgon igen. Lillklimpen har feber, så vår natt lär bli en fantastisk upplevelse.
Tror att alla småbarnsföräldrar någongång har upplevt att man befinner sig i ngt vakuum när man har sjuka barn. Man kan inte planera ngt, man kan inte gå ut, man kan inte sova och även om det bara handlar om ngt dygn så känns det som om man hamnar utanför den sociala sfären.
Trist.
Ska dock inte påstå att vi har det värst - fick faktiskt socialisera i går hos Li och Chef Ramsey, de var inte så rädda för förkylning och bjöd på så mkt gott att vi rullade hem. Tack!
Ett djupt andetag inför en ny vecka. På återseende!
fredag 14 november 2008
Företagsledare eller småbarnsmamma?
Det är nog bara på kontoutdraget som skillnaden syns, eller vad tror ni om det här:
Redan två timmar innan arbetsdagens början ville en av mina yngre arbetstagare ha ett möte med mig. Man vill ju inte ha missnöjd personal, så jag ställde naturligvis upp. Samme arbetstagare ville dessutom sedan starta arbetsdagen en halvtimme tidigare än jag hade tänkt, men man vill ju inte kväva de ungas entusiasm...
Nu har jag, som den gode chef jag är, hunnit med att fixa nya arbetskläder till mig själv och två av mina arbetare, tagit hand om de anställdas frukostvanor (svårt med catering av havregrynsgröt och välling), läst tidningar för att ha koll på börsläget (är det rea någonstans?), ställt in ett affärsmöte via sms, tagit hand om två större arbetsmiljöproblem bland de anställda (kan blöjor vara radioaktiva?), ringt en konsult (sjukvårdsrådgivningen) och en samarbetspartner (förskolan) samt tagit ett beslut som på många sätt kan vara avgörande för hur dagen och ekonomin på mitt företag kommer att utvecklas. (Sonen hemma från förskolan, ingen sväng till stan, ingen möjlighet att köpa saker, risk för hälsoproblem för modern).
Och allt detta har jag alltså hunnit med FÖRE niofikat - slå det om ni kan, cheferna inom kommunen t ex...
Hur går det för ditt företag i dag?
Redan två timmar innan arbetsdagens början ville en av mina yngre arbetstagare ha ett möte med mig. Man vill ju inte ha missnöjd personal, så jag ställde naturligvis upp. Samme arbetstagare ville dessutom sedan starta arbetsdagen en halvtimme tidigare än jag hade tänkt, men man vill ju inte kväva de ungas entusiasm...
Nu har jag, som den gode chef jag är, hunnit med att fixa nya arbetskläder till mig själv och två av mina arbetare, tagit hand om de anställdas frukostvanor (svårt med catering av havregrynsgröt och välling), läst tidningar för att ha koll på börsläget (är det rea någonstans?), ställt in ett affärsmöte via sms, tagit hand om två större arbetsmiljöproblem bland de anställda (kan blöjor vara radioaktiva?), ringt en konsult (sjukvårdsrådgivningen) och en samarbetspartner (förskolan) samt tagit ett beslut som på många sätt kan vara avgörande för hur dagen och ekonomin på mitt företag kommer att utvecklas. (Sonen hemma från förskolan, ingen sväng till stan, ingen möjlighet att köpa saker, risk för hälsoproblem för modern).
Och allt detta har jag alltså hunnit med FÖRE niofikat - slå det om ni kan, cheferna inom kommunen t ex...
Hur går det för ditt företag i dag?
onsdag 12 november 2008
Det går ju oftast bra!
Att jag aldrig kan komma i håg ovanstående i förväg är ju en gåta värd att lägga forskningspengar på...
Sedan i måndags har jag gruvat mig för ett möte på jobbet. Arga röster i mitt huvud har tolkat vissa rykten angående min plötsliga anställning som att ungefär alla spec ped i hela stan sitter och muttrar om mina tillkortakommanden. (Ok, nu när jag ser det i skrift så verkar det ju inte så troligt, men...) Inför detta möte hade jag målat upp scener som att folk skulle... kanske vara arga på mig, sitta och viska om mig?Hemskt skulle det bli i alla fall!
Som ju alla normala människor redan har räknat ut, så hände det faktiskt inte något på det där mötet som hade med mig att göra. Lättad kunde jag andas ut, men skadan är ju liksom redan skedd när man har haft svårt att somna två kvällar i rad...
Nästa grej, som jag dessutom har haft flera veckor på mig att stressa upp mig inför, var kvällens Me & I party hemma hos undertecknad. Många góa damer kom, vi såg en massa fina kläder och flera av mina gäster var så gulliga och sa fina saker om vårt hus, det goda fikat etc etc. Varför hade jag målat upp skräckbilder om att fikat inte skulle räcka, golvet skulle vara för oskurat eller något annat oviktigt i-lands bekymmer?
Bräckliga mamman vet att hon är kass under stress - varför kan hon inte sluta stressa upp sig över idiotgrejer? Hemläxa!
Tack alla ni som kom.
Är det någon annan än jag som har sett likheten mellan min fina man och McDreamy ?
Sedan i måndags har jag gruvat mig för ett möte på jobbet. Arga röster i mitt huvud har tolkat vissa rykten angående min plötsliga anställning som att ungefär alla spec ped i hela stan sitter och muttrar om mina tillkortakommanden. (Ok, nu när jag ser det i skrift så verkar det ju inte så troligt, men...) Inför detta möte hade jag målat upp scener som att folk skulle... kanske vara arga på mig, sitta och viska om mig?Hemskt skulle det bli i alla fall!
Som ju alla normala människor redan har räknat ut, så hände det faktiskt inte något på det där mötet som hade med mig att göra. Lättad kunde jag andas ut, men skadan är ju liksom redan skedd när man har haft svårt att somna två kvällar i rad...
Nästa grej, som jag dessutom har haft flera veckor på mig att stressa upp mig inför, var kvällens Me & I party hemma hos undertecknad. Många góa damer kom, vi såg en massa fina kläder och flera av mina gäster var så gulliga och sa fina saker om vårt hus, det goda fikat etc etc. Varför hade jag målat upp skräckbilder om att fikat inte skulle räcka, golvet skulle vara för oskurat eller något annat oviktigt i-lands bekymmer?
Bräckliga mamman vet att hon är kass under stress - varför kan hon inte sluta stressa upp sig över idiotgrejer? Hemläxa!
Tack alla ni som kom.
Är det någon annan än jag som har sett likheten mellan min fina man och McDreamy ?
måndag 10 november 2008
Att passa in
Har en nästan sjuklig önskan att passa in. Just nu är det skarpt läge, har jobbat fyra (!) dagar på ett nytt jobb. Tassar omkring, försöker ta lagom med plats. Försöker få koll på läget, känner att allt bara susar runt i skallen. Inget av beskrivna beteenden passar min persolighet. Vill så gärna visa att det var rätt att anställa just mig, samtidigt som jag är livrädd att de ska komma på att jag faktiskt inte kan det här...
Det finns manualer för videoapparater, handarbeten och bilmotorer - när ska manualen om att hitta sin roll komma?
Jag skulle lusläsa.
Hur gör du när du känner dig osäker?
Det finns manualer för videoapparater, handarbeten och bilmotorer - när ska manualen om att hitta sin roll komma?
Jag skulle lusläsa.
Hur gör du när du känner dig osäker?
söndag 9 november 2008
Med pistol mot tinningen?
Att leva med en 4-åring är som att spela rysk roulette. Jämt.
Man har verkligen ingen aning om när, var eller varför det smäller.
Idag har det varit en bra dag, har firat alla fantastiska pappor; "the Dad" -min egen, min fina svärfar, min mammas pappa och så förstås den tokfina pappan till mina barn.
Bra dag med tårta till trots, har den ryska rouletten varit i full gång; redan till lunch hade jag tydligen låtit undslippa att pappan i huset skulle få en present efter maten -hur kunde jag vara så dum????
Sonen:
-Du har förstööööört ALLT, mamma!!!
Jag:
-????
Sonen (i falsett):
-Det skulle ju vara en överrrrrraskning!!!
Till och med intag av middagens efterrätt vägrades, då min stackars moster hade satt sig på fel stol. Inte förrän mostern hade åkt hem, och den stackars gammelmormorn hade gullat och ojjat ihjäl sig, behagade den lille terroristen glatt proppa i sig både tårta och glass. På rätt stol.
Nu sover de två små så sött, och jag förundras över att de byter skepnad så fort mörkret faller; ingen är så fridfull som en tungt sovande 4-åring - medan den lille guldklimpen är helt oberäknelig och kan vakna i princip när som helst under natten för att äta, skita eller skrika.
Så var det roulette igen.
Nattroulette...
Krama din pappa idag!
Man har verkligen ingen aning om när, var eller varför det smäller.
Idag har det varit en bra dag, har firat alla fantastiska pappor; "the Dad" -min egen, min fina svärfar, min mammas pappa och så förstås den tokfina pappan till mina barn.
Bra dag med tårta till trots, har den ryska rouletten varit i full gång; redan till lunch hade jag tydligen låtit undslippa att pappan i huset skulle få en present efter maten -hur kunde jag vara så dum????
Sonen:
-Du har förstööööört ALLT, mamma!!!
Jag:
-????
Sonen (i falsett):
-Det skulle ju vara en överrrrrraskning!!!
Till och med intag av middagens efterrätt vägrades, då min stackars moster hade satt sig på fel stol. Inte förrän mostern hade åkt hem, och den stackars gammelmormorn hade gullat och ojjat ihjäl sig, behagade den lille terroristen glatt proppa i sig både tårta och glass. På rätt stol.
Nu sover de två små så sött, och jag förundras över att de byter skepnad så fort mörkret faller; ingen är så fridfull som en tungt sovande 4-åring - medan den lille guldklimpen är helt oberäknelig och kan vakna i princip när som helst under natten för att äta, skita eller skrika.
Så var det roulette igen.
Nattroulette...
Krama din pappa idag!
fredag 7 november 2008
Utan skyddsnät
Så var det gjort. Undrar hur det gick till? Allt sedan en längre resa dokumenterades på en resdagbok har jag haft ett sug efter att börja blogga. Vet inte varför, men mitt ego fick sig väl en ordentlig tripp av att se hur många det var som följde vår resa utifrån mina ord. Det skrivna ordets makt är stor, och nu ger jag mig i kast med att tämja den, göra makten till min.
Denna blogg kommer antagligen att spegla en småbarnsmammas liv; i uppförbacke och nedförsbacke, i medvind och snålblåst. Antagligen kommer mina demoner och orosdjur också att släppas fria, i syfte att någon gång bli tama.
Hoppar utan skyddsnät, önskar att du är med mig!
Denna blogg kommer antagligen att spegla en småbarnsmammas liv; i uppförbacke och nedförsbacke, i medvind och snålblåst. Antagligen kommer mina demoner och orosdjur också att släppas fria, i syfte att någon gång bli tama.
Hoppar utan skyddsnät, önskar att du är med mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)