torsdag 27 november 2008

Kontrollbehov i motvind.

Fick nåt kedjemail i går, som lovade att ngt skulle hända. Vad skulle jag få se om jag skickade mailet vidare till 11 personer samt önskade mig något innan jag läste dikten som stod i mailet. Min önskan (som jag förstås inte hyste nämnvärd förhoppning om att den skulle bli uppfylld) var att jag skulle få ha full kontroll över något.
Bara något mini-litet. Kräver inte mer.
Men just nu verkar det lika osannolikt som att tro att ett massmail skulle kunna få ngt att hända...

Kan jag inte få ha kontroll på jobbet? Inte en chans. Strukturfascisten nr 1 står helt plötsligt totalt ovetandes inför allt från temadagar till Läs- och skrivutredningar. Eventuellt vet jag vad hälften av kollegiet heter, eleverna ska vi inte ens tala om. Här hjälper inga massmail i världen!

Sönerna då, en viss kontroll bör man väl få ha över dem fortfarande? Icket. Den yngre terroriserar oss med sovvanor lika ojämna som asfalten på vissa av Morö backes gator och den äldre... Ja, vad ska man säga om honom?
Förutom att hans humör aldrig gått att tygla så känns det faktiskt fruktansvärt att inte veta hur sjuk han är. Folk frågar, och jag frågar mig själv. Jag vet inte vad vi kan låta honom göra, vet inte hur länge man ska vara rädd för blödningar. Om det så var ett helt bibelkapitel i massmailet så skulle det inte hjälpa inför den maktlöshet man känner när ens barn är sjukt.

I år var året då jag skulle vara hemma i december. I år var det dags att inte vara sönderstressad över julpynt och pyssel. Sonen skulle kanske få en aha-upplevelse över att pepparkakor och lussebullar inte per automatik kommer från farmor. Mamma kan!
Inte.
Inte i år heller.

Om det verkligen finns ett sätt för massmail att vidarebefodra lycka eller glädje till så många människor så möjligt så skulle jag skicka runt dagens hjärtevärmare:

Bilden av sonen som får gå på mysig adventssamlling i kyrkan. Ögonen som lyser när han ser sin förskolegrupp där, och värmen som nästan går att ta på när de två bästabästisarna sitter axel mot axel i kyrkbänken och skrålar "Det lilla ljus jag har".
Det är kärlek, man kan bli religiös för mindre.
(Thyllan, jag grät en skvätt åt dig också ;-)

2 kommentarer:

Jenny sa...

Känner din frustration. När kommer man att kunna lämna in ett dagisschema som sträcker sig längre än två veckor? När kommer man att krypa till korset och köpa alla julklappar över internet för att spara staan-tid? Men jag tror att man får inse att man inte är sin mormor eller svärmor och sen köra på de...alltså, lämna bullerbymyspoängen till dem så länge. Tids nog tar vi över och då är barnen nog stora för att komma ihåg de - när dom är vuxna ;)

Anonym sa...

Delete funkar alldeles utmärkt på massmail.. Tänk om man kunde göra det på kontrollbehovet också. Så mycket enklare livet skulle vara.
Tack för att du droppade en tår från mig. Kan tänka mig att det var värme i mamma-hjärtat. Det blir det av att bara läsa om det.. Sen var jag tvungen att lägga band på mig när jag såg prinsen på dagis idag. Herre gu, va glad jag blev av att se er coola kille!! Ville bara kasta mig om halsen på honom, men jag tror inte att det skulle ha uppskattats..
Angående vetskapen om hans sjukdom, så måste ni ju få hjälp av nån som vet. Det måste ju finnas nån att fråga. Nu har ni ju all rätt i världen att vara frågvisa och t o m "jobbiga" föräldrar. Gå för fullt för att få veta, annars blir ni ju knäpp. Det skulle jag bli i alla fall.
Vi kanske skulle ha träffats till veckan en liten kortis, eller hur känns det? Klippan åker till Lycksele på måndag, så jag behöver inte ta hänsyn till honom.. fniss.. Tisdag, kanske? Ni kan ju kolla hur landet ligger. Ingen press, hoppas att du vet det.
Mycket text nu, sorry! Som vanligt så sussar klippan i soffan och barnen i sina rum. Det är bara tomtemor som är vaken.. Kramar i massor, massor!