Meditativt vakuum

Simning. En skonsam och relativt billig träning.

Lättillgänglig, men ack så trist. Dessutom kan många, bl a vännen A, intyga att min teknik inte är speciellt bländande. I dag skulle dock några längder avverkas. Utifrån tidigare nämnda tristessfaktor så kan jag dock inte gå till badhuset och tänka att jag ska simma några längder, för då blir det typ två. Max. Alltså har jag alltid bestämt att jag ska simma 1 km. Eftersom det är så trist, glömmer jag alltid hur många längder jag simmat - om jag inte hela tiden tänker en, en, en, två, två, två osv. Detta är ju helt sinnessjukt, men idag fann jag att det var ett fantastiskt sätt att rensa skallen på! Det fanns ju lixom inte plats för planering inför måndagens arbetsdag, middagsbestyr, julklappsplanering eller psykbryt över sönernas hälsostatus...

Just hälsostatusen hos guldklimparna har de senaste fyra dygnen varit av varierande karaktär. Äldste prinsen har fått besöka både vårdcentral och akutmottagning; har öroninflammation, blodblåsor i munnen samt blå utslag över hela kroppen som gör att han ser lätt misshandlad ut. Han har dock sluppit feber och varit vid gott mod, fram till idag när han vägrar att gå på toaletten för att det svider när han kissar.... Antar att han får besöka vårdcentral med fina pappan i morgon igen. Lillklimpen har feber, så vår natt lär bli en fantastisk upplevelse.

Tror att alla småbarnsföräldrar någongång har upplevt att man befinner sig i ngt vakuum när man har sjuka barn. Man kan inte planera ngt, man kan inte gå ut, man kan inte sova och även om det bara handlar om ngt dygn så känns det som om man hamnar utanför den sociala sfären.

Trist.

Ska dock inte påstå att vi har det värst - fick faktiskt socialisera i går hos Li och Chef Ramsey, de var inte så rädda för förkylning och bjöd på så mkt gott att vi rullade hem. Tack!

Ett djupt andetag inför en ny vecka. På återseende!